Fjellner har i stort sett rätt: också klimatpolitik måste vara kostnadseffektiv
Den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner hade i lördags en debattartikel på DN-debatt som väckt en del uppmärksamhet och snabbt gav en lång rad ilskna mothugg på nätet från andra etablerade klimatdebattörer.
En del som Fjellner skrev var fel, men ett av hans budskap är i högsta grad relevant: det är inte genom att betona kostnaden för klimatomställningen som vi ska övertyga världen om vad som behöver göras, utan genom att visa att det går att förena omställningen med fortsatt tillväxt och välståndsutveckling i ekonomin. För att det ska fungera måste åtgärderna vara kostnadseffektiva. Alltså: vårt föredöme för omvärlden är inte att klä oss i säck och aska till hög kostnad, utan att använda smarta lösningar som både ger bättre ekonomi och minskade utsläpp.
På en annan punkt hade han dock fel. Han skriver att ”till skillnad mot vad många tror betraktas Sverige och Europa inte som några framgångsrika förebilder på klimatområdet över huvud taget”. Visst är vår politik en förebild, som vi kan hålla fram, och som många kan hänvisa till. Och den politik vi bedrivit, som sänkt utsläppen samtidigt som vi ökad vår BNP, är en förebild som vi ska visa upp och vara stolta över.
Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson skrev om detta några dagar tidigare, också på DN Debatt, under rubriken ”Politikerna underskattar möjligheten nå klimatmål” (Ovidkommande språkfråga: varför plockar man allt oftare bort infinitivmärket att i rubriker och texter?).
Han noterar att vi på område efter område nått klimatmålen snabbare än våra politiker vågat tro. Målen har varit för lågt satta, alternativt har man kraftigt underskattat dynamiken i den tekniska utvecklingen och marknadens respons på styrmedlen. Vi har i den här bloggen ofta påpekat det här fenomenet. Och vi har, liksom Svante Axelsson, undrat varför våra politiker inte lyfter fram framgången bättre, och varför man inte formulerar om och skärper målen när man ser att de kan nås lättare och snabbare än man från början trott.
Svante Axelsson noterar:
- Det svenska målet för utsläpp av växthusgaser sattes av riksdagen till minus 4 procent från 1990 till 2010. Det blev i praktiken minus 9 procent, och idag ligger vi på minus 22 procent. Här har Svante Axelsson en inaktuell siffra. Vi var 2014 nere på minus 24 procent, enligt den senaste statistiken!
- EU har lyckats lika bra som Sverige. Det är mindre känt av svenska politiker och debattörer. EU:s reduktion låg på minus 23 procent enligt preliminära siffror för 2014. Visst är det en bra siffra för EU att ha med sig till klimatmötet i Paris, Christofer Fjellner! Och visst ökar det EU:s trovärdighet med den siffran i bagaget!
- Sverige har också överträffat sitt mål för förnybart 2020, det som anges i Förnybartdirektivet. Vi skulle nå 49 procent 2020 enligt direktivet, ett mål som höjdes till 50 procent av den svenska riksdagen. Men vi ligger nu över 52 procent.
- Förnybartmålet i transportsektorn är 10 procent 2020, men vi låg förra året på 18,7 procent. Det är visserligen uppblåst med dubbelräkning, fuskstatistik a la EU, men också den verkliga volymen ligger redan långt över EU-målet 2020.
Det är bra att Svante Axelsson lyfter fram de här siffrorna. Våra svenska myndigheter, Energimyndigheten och Naturvårdsverket, är usla på att visa på hur framgångsrik får energi- och klimatpolitik varit. Och på olika konferenser och seminarier hör man ständigt formuleringar som att ”vi ska inte förhäva oss”, ”vi ska vara ödmjuka”, ”även om vi minskat utsläppen i Sverige så har vi ökat vår klimatpåverkan genom vår konsumtion”, etc.
Varifrån kommer denna underskattning av möjligheterna och de svaga målformuleringarna? Förre centerledaren och förre miljöministern Olof Johansson lade skulden på försiktiga myndigheter i en tidningsintervju härom veckan. Han hade i slutet av 1990-talet ett uppdrag att utreda det svenska klimatmålet, efter Kyotomötet, och hade jämt göra att övertyga andra om att det skulle gå att minska utsläppen.
Fjellner tror alltså inte att detta svenska och europeiska föredöme imponerar på någon. Där har han säkert fel. Vi har bevisat att det går att minska utsläppen kraftigt utan att minska den ekonomiska tillväxten.
Men Fjellner har rätt i ett annat avseende. Alltför många pratar om vilken börda klimatpolitiken är, och hur mycket det kostar att ställa om. Och i viss mån hänger framgången i klimatpolitiken i EU samman med att vi haft en svag ekonomisk utveckling. Men kombinationen svag ekonomisk utveckling och låga utsläpp imponerar inte på någon. Vi måste istället visa att det går att kombinera en fortsatt uthållig ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp av växthusgaser. Och vi måste visa att det går att göra det till relativt låg kostnad. Vi ska gynna de lösningar som ger den lägsta kostnaden. Vi ska göra precis som Svebios devis lyder: vi ska ha en ekonomiskt och ekologiskt optimal användning av den förnybara energin. I vårt fall handlar det om bioenergin. Men det måste gälla alla lösningar som ska ersätta de fossila bränslen som orsakar klimatkrisen.
Till sist en kritisk synpunkt på Svante Axelssons artikel. Han skriver en hel sida om den framgångsrika svenska politiken utan att nämna ordet bioenergi. Han skriver att den huvudsakliga förklaringen till att målen uppnåtts är det snabba prisraset på förnybar energi, och nämner både vindkraft och solceller. Men solcellerna har inte betytt ens en tiondels procent av den svenska utsläppsreduktionen. Även vindkraftens roll har varit marginell jämfört med övergången från fossila bränslen till biobränslen i uppvärmning, fjärrvärme, industriprocesser och i biltrafiken. Det vet Svante Axelsson – men varför skriver han inget om det? Övergången till bioenergi har dessutom varit kostnadseffektiv, precis så som Christofer Fjellner önskar.
/Kjell