Hassler ger regeringen alibi

Bild från presskonferens med John Hassler

Professor John Hasslers rapport innebär i praktiken en rekommendation att avskaffa klimatmålet för transportsektorn 2030, vad än han och klimatminister Romina Pourmokhtari sa på den välbesökta men något förvirrade presskonferensen. Hans rapport ger också regeringen alibi för att drastiskt reducera inblandningen av biodrivmedel i diesel och bensin och därmed öka utsläppen av fossila koldioxid från drivmedel från 1 januari och samtidigt öka det svenska beroendet av oljeimport.

När man läser Hasslers 118-sidiga debattskrift hittar man inte bara motsägelsefulla resonemang om klimatmålet utan också märkliga formuleringar om biodrivmedels klimateffekter.

Professor John Hassler gick i våras ut i debatten och argumenterade på ett sätt som understödde en del av de argument som Tidöpartierna hade kring klimatpolitiken på transportområdet. Det lät så bra för regeringen att den gav Hassler i uppdrag att göra en alldeles egen utredning.

Dåligt underbyggda förslag

Jag var på den presskonferens där han efter fyra månaders arbete lade fram sin rapport. Jag är inte imponerad. Och jag tror inte att de närvarande journalisterna var det heller. Rapporten kan närmast beskrivas som en utvecklad debattskrift, och duger naturligtvis inte som underlag för en omläggning av Sveriges klimat- och energipolitik. De flesta förslag som presenteras är dåligt underbyggda och saknar konsekvensanalyser. Ofta utmynnar de i att saker ska utredas ytterligare.

Till stora delar är den en avskrift av en tidigare rapport från Magnus Nilsson, som i våras gavs ut av ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi). Man känner också igen argument som förts fram av Per Kågeson. Magnus Nilsson och Per Kågeson tackas också i förordet till Hasslers rapport. Varken Magnus Nilsson eller Per Kågeson har gjort sig kända som förespråkare för biodrivmedel.

Hassler har gjort det som regeringen förväntade sig. Han har gett den alibi för dess punktering av biodrivmedelsmarknaden genom den mycket stora neddragningen av reduktionsplikten och genom skattesänkningen på fossila drivmedel. Bägge åtgärderna gynnar importerad fossil bensin och diesel och leder till kraftigt ökade utsläpp av koldioxid.

John Hassler tycker att neddragningen av reduktionsplikten är bra.

I förslagspunkt 14 i rapporten föreslår han att vi ska ”anpassa den svenska reduktionsplikten till EU:s förnybartdirektiv” vilket innebär att man går från de tidigare beslutade nivåerna på 66 procent utsläppsreduktion i diesel 2030 och 28 procents reduktion i bensin till 14,5 procents reduktion som är målet i EU-direktivet.

Han ägnade dessutom en hel del tid på presskonferensen åt att kritisera den nuvarande inblandningen av biodrivmedel. Han beskrev HVO som en importprodukt som mest består av slakterirester och menade att vi har en mycket liten produktion av biodrivmedel i landet.

Så regeringen kan känna sig nöjd med stöd i den delen.

Motsägelsefulla formuleringar

Det som förbryllade många på presskonferensen och därefter i olika kommentarer är påståendena om att klimatmålet på transportområdet ligger fast och att målen till 2030 ska nås. Hassler själv beskriver det som att han bara har omformulerat 2030-målet, och miljöministern hakade på.

Det mål man talar om är målet att transportsektorns utsläpp ska minska med 70 procent från 2010 till 2030. ”Omformuleringen” består i att man istället för den 70-procentiga reduktionen av utsläppen ska formulera ett mål för elektrifieringen av fordonsflottan.

Texten är i den här delen av rapporten förvirrande. Först skriver Hassler följande:

”Den politik som föreslås i denna rapport kommer inte nödvändigtvis att leda till att transportsektorns bokförda utsläpp minskas med 70 procent till 2030.” (sidan 90 nederst).

Därefter är hans konkreta förslag (punkt 6):

”Uppdra åt miljömålsberedningen att skärpa transportsektormålets målformulering. Ett skarpare mål bör fokusera på snabb elektrifiering. Något hårt formulerat sektorsmål formulerat i termer av bokförda utsläpp behöver inte finnas men en politiskt förankrad indikation om vilka utsläppsminskningar som bedöms rimliga är värdefull.”

Alltså: förslagen leder till att man inte når målet om att minska utsläppen med 70 procent. Men målet ska skärpas, trots att det inte ska finnas en siffra på hur mycket utsläppen minskar (!). Och både Hassler och Romina Pourmokhtari påstår att 2030-målet finns kvar.

Det här är förstås avancerad double-talk, och det lär inte övertyga riksdagen eller klimatpolitiska rådet, som är satt att bevaka att klimatmålen följs. Inte heller Trafikverket eller Naturvårdsverket som båda konstaterat att man inte kan nå klimatmålet för transportsektorn med den linje som regeringen nu driver. Även regeringen själv har i budgetens klimatbilaga konstaterat att politiken styr åt fel håll; utsläppen ökar kraftigt och målet blir svårt att nå.

Hassler försöker ge regeringen alibi genom oklara och motsägelsefulla formuleringar.

Han för också ovetenskapliga resonemang om hur och var utsläppsminskningarna uppkommer genom användningen av biodrivmedel.

Visar på stor okunskap

Texten på sidan 99 – 100 visar på stor okunskap om biobränslenas roll och klimatnytta och förbigår både att bioenergin är en förnybar resurs som hela tiden nybildas genom fotosyntesen, och att klimatnyttan uppstår genom substitutionen av fossila bränslen. Han skriver istället att ”klimatnyttan uppstår i produktionen av och tillvaratagandet av bränslet” och att denna nytta ”hittills huvudsakligen skett utanför Sveriges gränser”. Att vi får minskade fossila utsläpp i Sverige ser han bara som en bokföringsmässig fråga.

Om man skulle föra samma resonemang kring fossila bränslen och utsläpp skulle man lägga hela skulden på producenterna av fossila bränslen och friskriva användarna som genom sin förbränning skapar utsläppen. Det strider i grunden mot sättet vi idag redovisar utsläppen i den klimatrapporteringen.

Hassler gör stor sak av att en del av råvaran för HVO är importerat slakteriavfall, men skriver samtidigt att ”det är rimligt att detta kommer till användning”, men tillägger därefter: ”Något allmänt klimatpolitiskt värde i att öka mängden slaktavfall finns dock inte”, som om någon skulle välja att producera slaktavfall. Sanningen är naturligtvis att produktionen av HVO har lett till att man ökat tillvaratagandet av slaktavfall och andra avfallsfetter och avfallsoljor globalt och att de här avfallsströmmarna tidigare lett till utsläpp av koldioxid och metan varhelst de hamnat: i naturen, på deponier eller i avloppsnäten.

När det gäller restprodukter från skogsbruket har Hassler en annan syn. Han tror inte att vi medvetet ökar mängden avfall där, och tycker att vi ska tillverka biodrivmedel av den här typen av avfall.

//Kjell Andersson