Tillbaka

Energi- och klimatpolitiken blir mer splittrad

Energiminister Ibrahim Baylan flyttar till statsrådsberedningen och ska bli samordningsminister men ska också fortsätta att vara energiminister. Klimatfrågorna ska skötas i utrikesdepartementet av Isabella Lövin, som också ska fortsätta att vara biståndsminister, dessutom vara språkrör (partiledare) och vice statsminister.

Nya miljöministern Karolina Skog blir ”bara” miljöminister. Borta är den samordning av klimat, energi och miljö som var en huvudprofil när den rödgröna regeringen bildades för knappt två år sedan.

Kommer det här att bli bättre för oss som jobbar med energi? Eller blir det mer splittrat? Sannolikt det senare.

Genom historien har relationen mellan miljö och energi varit en ofta återkommande fråga i regeringskansliet. På Wikipedia finns fina listor på alla ministrar genom åren. Miljöfrågorna hanterades traditionellt av Jordbruksdepartementet och den förste miljöministern var Ingvar Carlsson 1985. För det mesta har energin hamnat i Näringsdepartementet, tidigare Industridepartementet, men från tid till annan har man också slagit ihop energi och miljö. Det skedde första gången 1987 när Birgitta Dahl (S) blev både miljö- och energiminister i ett nybildat Miljö- och energidepartement. Hon hade redan efter socialdemokraternas segerval 1982 utnämnts till energiminister, men på den tiden var energiministern alltid placerad i Industridepartementet. Efter mordet på Olof Palme 1986 fick hon också ta över miljöministerportföljen från Ingvar Carlsson, men det var först 1 januari 1987 som hon fick ett eget departement.

Sveriges första energiminister var annars Olof Johansson (C), 1976. När de borgerliga tog över 1991 fördes energifrågorna tillbaka till Näringsdepartementet under Per Westerberg (M), och miljödepartementet kallades Miljö- och naturresursdepartementet och leddes av Olof Johansson. 2004 var det åter dags att föra ihop energi och miljö under samma hatt. Mona Sahlin blev samhällsbyggnadsminister och departementschef i ett ”Miljö- och samhällsbyggnadsdepartement” där Lena Sommestad var miljöminister. Mona Sahlin hade hand om energifrågorna.

När de borgerliga tog över 2006 delade man återigen på frågorna. Energin hamnade i Näringsdepartementet under Maud Olofsson (C). Andreas Carlgren (också C) blev chef för Miljödepartementet. De avlöstes senare bägge av Anna-Karin Hatt och Lena Ek.

Så kom de rödgröna till makten 2014, och så var det dags igen att bilda ett samordnat Miljö- och energidepartement. Åsa Romson blev nu klimat- och miljöminister.
Man kan se ett tydligt mönster: borgerliga regeringar, och särskilt Moderaterna och Liberalerna, vill gärna lägga energifrågorna ihop med näringslivsfrågorna, medan rödgröna politiker hellre kopplar ihop miljö och energi.

Nu splittrar man alltså återigen klimat-, miljö- och energifrågorna. Åtminstone delvis. Frågan är hur man ska tolka det, och hur det påverkar energipolitiken. Just nu är allt ganska oklart. Vad kommer att hända med Miljömålsberedningens resultat? Kommer Karolina Skog eller Isabella Lövin att ta hand om förslagen och göra proposition av dem? Eller ses de som övergripande klimatpolitik som Isabella Lövin ska hantera? De åtgärder som föreslås kommer säkert till stor del att handla om energipolitik. Men de ligger under Ibrahim Baylan, fortfarande. Och mycket kommer att handla om trafikpolitik, som hanteras av Anna Johansson, som fick vara kvar som minister, eller av finansministern, när det gäller skatter och styrmedel. Energiförhandlingarna i Energikommissionen, som mest handlar om elproduktion och elmarknad, sköts fortsatt av Ibrahim Baylan. Vi får hoppas att han har fokus på att hitta en bra kort- och långsiktig lösning, inte bara en politisk kompromiss.

Vad som händer med den rapport som Maria Wetterstrand tagit fram på uppdrag av Kristina Persson är nog mera oklart.

Det finns en positiv aspekt med att låta Isabella Lövin ta hand om klimatpolitiken med placering i Utrikesdepartementet, sammankopplat med biståndet. Klimatfrågan är en global fråga, och det allra viktigaste händer på global nivå. Det gäller att få alla länder att följa upp Parisavtalet och hålla sina löften. Det gäller också att få allt fler länder att införa koldioxidskatter och utsläppshandel, dvs sätta pris på utsläppen. Det är också viktigt att en större del av vårt bistånd går till att investera i förnybara energilösningar, inte minst till bioenergi.

För Svebios del är de viktigaste frågorna hur vi ska få bra styrmedel för biodrivmedel och för biokraftproduktion. Vi hoppas att de nya ministrarna snabbt sätter sig in i frågorna och kan samarbeta bra, oberoende av i vilket departement de sitter. Vi måste lämna utredningsfasen och komma in i en genomförandefas.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer