En spricka i det gröna lägret

Vi ser å ena sidan en opinionsbildning mot biobränslen som blivit allt mer aggressiv, och å andra sidan åtgärder från miljöpartisterna i regeringen som innebär en fortsatt stark satsning på biobränslen, både för vägtransporter, flyg och industri. Sprickan syns tydligt i synen på biodrivmedel, kolbalans och inte minst CCS-teknik.

Det är dags att bekänna färg för ledande opinionsbildare inom miljö och klimat: ställer man upp för grön energi, också sådan verkligt grön energi som kommer från skog och åker?

Tomas Karlsson, politisk redaktör på Länstidningen i Södertälje, hade häromdagen, 14 oktober, en insiktsfull ledare i ämnet. (Låst artikel som ingår i Bonnier News Local. Vi har fått artikeln som pdf.) Han fokuserade på frågan om synen på CCS-teknik i Miljöpartiet, och ledaren hade delvis en partipolitisk udd, eftersom tidningen är centerpartistisk. Men de iakttagelser Tomas Karlsson gör är relevanta för den bredare miljörörelsen.

Ett skäl till att Länstidningen tar upp frågan är att Söderenergi i Södertälje den 16 september meddelade att man beställt en förstudie av företaget Biorecro om att med stöd från Energimyndigheten utreda frågan om bio-CCS vid Igelstaverket, Söderenergis kraftvärmeverk. Vid anläggningen förbränns både biobränslen och avfall och det ger ett av Sveriges största utsläpp av biogen koldioxid. Eftersom Igelstaverket har egen hamn vid Östersjön är förutsättningarna för bio-CCS (avskiljning av biogen koldioxid för lagring) unikt goda.

Igelstaverket. Foto: Söderenergi

En bio-CCS-anläggning i Södertälje skulle kunna rensa bort 650 000 ton koldioxid om året ur atmosfären. Det är nästan lika mycket som Stockholm Exergi kan åstadkomma vid Värtaverket – 800 000 ton koldioxid. Det är stora volymer; de totala svenska växthusgasutsläppen ligger kring 50 miljoner ton.

Bio-CCS vid våra stora kraftvärmeverk borde självklart hälsas positivt av alla som vill ha snabba åtgärder för att lösa klimatkrisen. Men så är det inte.

Miljöpartiets EU-parlamentariker meteorologen Pär Holmgren avfärdar CCS både i ett uttalande för Aktuell Hållbarhet och i en debattartikel i Dagens Industri. Han anser att CCS bara är ett slöseri med pengar, att det blir en ursäkt för att fortsätta bränna fossila bränslen och att det finns andra bättre och billigare sätt att åstadkomma kolsänkor, som trädplantering och anläggning av våtmarker. Alla tre argumenten är relevanta, men Pär Holmgren tycks inte ha noterat skillnaden mellan CCS från fossila utsläpp och bio-CCS där man kan åstadkomma negativa utsläpp, dvs reduktion av koldioxidhalten i atmosfären. Att i ett slag rensa bort 1,5 miljon ton koldioxid från två stora kraftvärmeverk i Stockholmsregionen ger naturligtvis mycket större och snabbare effekt än att anlägga våtmarker och plantera skog, två åtgärder som vi naturligtvis kan genomföra samtidigt som vi investerar i bio-CCS.

Carl Schlyter, som tidigare satt i EU-parlamentet för Miljöpartiet, men som hoppade av partiet och numera finns på Greenpeace, har gjort liknande uttalanden om CCS för Sveriges television.

Carl Schlyter skrev också tillsammans med kollegan på Greenpeace, Isadora Wronski, en debattartikel i Expressen 31 juli där man angrep Preem och SAS för tankarna på att producera biodrivmedel från skogsråvara och blanda in i flygbränslet. ”Biodrivmedel är ingen hållbar klimatlösning. Vi kan inte tanka med skogen”, var det sammanfattade budskapet. Angreppet gällde då i första hand utbyggnaden av Preems raffinaderi, men var också ett ställningstagande för kolskuldsteorin och ett underkännande av klimatnyttan med biobränslen från skogen.

Här är sprickan tydlig i relation till en annan tidigare ledande miljöpartist, Maria Wetterstrand, som utarbetade det förslag om inblandning av biojetbränsle som nu ska genomföras av regeringen, med fullt stöd av Miljöpartiets ledning och statsråd.

Också andra delar av miljörörelsen har tagit till sig kolskuldsteorin och anser att biobränslen är lika dåliga för klimatet som förbränning av kol. I sämsta fall utvecklas den här kritiken till ett allmänt smutskastande av allt som har med bioenergi att göra, som i tidningen ETC:s 24-sidiga specialnummer om bioenergi med den sammanfattande rubriken ”Satsning på biobränslen har dubblat utsläppen”. Också här är Carl Schlyter ett sanningsvittne, medan statsrådet och språkröret Per Bolund (MP) försvarar regeringens satsning på biodrivmedel genom bränslebytet – reduktionsplikten. Tydligare kan inte sprickan inom miljörörelsen illustreras.

I tidningen beskriver man också planerna på bio-CCS i mycket negativa termer.

Tomas Karlsson har i sin ledare en analys av motsättningarna. Jag citerar:

”Den tidigare riksdagsledamoten för Miljöpartiet, Anders Schröder, beskriver i Green European Journal splittringen mellan å ena sidan ekomodernister med en optimistisk syn på vetenskap och teknik och som vill bygga ett hållbart grönt samhälle med ledord som individualism och rationalitet, å andra sidan de mörkgröna teknikskeptikerna som betonar att det finns ett enda att göra: vi måste sluta med vår livsstil.”

Kanske är det så enkelt. Motsättningen kan illustreras med den segdragna debatten om flygets klimatpåverkan. På ena sidan står sådana som Maria Wetterstrand som anser att vi måste fortsätta flyga och att det finns tekniska lösningar som gör det möjligt även med låg klimatpåverkan. På den andra sidan finns de debattörer som anser att den enda fungerande lösningen är att sluta flyga, ta cykeln eller tåget eller stanna hemma. Realister och fundamentalister har de kallats i den tyska debatten.

Nålsticken från ”de mörkgröna teknikskeptikerna” har blivit många på senare tid. Det märker jag som försöker bemöta deras insändare om bioenergi i lokalpressen. Det är hög tid för ”ekomodernisterna med en optimistisk syn på vetenskap och teknik” och ta mer plats i debatten, inte minst för att skapa en mer konstruktiv debatt i den svenska miljörörelsen kring bioenergins roll och möjligheter.

/Kjell Andersson