Ett väntat besked om Ringhals, men knappast tillräckligt

Det var gårdagens besked, som överraskade en del, men var väntat för alla som har lite insikt i hur det ser ut på den svenska elmarknaden. Även med nedläggning av Ringhals 1 och 2, och av Oskarshamn 1, som Eon redan tidigare varslat om, kommer vi att ha överkapacitet som pressar elpriserna till långsiktigt ohållbara nivåer.

Men nu kan läget bli lite bättre för alla som investerat i ny förnybar elproduktion. Och det kan skapas ett utrymme för mer biokraft, inte minst eftersom biokraften ger stabil och pålitlig produktion.

Alla prognoser som kommit från Energimyndigheten under de senaste åren har pekat på stora och växande överskott i elbalansen. I den kortsiktsprognos som Energimyndigheten publicerade i mitten av mars räknar man med ett exportöverskott på 17,2 TWh i år och 27,1 TWh nästa år 2016. Sedan lär det bli ännu värre. Jag skriver ”värre” därför att min utgångspunkt är de energibolag, ofta kommunalt ägda, som har investerat i biokraftanläggningar under de senaste åren och som måste få betalt för den el de producerar. Om elpriset hamnar under kostnaden för biobränslet och andra rörliga kostnader blir det Ebberöds bank att driva anläggningarna. Det är precis vad som håller på att hända för Vattenfall med Ringhals. Kostnaderna överskrider intäkterna, och man får löpande förluster.

Som i alla branscher gäller att när man får överkapacitet måste anläggningar tas ur drift. Det gäller kraftverk lika väl som tidningspappersmaskiner. De äldsta anläggningarna med de högsta drift- och underhållskostnaderna bör läggas ner först.

Överkapaciteten på den svenska elmarknaden är ett resultat av medvetna politiska beslut. Elcertifikatsystemet infördes för att ta fram alternativ produktion som skulle göra det möjligt att genomföra en ordnad avveckling av kärnkraften. Därefter fattades 2009 beslut om att inte genomföra denna avveckling på politisk väg. Istället lämnades avgörandet över till marknadens aktörer, bland vilka statliga Vattenfall är den dominerande. Därmed var det växande överskottet ett faktum. En ytterligare och oväntad faktor förstärkte effekten: elanvändningen fortsatte inte att öka, som de flesta räknat med, utan minskade med sammanlagt 10 – 15 TWh jämfört med toppåret 2001.

Överskottssituationen förstärks nu år för år genom att den svenska delen av elcertifikatsystemet för in cirka 3 TWh ny elproduktion varje år, mest vindkraft och biokraft. Dessutom har en stor del av den kvot som bekostas av Norge också lett till utbyggnad i Sverige. Under 2014 tillkom därför 3,3 TWh ny produktion i Sverige, enligt ett pressmeddelande från Energimyndigheten 15 april. Med den utbyggnadstakten fylls tomrummet efter Ringhals två reaktorer igen på tre–fyra år.

Avvecklingen i Ringhals kommer inte att inledas förrän 2018. Det betyder att överskottssituationen kommer att förstärkas under ett par år till. Vi har nu en situation som liknar den som rådde i slutet av 1980-talet, då man tagit en lång rad reaktorer i drift under kort tid, och elprognoserna skrevs ner från tidigare fantasinivåer. Den gången ledde elöverskottet till elrea med en kraftig utbyggnad av elvärme, både småskaligt och storskaligt. Direktverkande el sattes in i alla nya småhus och man installerade stora elpannor i fjärrvärmen. Nu får den nya elrean liknande effekter: värmepumparna får en förstärkt konkurrenssituation gentemot biobränslebaserad uppvärmning (pellets, fjärrvärme), elpannorna blir lönsamma i fjärrvärmen igen, elbilar får en stor fördel mot bilar med biodrivmedel.

Men precis som på 80-talet kommer elrean att få ett slut, om några år. Elpriset måste så småningom upp på en nivå som motsvarar långsiktig marginalkostnad för ny elproduktion, såvida inte staten eller kunderna för evigt ska subventionera. För att få balans måste säkert fler kraftverk avvecklas.
Istället för att vänta med att avveckla en av reaktorerna 2018 borde Vattenfall direkt avveckla Ringhals 2, där man upptäckt korrosionsskador på en bottenplåt, som man nu reparerar under ett långvarigt driftsavbrott.

Energikommissionen kommer inte att behöva ta ställning till exakt hur många reaktorer vi ska ha och när de ska läggas ner. Men den måste göra vissa antaganden om den fortsatta avvecklingen för att kunna göra vettiga prognoser. Kommissionen får istället en stor uppgift att förbereda det som kommer efter kärnkraften, ett system med stor andel variabel elproduktion och ökad elhandel över gränserna. Den stora frågan är hur styrmedlen och marknadsmekanismerna ska se ut för att vi ska få rätt investeringar som klarar både effekt och produktion i alla lägen. Prissignalerna måste styra både produktion och användning på ett bättre sätt än idag.

Vi är övertygade om att biokraften behöver spela en ännu större roll än idag, eftersom den bygger på lagrad förnybar energi och kan styras, till skillnad från vind och sol, och eftersom den producerar bäst under de tider vi har störst elbehov, och dessutom finns nära förbrukarna, vilket kräver mindra investeringar i nät och ger mindre nätförluster. Därför har Svebio dragit igång en Biokraftplattform, som ska ge svar på frågan om hur mycket biokraft vi kan erbjuda och till vilket pris. Det handlar om förnybar, klimatvänlig och helt inhemsk elproduktion motsvarande ett antal Ringhalsreaktorer.

/Kjell