Från oljeberoende till metallberoende av Kina

Den ensidiga satsningen på elektrifiering av transportsektorn i EU kommer leda till ökat, och för många kritiska komponenter fall totalt, beroende av Kina. Foto: Pixabay

Från att under årtionden ha lagt i stort sett alla ägg i samma korg, fossilbränslekorgen, och gjort sig till 95 procent beroende av importerad olja, har EU nu bestämt sig för att lägga alla ägg i en annan korg, elektrifieringskorgen. Och bli på köpet starkt beroende av import av metaller från Kina.

För sällsynta jordartsmetaller, är beroendet av Kina 98 – 99 procent av EU:s förbrukning. För kobolt gäller att 68 procent av metallen kommer från Kongo och att kinesiska företag kontrollerar detta koboltflöde.

Är det här smart politik?

Dagens Nyheter gjorde häromdagen en föredömlig genomgång av EU:s metallberoende. Artiklar och sammanställningar som den här borde oroa svenska och europeiska politiker som nu satsar allt på en total och omfattande elektrifiering av samhället. Många av komponenterna i det nya systemet förutsätter tillgång till det som sammanfattas under rubriken ”kritiska råvaror”.

Kinas dominans på den här marknaderna är påtaglig. För lätta sällsynta jordartsmetaller är EU:s Kinaberoende 99 procent. För tunga sällsynta jordartsmetaller är beroendet 98 procent.

De här metallerna behövs i dag bland annat för vindturbiner. För magnesium är Kinaberoendet 93 procent och för scandium 66 procent. Bägge behövs också för vindturbiner. För alla de här metallerna anses risken för störningar i tillgången vara hög eller mycket hög. Kina har även höga andelar av världsproduktionen av en rad andra kritiska metaller.

Stora risker

För kobolt anges störningsrisken till ”medelstor” medan risken för störningar i litiumtillförseln anses låg. Bägge är kritiska metaller i batterier.

EU får 68 procent av all kobolt som används från Demokratiska Republiken Kongo, där utvinningen till stor del sker under vidriga arbetsförhållanden, och Kina kontrollerar förädling och materialflöde. Litium kommer i dag till 78 procent från ett enda land, Chile.

Ökat beroende av Kina

Den ensidiga satsningen på elektrifiering av transportsektorn i EU kommer att leda till ökat, och för många kritiska komponenter fall totalt, beroende av Kina.

Det gäller särskilt om vi baserar en huvuddel av elproduktionen på vindkraft. Förutom att Kina har kontroll på metallerna har man nästan monopol på tillverkningen av solceller.

Det är lätt att föreställa sig ett scenario liknande Ukrainakriget, där Putin ersatts av Xi Jinping. En kinesisk invasion av Taiwan. Vilka motmedel har EU då, när det inte finns några alternativa leverantörer av nödvändiga råvaror?

DN:s journalist konstaterar:

”Europa riskerar att gå i samma fälla som med Ryssland”.

Det finns bättre strategier för EU.

•  En första sådan strategi är självklar. Man avstår från att lägga alla ägg i samma korg, och satsar istället på en kombination av elektrifiering och biodrivmedel, som hittills också varit en klok svensk strategi. Förnybar el + förnybara flytande drivmedel för Europas bilar. Men i så fall kan man inte förbjuda förbränningsmotorer, som man nu har gjort.
•  En andra strategi är att satsa på högre grad av självförsörjning inom EU. Istället för att sätta tak för odlingen av energigrödor på åkermark och begränsa användningen av biobränslen från skogen bör man ta vara på de inhemska odlingsresurserna både i jordbruk och skogsbruk.

Importberoende av olja

För olja är EU i dag till 95 procent importberoende. Sverige är det till 100 procent.

För sällsynta jordartsmetaller hotar ett 98 till 99-procentigt importberoende av Kina och för de flesta andra metaller finns en mycket stort beroende av länder utanför EU. När det gäller biobränslen kan EU täcka huvuddelen av behovet med egna resurser, och dessutom importera från många olika länder och sprida riskerna. I Europa skapar det jobb, inkomster och utveckling i landsbygdsregioner.

Politik utan förberedelseplaner hyllas

Europas politiker i EU-kommissionen och i EU-parlamentet har inte uppfattat detta strategiska vägval. De jublar nu istället samfällt åt en politik som leder till fortsatt utlandsberoende och som förnekar EU:s odlare att bidra till energiomställningen.

Den här politiken hyllas av politiker både från höger och vänster. Jag såg till exempel att Centerpartiets Emma Wiesner, som normalt är en av bioenergins bästa vänner i Bryssel, var överförtjust över beslutet om att fasa ut ”bensin- och dieselbilarna”, som ju i praktiken betyder att man också fasar ut alla bilar som går på biogas, biodiesel och etanol, liksom nya elektrobränslen.

Miljöorganisationerna är lika entusiastiska. Deras enda kritik är att elektrifieringen går för långsamt. De lever också i en förnekelse när det gäller de miljökonflikt som växer sig allt starkare kring elektrifieringen.

Lång tid tills återvinning av nya metaller

Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen, förnekar konflikten när hon får frågan av DN. Hennes svar är att ”vi borde fokusera mer på att återanvända det som redan är upplockat ur jordskorpan”. Det är ett möjligt svar när det gäller traditionella metaller som järn, koppar och aluminium.

För dem finns det mycket metall i omlopp i samhället, och mycket skrotas och kan återvinnas. Men för de nya metallerna fungerar detta inte alls. I en marknad med mycket hög tillväxt för nya material är det matematiskt omöjligt att bygga på återvinning och kretslopp.

Om vi bygger allt fler vindkraftverk år för år och dessa har en livslängd på 25 år, tar det många årtionden innan återvinningen står för någon nämnvärd del av materialflödet. De sällsynta jordartsmetallerna sitter inlåsta i turbinerna, bara ett fåtal skrotas och man måste hela tiden tillföra allt mer jungfrulig metall.

Man måste öppna nya gruvor

Det kan inte Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer prata bort. Och man måste ta ställning konkret till gruvprojekten i Europa och Sverige. Ska vi ta ansvar för vår materialförsörjning, eller ska vi låta människorna i Kongo och Kina ta miljökonsekvenserna? Ska lokala miljögrupper med Naturskyddsföreningens stöld stoppa alla gruvprojekt?

Naturskyddsföreningen har gett ut rapporter som både maximerar elektrifieringen och hävdar att man kan klara gruvkonflikten med återvinning. Det är hög tid att de slutar förneka målkonflikterna.

För biodrivmedel finns inte den här problematiken. Åkrarna och skogarna producerar ny, jungfrulig biomassa varje år. Här borde bioenerginäringen få stöd från miljörörelsen istället för att motarbetas.

// Kjell Andersson