Hur får man både maximal klimatnytta och maximal biodiversitet i skogen?

Foto: Kjell Andersson

Längs de här vägarna har det i sommar också legat stora travar med energived – rötskadad och torr ved som inte duger åt sågverken och grothögar som ligger på torkning och väntar på flisning i vinter för leverans till värmeverken runtomkring. Det mesta går nog till Eskilstuna, Flen eller Vingåker. Katrineholm använder returträ; jag kan ibland se skorstenen från min vandring.

Det här får mig att fundera över skogspolitiken, och inte minst avvägningen mellan produktion och miljö. Men också om biobränslenas roll och vårt eventuella ansvar för den skogsskötsel som ger oss förnybara bränslen. Frågan om bioenergi kontra biodiversitet var också ämnet för en diskussion som jag deltog i för några dagar sedan på föreningen ELMA (som betyder Erfarenhet och lärdomar av miljöarbete).

Först något om ”mina kalhyggen”. Varför har de plötsligt brett ut sig?

Förklaringen är att ett gammalt gods styckades upp för några år sedan och Sveaskog köpte då ett relativt stort sammanhängande stycke. Det statliga skogsbolaget har därefter avverkat en stor del av skogen på den nybildade fastigheten. Jag ska erkänna att jag blev lite sur när det ena efter det andra av mina svampställen försvann. Hela trakten såg ut som södra Småland efter Gudrun eller som resterna av ett slagfält i Flandern efter första världskriget.

Foto: Kjell Andersson

Jag kontaktade Sveaskog och undrade vad som pågår. Själv brukar jag försvara skogsbrukets avverkningsmetoder med att man faktiskt bara slutavverkar en procent om året, ungefär 200 000 hektar av våra 23 miljoner hektar produktiv skogsmark i Sverige. Men i min hemtrakt kändes det som att man tagit 50 procent inom loppet av några få år.

Sveaskog tog mina synpunkter på allvar och svarade på mitt mejl inom loppet av ett par dagar. Jodå, de har huggit mycket, men skogen de köpte var välgallrad och avverkningsmogen. Jag lät mig nöja, även om jag tycker att de skulle kunnat sprida avverkningarna över fler år. Också för sin egen skull.

Jag har därefter sett att det kommit igång en debatt i Svenska Dagbladet om att begränsa hyggesstorlekarna mellan Rebecka Le Moine, en av pretendenterna till att bli nytt språkrör i Miljöpartiet, och Centerpartiets EU-parlamentariker Fredrik Federley. Inte mycket samsyn mellan våra två gröna partier, kan man konstatera.

Är kalhyggena bara till skada för biodiversiteten?

Många arter missgynnas förstås, men andra gynnas. En tät gammelskog med gran är mörk och artfattig, medan hygget är fullt av bärbuskar och örter av olika slag. Att begränsa hyggesstorlekar handlar nog mer om oss som vistas mycket i skog och mark och som bor intill skogen, om rekreationsvärden och trivsel med landskapet.

Mötet på ELMA var en diskussion med Johnny de Jong från SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet. Johnny är ekolog och vår ledande expert på biodiversitet i skogen kopplat till biobränsleanvändning. Han har varit med i många forskningsprojekt där man försöker kartlägga miljökonsekvenser av olika åtgärder i skogen och formulerat mål för hur mycket man kan plocka ut av t ex ris på hyggen och stubbar. Vi var båda engagerade i en rapport om fåglar och biobränslen härom året.

Vår diskussion var mindre polariserad än den mellan Le Moine och Federley. Vi var rätt överens i diskussionen. Frågan är både komplicerad och ganska enkel. Vi har i Sverige alltid brukat skogen. Men brukandet har ändrat karaktär över tiden. Johnnys råd var att försöka se till hela landskapet och koncentrera insatserna för miljövård och biodiversitet till de områden där de får störst effekt. Stora delar av den övriga ”produktionsskogen” saknar ofta speciella värden för biodiversiteten och kan i första hand användas för att producera virke.

En komplikation är att skogarna ägs av många skogsägare, och en enskild skogsägare kan råka illa ut om det råkar finnas stora miljövärden i hans eller hennes pusselbit i landskapet. Det framgick av en artikel i DN den 18 november om de häckande lavskrikor som stoppar avverkning i Arbrå i Hälsingland, utan att det ger markägaren kompensation med dagens tillämpning av regelverken. Den och liknande konflikter utreds nu av en statlig utredare.

Det svenska skogsbruket har två jämställda mål, ett miljömål och ett produktionsmål. Det fastslogs i det skogspolitiska beslut som togs 1993. Ibland uppfattas det som att de här två målen ska balansera varandra, ungefär som två vågskålar i en balansvåg. Men den metaforen kan leda fel, som Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist påtalat. Det är inte så att mer biodiversitet med automatik leder till mindre produktion, eller att högre produktion leder till mindre miljönytta. Bägge måste kunna förbättras samtidigt. Man ska ha balans, men den kan ske på en högre nivå för bägge vågskålar.

Det är därför man har en mängd riktlinjer om miljöåtgärder i den produktiva skogen och vid avverkningar: att lämna grov död ved och gamla lövträd, att inte avverka intill vattendrag, stränder och i våtmark, att undvika körskador, osv.

Man antog alltså mål om produktion och miljönytta. Men man antog inget klimatmål för skogen, sannolikt därför att klimatfrågan ännu inte var tillräckligt stor i det politiska medvetandet. Riomötet hölls 1992, och Kyotoprotokollet kom först 1997.

Klimatnyttan är mest kopplad till produktionsmålet. Det är ju genom att avverka och använda skogens produkter som vi skapar direkt klimatnytta både genom substitution och genom att skogen får högre medeltillväxt och inbindning av koldioxid när en stor del av skogen är ungskog. Träprodukterna ersätter fossiltunga material som stål, betong, aluminium och plast, och restprodukterna från avverkningarna och från skogsindustrin blir biobränslen som ersätter fossila bränslen.

Många miljövänner vill hellre koppla klimatnyttan till biodiversiteten, och anser att det är den orörda skogen som lagrar kolet bäst. De har förstås rätt i att en gammal skog som inte avverkats innehåller mer kol än en skog med ett antal kalhyggen och nya planteringar. Men den unga skogen tar upp många gånger mer koldioxid än gammelskogen, och om vi skyddar all skog missar vi hela substitutionsnyttan.

Också på andra sätt kan de två miljömålen biodiversitet och klimatnytta konkurrera med varandra. Typexemplet är stubbskörd. Stubbar innehåller mycket bioenergi. Men de är också livsmiljö för olika insekter, främst skalbaggar. Jag är övertygad om att det inte skulle göra någon större skillnad för biodiversiteten om Sveaskog hade skördat en del av stubbarna på ett par av de hyggen som jag passerar, på sådan mark där det inte är för mycket sten. Jag tror att Johnny de Jong skulle hålla med.

/Kjell Andersson