EU-parlamentet vill satsa på sjögräs för trafiken

I förrgår, den 24 februari, behandlade EU-parlamentets miljökommitté den så kallade ILUC-frågan och fattade beslut om sin ståndpunkt inför kommande förhandlingar med EU-kommissionen och rådet. En central komponent i förslaget är att sätta tak för biodrivmedel från åkergrödor. Hur de europeiska miljöpolitikerna tänker förstår man när man läser det pressmeddelande som gavs ut strax efter omröstningen.

Jag gör en egen översättning av ingressen på pressmeddelandet:

”Ett lagförslag som ska begränsa produktionen av traditionella biodrivmedel och påskynda övergången till alternativa källor, som sjögräs och avfall, antogs av Miljöutskottet på tisdagen. Syftet är att reducera växthusgasutsläppen som uppkommer genom den ökade användningen av jordbruksmark för att odla bioenergigrödor”.

Formuleringen om att EU nu vill satsa på sjögräs för biodrivmedel har också letat sig in i en artikel från TT som publicerats i 33 olika svenska landsortstidningar, i allmänhet under rubriken ”Svår balans om biodrivmedel i EU”. Här finns också meningen ”Oenigheten är stor om hur snabbt etanolen ska fasas ut”, som om det är en självklarhet att etanolen ska bort från marknaden.

EU-parlamentets pressmeddelande är anmärkningsvärt på många sätt, men det speglar mycket väl hur man i korridorerna i Bryssel tänker kring biodrivmedel idag, och hur starkt man låtit sig påverkas av de miljögrupper som länge drivit kampanj mot biodrivmedlen från jordbruket. Formuleringen om att odling ger upphov till växthusgasutsläpp är särkilt störande. Här ses inte odling som en verksamhet som fångar in koldioxid utan som en verksamhet som ger utsläpp!
Begreppet ”sjögräs” syftar troligen på alger. Ett försök att vara pedagogisk gentemot allmänheten. Bakgrunden är att man i utskottets förslag vill ha fyrdubbelräkning för ett antal särskilt omhuldade råvarukategorier:

• ”Alger (autotrofa), om de odlas på land i dammar eller fotobioreaktorer.
• Förnybara vätskor eller gaser av icke-biologiskt ursprung.
• Kolinfångning och utnyttjande för transportändamål.
• Bakterier.”

Gemensamt för alla de här alternativen är att de inte har något som helst samband med de konventionella areella näringarna jordbruk, skogsbruk och fiske. De ses därför som ”rena”, utan negativ miljöpåverkan. Gemensamt är också att det inte finns några färdiga produktionssystem, och ingen vet om det över huvud taget går att göra bränslen till rimlig kostnad med de här teknikerna. Det är därför ganska anmärkningsvärt, för att inte säga korkat, att lägga in dem som en del av strategin för att ersätta fossila drivmedel före 2020.

Hela direktivet handlar ju om hur man ska uppnå ett begränsat mål till 2020. Från början handlade det om att ersätta 10 procent av de fossila drivmedlen med förnybara. Genom förslagen om tak för åkergrödor, dubbelräkning och fyrdubbelräkning reduceras nu det målet kraftigt. Följden blir att andelen fossila drivmedel blir högre 2020, liksom de fossila koldioxidutsläppen från transportsektorn.

I ivern att till varje pris hindra jordbruket från att odla energigrödor och producera biodrivmedel, trots att det finns minst 50 miljoner hektar oanvänd och nedlagd åkermark i Europa, har man alltså hamnat på ”sjögräs”.

De enda som tjänar på en sådan politik är oljeindustrin, som kan sitta i orubbat bo och fortsätta sälja sina produkter utan konkurrens från de biodrivmedel som idag kan produceras i stora volymer och till rimlig kostnad.

Någon kanske invänder: Det handlar inte bara om sjögräs, utan om en lång rad andra råvaror som kan användas för att göra avancerade biodrivmedel. Förslaget innehåller också ett krav på att 1,25 procent av drivmedlen ska komma från sådana drivmedel, där råvaran främst är avfallsprodukter och cellulosa. Här finns plats för restprodukter och biprodukter från skogsbruket och skogsindustrin. För de här drivmedlen vill man ha dubbelräkning, inte fyrdubbelräkning, och med en kvot blir det trots allt vissa volymer på EU-nivå. För Sveriges del är det dock ett meningslöst mål. Vi ligger redan långt över 1,25 procent med vår talloljediesel och andra HVO-produkter.

Det är sant att direktivförslaget ger positiva signaler om önskvärdheten av sådana nya drivmedel, och den svenska regeringen och riksdagen måste få till stånd styrmedel som gör att vi får igång investeringar för sådan produktion. Men det som kallas andra generationens biodrivmedel står inte i motsatsställning till första generationen, utan står på första generationens axlar. Marknaden för produkterna är gemensam, och det är samma bolag som jobbar med bägge. Förädlingen av åkergrödorna kan också göras allt mer avancerad. Det visar Agroetanol i Norrköping som idag ger en slutprodukt med 95–procentig utsläppsreduktion jämfört med bensin.

Man gynnar inte nya biodrivmedel genom att straffa ut de etablerade. Det är ingen skillnad på att utnyttja flöden av avfall och restprodukter och att utnyttja dåligt utnyttjad odlingsmark eller åker som ligger i träda.

/Kjell