Tillbaka

Fysiskt distanserad med en jordkällare och en vedspis

Vem var det som hittade på det missvisande begreppet ”social distansering”. Det handlar ju inte om social distansering, utan fysisk. Vi ska hålla oss så långt från varandra som möjligt rent fysiskt, så att inte coronaviruset ska kunna hoppa från den ena till den andra. Socialt kan vi fortsätta hålla kontakt med hjälp av alla våra digitala medier, i familjer och släkter, inom arbetslag och skolklasser.

Vi får till och med en extra knuff att lära oss fler former för möten och samverkan på distans. Vi håller distans, rent fysiskt, men vi håller kontakt på distans, socialt. De sociala banden blir till och med starkare när det är kris omkring oss.

Själv är jag just nu fysiskt distanserad från mina arbetskamrater, men tillsammans med två av mina barn, vid vårt lantställe i Sörmland. Vi har åkt från storstaden men knappt haft kontakt med någon. Köpt E85 på macken med kortbetalning, och slunkit in på Coop Nära när det nästan inte var något folk där, för att komplettera med lite mjölk och bröd och andra färskvaror.

Lantstället är mitt gamla föräldrahem, en avstyckad mangårdsbyggnad på en mindre gård, med en bra trädgård där man kan odla grönsaker och potatis, plus äppel- och körsbärsträd och bärbuskar. På tomten finns också tre jordkällare. Två är förfallna och obrukbara, men i den tredje finns det fortfarande en hel del potatis från förra höstens skörd, samt lite rödbetor och några morötter. I huset finns två kakelugnar, en brukbar och en obrukbar som borde muras om. I köket finns en vedspis, en Husqvarna 726, som vi använder flitigt, både för värme och matlagning. Skälet är att det finns en hel del fin torr ved i vår vedbod.

jordkallare

Vi kan distansera oss fysiskt om vi måste, en tid. Vatten finns i en egen djupborrad brunn, men vi behöver el för att kunna pumpa upp det. Vi är inte självförsörjande på långa vägar och vi behöver fylla på förråden av färskvaror då och då. Om vi planerar inköpen behöver vi varken hamstra eller åka till affären ofta.

Vi fick fiber förrförra året. Så det går utmärkt att jobba på distans från detta hus, liksom att se filmer på Netflix.

Arbetet på Svebios kansli kan nästen helt skötas på våra datorer, var vi än sitter i landet. Men helt oberoende av den fysiska världen är vi förstås inte. Våra tidningar måste tryckas, och vi är beroende av att tryckerierna är öppna och att pappersbruk och postdistribution fungerar som normalt.

Jag är fullt medveten om att inte alla kan dra sig undan till ett hus med vedspis och jordkällare. Och vår beredskap är inte total. Vi behöver både ett fungerande elnät och ett fungerande fibernät. Inte minst behöver vi kunna köpa färskmat. Vi har förstås tappat upp en del dricksvatten i dunkar, om det skulle bli ett längre elavbrott. Men i det stora hela litar vi på att grundläggande samhällsfunktioner fungerar.

Nu går vi mot vår, och värmebehoven blir allt mindre. Vi kommer inte att behöva veden för värmen utan för att laga mat. Varmvatten kan vi också värma på spisen, om det kniper. Själva har vi behållit den gamla vedspisen och kakelugnen. Men allmänt verkar det som om den småskaliga vedeldningen är på reträtt till förmån för värmepumparna, även på landsbygden. Vår närmaste granne har kastat ut vedpannan och borrat. Man börjar kunna se detta i statistiken för uppvärmning av småhus.

Det är inte så bra för beredskapen, generellt.

Hur robust är vårt samhälle för en kris? Coronakrisen ställer den frågan på sin spets. Den fortgående urbaniseringen har minskat den här gamla typen av robusthet, som symboliseras av vedspisen, jordkällaren och trädgårdslandet.

I ett modernt urbaniserat och högteknologiskt samhälle måste vi skapa robustheten på andra sätt. Men hur? Vi behöver, efter den akuta coronakrisen, få en bred analys och debatt av hur vi möter olika typer av kriser, och hur vi utformar den tekniska infrastrukturen i samhället så att den fungerar i alla lägen. Den här gången är det sjukvårdens infrastruktur som utsätts för stora påfrestningar, både tekniskt och personellt. I framtiden kan det vara elsystemet eller it-systemen som ansträngs till bristningsgränsen.

Men också den tekniska infrastrukturen ansträngs vid en pandemi. Personalstyrkorna är slimmade i alla verksamheter. I kontrollrummet på ett medelstort kraftvärmeverk är det ett fåtal personer som står för bemanningen och som vet hur anläggningen ska drivas och hur man ska agera om det händer något oförutsett. De får inte samtliga blir sjuka samtidigt. Detsamma gäller många liknande verksamheter. Samtidigt som hundratusentals personer idag blir permitterade och går utan jobb, är vi helt beroende av att andra kan gå till jobbet. Det gäller inte bara sjukvården utan en lång rad samhällsviktiga verksamheter.

När jag var sju år gammal drabbades Sverige av en influensaepidemi som man kallade asiaten. En motsvarighet till dagens coronasmitta eller spanska sjukan. Jag vet inte hur många som dog, men många blev sjuka. Min far var mjölkbonde. Hela familjen insjuknade och blev liggande i feber, men pappa var tvungen att gå i ladugården och sköta korna, trots att han också var sjuk. På den tiden fanns inga avbytare inom lantbruket. Följden blev att min pappa ådrog sig komplikationer med en muskelskada som så småningom ledde till att han fick sluta som lantbrukare. Att producera livsmedel är också en samhällsviktig verksamhet, som måste ske i storskaliga och rationella former för att kunna ge mat till alla. Och verksamheten bygger idag på få personer i alla led, som helst ska vara friska.

Vedspis

Själv kan jag dra mig undan och koka min potatis på vedspisen. Men andra måste finnas på plats på sina jobb för att samhället i stort ska fungera fram till den dag krisen är över.

/Kjell

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer