Ett Norge utan olja borde satsa på ”gröna karboner”
Norges centralbankschef Øysten Olsen intervjuas i Svenska Dagbladets pappersupplaga idag. Han varnar för att Norge står inför en stor ekonomisk utmaning. Artikelns författare, Louise Andrén Meiton, skriver om riskerna för den norska ekonomin, främst om risken för ett fallande oljepris.
Men det är bara den ena sidan av saken. Värre är det faktum att den norska oljeutvinningen sedan flera år tillbaka sjunker. Norge är en utmärkt illustration av hur Peak Oil ser ut i verkligheten.
Louise Andrén Meiton skriver om två faktorer kring den norska oljan som är oroande:
- Den första är risken för att oljepriset ska falla. Den kinesiska ekonomin bromsar in, och USA har minskat sin oljeimport radikalt på grund av utvinningen av skifferolja. Det finns en risk för skifferoljeutvinning också i andra länder och regioner.
- Det höga oljepriset har gjort att även mycket dyrbar utvinning av olja på allt större havsdjup har lönat sig. Kostnaderna för den norska oljeutvinningen har alltså skenat iväg, men det har dolts av det höga priset.
Men i artikeln nämns inte den tredje faktorn som måste oroa norrmännen ännu mer – att oljebrunnarna håller på att sina. Utvinningen av olja i Norge nådde ett maximum 2001, men har sedan fallit år för år (se diagrammet). Sjunkande produktion har kompenserats av stigande oljepris, och den norska oljefonden har fått sina pengar.
Om oljepriset skulle falla skulle Norge drabbas dubbelt, eller tredubbelt: den minskade utvinningen sänker inkomsten, det sjunkande priset sänker inkomsten och de stigande utvinningskostnaderna sänker marginalerna.
Vad diagrammet tydligt illustrerar är att det norska oljeäventyret snabbt går mot sitt slut. Man kan borra längre norrut i havet och på större djup, men det kommer att bli mycket svårt att kompensera det tapp som hela tiden sker i de gamla oljefälten i söder.
Utvecklingen går mycket snabbt. Fallet i produktionen är 5-10 procent per år. Det finns prognoser som visar att Norge redan 2032 inte längre kommer att vara en nettoexportör av olja! Den norska oljemyndigheten ger en annan, rosigare bild. Men frågan är om den är trovärdig. Storbritannien och Danmark upplever sedan många år samma utveckling. Det är mot den bakgrunden svårt att förstå den skotska entusiasmen över att få ta över oljeinkomsterna vid en eventuell självständighet.
Vad ska Norge göra efter den korta oljeparentesen, som faktiskt bara kommer att vara i 60 eller 70 år?
Jag medverkade förra året i ett norskt bokprojekt med titeln ”Fra sorte til grönne karboner” (från svart till grönt kol). Boken gavs ut på Xenophon förlag och handlar om hur Norge nu måste satsa på att utnyttja sitt gröna, växande kol och satsa på långsiktigt hållbar bioenergi efter den korta svarta oljekolsparentesen.
Norge har bra villkor för skogstillväxt, med god nederbörd. Men avverkningsnivån är låg. Man avverkar bara en tredjedel av tillväxten. Den norska skogsindustrin har svårt att konkurrera på grund av det höga kostnadsläget (orsakat av oljeboomen). Den låga avverkningen gör att tillväxten i skogen har stannat av. Det finns mycket överårig skog. Mer avverkning skulle ge mer ung skog och större skogstillväxt, dvs högre inbindning av grönt kol.
Grönt kol från skogen kan i princip användas för all framtid. Nya generationer skog ersätter det man avverkat och använt. Till skillnad från olja som räckt i 60 år kan det gröna kolet räcka i 60år + 60år + 60år + 60år + 60år… i all oändlighet. Och koldioxiden kan cirkulera mellan den växande skogen och atmosfären i balans över tiden. Det är det som kallas förnybar bioenergi, till skillnad från icke-förnybar fossil energi.
Det kommer att ta tid för Norge att göra anpassningen tillbaka till den gröna ekonomin. Vi svenskar har länge avundats norrmännen för oljan. Nu kanske de kommer att avundas oss svenskar för att vi gick direkt till bioekonomin och slapp ta omvägen över en oljeparentes.
/Kjell