Hållbara placeringar ger oss hållbara pensioner
Den 7 maj var det riksdagsfrukost på temat ”En grönare finanssektor”. Det fanns visserligen inte så mycket smörgåsar när vi anlände till andrakammarsalen. Men kaffe fanns det, och en lång rad bra talare som gav insikter i ämnet. Allra bäst var Mats Andersson, chef på 4:e AP-fonden.
Det var Hagainitiativet och Miljöpartiet de Gröna som bjöd in. Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) fanns på plats och inledde med att betona vilket viktigt år vi befinner oss i, med förhoppningsvis ett nytt klimatavtal i Paris i höst. För den omställning av energisystemen som blir en följd måste det privata näringslivet och finanssektorn att vara med och spela en huvudroll.
På podiet fanns också Centerpartiets ekonomiske expert Martin Ådahl. Bolund och Ådahl är bägge kunniga och tydliga på ett sätt som borde kunna påverka placerare och andra aktörer på finansmarknaden. Bolunds företrädare Peter Norrman inledde annars ett arbete på det här området.
Tillbaka till Mats Andersson. AP-fonderna förvaltar mycket stora tillgångar, och de har ett uppdrag från regering och riksdag att se till att pensionskapitalet får bästa möjliga avkastning, för att trygga pensionerna. Men de har också ett uppdrag att göra detta på ett hållbart sätt. Det kan tyckas som en motsättning. Det är ju inte säkert att de mest hållbara företagen också är de mest lönsamma. Men Mats Andersson har sina slutsatser klara:
– Vi vet att fyra femtedelar av de fossila bränslen som vi idag känner till måste bli kvar i marken om vi ska klara klimatfrågan. Då är det inte hållbart att fortsätta som förut. Vi har ett ansvar för att förvalta pengarna så att de behåller värdet under de kommande 40 åren. Det som är miljömässigt hållbart är också det som är ekonomiskt hållbart och ger den bästa långsiktiga avkastningen för våra framtida pensionärer. Men hur ska man då göra som investerare?
Det finns två vägar. Den ena är att vara kvar i de företag som arbetar med sådant som inte är långsiktigt hållbart, exempelvis oljebolag, men som aktiv ägare försöka påverka deras inriktning, för att styra om till förnybar energi. Det andra alternativet kallas ”divestment”. Det betyder att man går ur sådana bolag, säljer aktierna och placerar pengarna i andra typer av företag. Mats Andersson, som placerar mycket stora belopp, höll mest på den förra linjen. Att gå ur bolag kan bli en symbolhandling utan effekt. Gunnela Hahn från Svenska Kyrkan menade tvärtom att det inte fungerar att gå till BP och Shell och föreslå att de ska ”bli lite mindre klimatutsläppande”.
Svenska Kyrkan lämnade allt sitt ägande i fossilföretag 2008/2009 av etiska skäl. Vad vill placerarna att politikerna ska göra? Det var det egentliga ämnet för seminariet.
Mats Andersson hade tre krav på politikerna:
- Sätt pris på koldioxidutsläppen.
- Kräv av pensionsfonderna att de redovisar koldioxidavtrycken på sina placeringar. Det finns idag indikatorer och mätmetoder för detta.
- Ge relevant information till alla på marknaden om klimatriskerna.
Anders Egelrud från Fortum, som just nu bygger Sveriges hittills största biokraftvärmeverk, framhöll att det finns bra metoder för att mäta klimateffekten av företagens investeringar, och företag som Norske Veritas kan göra oberoende granskning. Redskapen finns.
Anders Egelrud kunde också berätta en nyhet. Lagom till seminariet har Fortum släppt en grön obligation med ett totalt värde på 2,7 miljarder. Här finns alltså en alternativ långsiktig placering som går till gröna investeringar. Och Johan Florén från Swesif berättade om den hållbarhetsprofil som man just lanserat, ett hjälpmedel för redovisning av fonders hållbarhet. Swesif betyder ”Sveriges forum för hållbara investeringar”. Det rör på sig, och blir allt lättare för placerare att värdera var pengarna gör mest klimatnytta.
/Kjell