Emmanuel Macron sätter fart på debatten om koldioxidskatt i Europa

När vi från Svebio envisats med att ta upp ämnet i olika sammanhang blir det för det mesta tyst, eller man hänvisar till att frågan är begravd av EU sedan unionen misslyckades med att reformera energiskatterna för några år sedan.

Men nu har det politiska stjärnskottet Emmanuel Macron tagit upp ämnet, och det är dags att ta frågan på allvar. En koldioxidskatt under 25 – 30 €/ton koldioxid gör ingen nytta, sa han i ett uppmärksammat tal häromdagen.

Fransmännen, och inte bara Macron, menar allvar, och de har en stark partner i den tidigare franska ekonomiministern Christine Lagarde, som är chef på Internationella Valutafonden IMF, som arbetar tillsammans med Världsbanken med att propagera för koldioxidskatt.

Frankrike införde för ett par år sedan en koldioxidskatt, med målet att steg för steg höja denna skatt upp till 100 euro per ton koldioxid 2030, en nivå i närheten av den höga svenska koldioxidskatten. Skatten infördes 2015 med 14,5 €/ton, och höjdes till 22 €/ton 2016 och 30,5 €/ton i år. Redan 2020 skulle skatten vara uppe i 56 euro, som skulle göra den till en av de högsta koldioxidskatterna i världen, och ge ett tio gånger så högt pris på utsläpp som inom den europeiska handeln med utsläppsrätter. Sveriges skatt ligger dock dubbelt så högt, omkring 1,20 kr per kilo CO2, eller drygt 100 euro per ton.

I juli meddelade den nya franska regeringen i sin klimatplan att man nu höjer ambitionerna och också höjer den nya koldioxidskatten snabbare än tidigare beslutat. Redan 2023 ska skatten vara 100 euro.

Så här ser upptrappningen ut: 2018 – 44,6 €/ton, 2019 – 55 €/ton, 2020 – 65,4 €/ton, 2021 – 75,8 €/ton, 2022 – 86,2 €/ton, 2023 – 100 €/ton.

Det är ett dramatiskt besked från Paris. Nästan lika viktigt som Parisavtalet. Som första ledande ekonomi, som första G20-medlem, inför Frankrike en kännbar koldioxidskatt. Det kommer att påverka klimatinvesteringarna i Frankrike och det kommer att påverka den europeiska debatten om pris på koldioxidutsläpp.

Frankrike har under flera år arbetat för att sätta ett golvpris i EU:s handel med utsläppsrätter, något som Storbritannien redan gjort. Frankrike har inte lyckats få med sig de andra EU-länderna på den idén.

Emanuel Macron höll häromdagen ett mycket uppmärksammat tal om EU:s framtid, direkt efter det tyska valet, och i skuggan av Brexit-förhandlingarna. Macron vill stärka samarbetet i EU och han vill ha mer överstatlighet.

För det behövs gemensamma resurser. Ett sätt är att införa gemensamma EU-skatter. Macron nämner två möjligheter – en EU-gemensam koldioxidskatt och en liknande skatt på finansmarknaderna. I bägge fallen handlar det om gränsöverskridande företeelser där man bör undvika skattekonkurrens.

Den svenska erfarenheten är annars att det har gått ganska bra att införa en hög nationell koldioxidskatt. De svenska företagen har inte slagits ut, även om exempelvis de svenska bönderna drabbas av högre kostnadsnivå än kollegorna i andra EU-länder. Åkerier och flyg är andra sektorer som är känsliga för om Sverige går alltför långt före med klimatbeskattning. Bättre att samordna.

Men om man ska samordna måste man få ett pris som är meningsfullt för att få företagen att byta bränslen och teknik och genomföra energieffektivisering. ETS – utsläppshandeln – har än så länge inte gett den tydliga signalen. Priset är hopplöst lågt, och vi ser ingen omedelbar chans till stigande pris, även om EU nu försöker skruva åt systemet. I Sverige innebär systemet att företagen med de största utsläppen betalar minst för sin klimatpåverkan.

Macron inser också att det finns en risk för Europas globala konkurrensförmåga, särskilt om USA bedriver en politik som gör fossil energi billig, och släpper alla ambitioner på klimatområdet. Kina däremot startar i år sitt nationella system för handel med utsläppsrätter. Återstår att se om det blir tillräckligt högt pris på de kinesiska utsläppen.

Macrons förslag är att EU inför en klimattull på varor från alla länder som inte satt pris på koldioxidutsläppen. Det är en gammal tanke, och kan tyckas vara logiskt. Varför ska länder som inte tar betalt för utsläppen ha en fördel på den europeiska marknaden? Samtidigt är det aldrig bra att ställa upp handelshinder. I det långa loppet kommer europeiska producenter och produkter att tjäna på att vara klimatsmarta. Precis på samma sätt som Sverige inte förlorat på att ha en hög koldioxidskatt borde samma sak gälla för EU som helhet. EU-länderna kan sänka andra skatter och avgifter, som drabbar produktionen, för att garantera konkurrenskraft.

Vad blir konsekvenserna av den franska koldioxidskatten?

• Klimatomställning. Minskade utsläpp i Frankrike, förstås, och en snabb konvertering från fossila bränslen till förnybara bränslen och effektivisering.
• Affärschanser. En spännande marknad för alla de företag som jobbar med teknik som inte använder fossila bränslen. Det gäller både tillverkare av utrustning och konsulter. Exporterande svenska bioenergiföretag måste hålla sig framme på den franska marknaden.
• Smittoeffekt. Den allra största effekten borde vara en smittoeffekt. Fler länder borde följa efter. Om Frankrike kan, så kan alla andra. Sverige, med vår höga koldioxidskatt, har setts som ett udda undantag. När Frankrike inför en hög koldioxidskatt blir det ”main stream”.

Den stora frågan är nu: hur reagerar tyskarna? Ska de följa efter?

Tyskland har hittills nästan bara arbetat med direktsubventioner och ser ut att missa sitt mål för förnybar energi 2020, främst därför att inget händer i uppvärmningssektorn och i transportsektorn. En koldioxidskatt i Tyskland skulle göra susen. Låt oss hoppas att den nya regeringen i Berlin tar tag i frågan när den så småningom kommer på plats.

/Kjell