Tillbaka

En bra kompromiss i skogen

Ska det äntligen bli slut på ställningskriget om avvägningen mellan naturskydd och virkesproduktion i skogen?

Snabbt växande ungskog. Foto: Kjell Andersson

Snabbt växande ungskog. Foto: Kjell Andersson

Två av punkterna i fyrpartiöverenskommelsen, nr 26 och 27, handlar om skogen, om hur man ska se på avvägningen mellan skogsägarnas rätt och behovet av att skydda värdefull natur. Kan man hoppas på att den här känsliga frågan ska kunna lösas i samförstånd under de närmaste åren? I så fall ett av de viktigaste konkreta resultaten av den politiska överenskommelsen i mitten. Både Miljöpartiet och Centerpartiet har ju varit med och förhandlat och skrivit under. För oss som arbetar med skogen som energiresurs är det en viktig grund att stå på, att veta att våra politiker har en samsyn om hur skogen ska utnyttjas på ett lagligt hållbart sätt.

En aktuell dom från mark- och miljödomstolen i Umeå illustrerar problematiken. Markägarna i området, som ligger upp mot fjället och anses ha höga naturvärden, förvägrades avverka av staten, genom Skogsstyrelsen. Men de fick inte heller ersättning. Domstolen säger nu att markägarna måste ersättas, och tilldömer dem 18 miljoner kronor. Den avgörande frågan i rättstvisten har varit om det anses bedrivas skogsbruk i området och om markanvändningen avsevärt försvåras. Om det är så, måste det utgå ersättning. Domen har stor betydelse för alla de markägare som har skog i inlandet nära fjällen.

Att domstolen ger markägarna rätt kan få stor betydelse också i andra sammanhang, exempelvis när man stoppar avverkning därför att man hittat sällsynta bombmurklor på skogsskiftet eller om en tjänsteman från länsstyrelsen fått syn på en lavskrika i trakten.

Beroende på hur man tolkar reglerna om naturhänsyn, till exempel artskyddsförordningen, kan det komma att handla om stora ersättningar framöver, och behov av att avsätta mer formella reservat. Inte så klokt i det sammanhanget att riksdagen just antagit en budget, grundat på Moderaternas och Kristdemokraternas reservationer, som skär ner anslaget till naturvårdsersättningar kraftigt. Det handlar om två olika anslag: ”Skydd av värdefull natur” som minskades med 740 miljoner kronor, och ”Åtgärder för värdefull natur” där neddragningen var 600 miljoner. Totalt mer än en halvering av anslagen.

Frågan har egentligen två dimensioner:

  • Den ena är den rättsliga. Att markägare ska ha rätt till ersättning om staten vill göra intrång i deras rätt att bedriva skogsbruk. Lagen säger att man får tåla ett visst intrång, men skogsbruket får inte ”avsevärt försvåras”. Om det finns naturvärden som staten, genom länsstyrelsen och skogsmyndigheten, vill skydda, så måste man lösa in marken som reservat eller göra avtal med ersättning. Här pekar också fyrpartiuppgörelsen på att man behöver utveckla nya ”flexibla skydds- och ersättningsformer”.
  • Den andra och större frågan är vilken avvägning vi ska göra mellan produktion och naturvårdshänsyn totalt i Sverige.

Den svenska skogsmodellen utgår från att det går att bedriva aktivt, produktivt skogsbruk samtidigt som man tar natur- och miljöhänsyn. Det kan man göra genom olika skötselåtgärder, som att lämna grov död ved och äldre lövträd kvar vid avverkningar, avstå från avverka längs vattendrag, undvika körskador, och så vidare. På alla de här områdena har skogsbruket blivit tydligt bättre under de senaste åren.

Frågan har komplicerats under senare år genom klimatutvecklingen. Skogen är en viktig pusselbit när det gäller att klara klimatomställningen.

Skogens produkter och material kan ersätta fossila eller fossilt framställda produkter och material. Hus kan byggas i trä istället för av cement, stål och aluminium. Papper kan ersätta fossil plast, och trä kan vara råvara för textilier och ersätta de textilier som idag görs av konstfibrer från fossil råvara.

Biomassan kan också användas som energi och ersätta fossila bränslen. I första hand är det alla bi- och restprodukter som uppkommer i skogsbruket och skogsindustrin som används som bioenergi. Men i princip kan träden, liksom alla andra växter, odlas enkom för att ge energi.

Den växande, produktiva skogen, binder stora mängder kol och skapar energirika föreningar som kan användas. Träden är levande solfångare. De är både producenter av bioenergi och lager för biogent kol. Genom att aktivt använda skogen maximeras klimatnyttan.

Att avsätta skog som reservat minskar den här klimatnyttan, eftersom den skyddade skogen med tiden får lägre tillväxt och kolinbindning, och den uteblivna skörden leder till mindre klimatnytta via produkter och bioenergi. Samtidigt finns det ett allmänt intresse av att skydda biodiversitet genom reservat. Avvägningen mellan klimatnytta och biodiversitet är ytterst en politisk fråga, både i Sverige, i EU och globalt.

Det måste inte handla om en motsättning. De områden som avsätts för naturvård och biodiversitet måste också skötas, och det innebär att man också kan ta vara på en del av den biomassa som produceras, utan att kalavverka. Områden runt städerna kan skötas på ett sätt som ger lite mindre avkastning men högre rekreationsvärden. Å andra sidan kan man kanske utveckla metoder för högre tillväxt i andra skogar. I fyrpartiuppgörelsen lyfter man också fram att statens skogar kan användas ännu mer aktivt i naturvården – ett nytt Sveaskogsprogram.

Redan idag har staten avsatt 1,2 miljoner hektar skog i formella avsättningar för naturvård, och skogsägarna har själva gjort frivilliga avsättningar på minst lika mycket mark. Plus de arealer som undantas vid avverkningarna, exempelvis längs vattendrag, stränder och våtmarker.

En stridsfråga har gällt ”den utökade nyckelbiotopinventeringen”. Den återupptas inte. Det irriterar naturvårdarna, men hela idén om nyckelbiotoperna har skapat en gråzon av naturvård utanför reservat och frivilliga avsättningar, där skogsägare i praktiken kan tvingas ta stora ekonomiska förluster utan möjlighet till ersättning.

Alla kommer inte att vara nöjda med fyrpartiuppgörelsen om skogsbruket och naturvården. Men man kan citera vad bondeförbundets ledare Axel Pehrsson-Bramstorp sa efter kohandeln 1933:

”Det är en kompromiss, men en bra kompromiss”.

/Kjell

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer