Tillbaka

Den nor(di)ska klimatdubbelmoralen demonstrerad på Island

De fem nordiska statsministrarna radar upp sig på bild från Reykjavik med budskapet att Norden ska vara ett globalt föredöme för hållbarhet och klimatpolitik. Man antar en deklaration med många vackra ord, men glömmer av någon anledning en betydande del av den nordiska klimatpåverkan, den norska produktionen av olja och gas, som obönhörligt leder till gigantiska utsläpp av fossil koldioxid när oljan och gasen bränns runtom i världen.

de nordiske statsministre 2019

Fotograf: Sigurjon Ragnar

Ett litet räkneexempel: Den norska olje- och gasutvinningen under en enda dag motsvarar tre gånger det svenska inrikesflygets årliga bränsleförbrukning och sex gånger den svenska årliga användningen av energitorv! En enda dags oljeproduktion! Känn på det.

Det är naturligtvis mycket positivt att de nordiska länderna har ambitionen att vara världsledande både när det gäller att uppfylla Parisavtalet om klimatet och att uppnå FN:s mål för hållbar utveckling.

Den gemensamma deklarationen från Reykjavik och en liknande deklaration från i vintras om att Norden ska vara en CO2-neutral region, innehåller bra målsättningar.

Från mötet i Reykjavik finns tre olika texter som vi kan analysera. Dels finns ett pressmeddelande med rubriken ”Statsministrarna vill ha en integrerad region med större fokus på klimatfrågan”, dels en deklaration med titeln ”Vår vision 2030”, dels slutligen ett dokument som tagits fram i samarbete med nordiska VD:ar för en hållbar framtid (Nordic CEOs for Sustainable Future) och som undertecknats av alla statsministrarna och de politiska ledarna för Grönland, Färöarna och Åland samt två representanter för näringslivsgruppen.

I pressmeddelandet sägs att det nordiska samarbetet ska vara ett instrument för ”att göra Norden till världens mest hållbara region fram till år 2030”.

Islands statsminister Katrin Jakobsdottir, som ledde mötet, säger att ”de nordiska länderna har möjlighet att ta globalt ledarskap och är beredda att ta den rollen”.

I visionsdeklarationen skriver statsministrarna att tiden är inne för konkreta åtgärder, att vi kan ändra vår livsstil, produktion och konsumtion, att lösningarna finns och ”ligger rätt framför oss”, och man preciserar med ”hållbar energiproduktion och klimatneutralitet, gröna transporter och investeringar, bioekonomi och cirkulär ekonomi”.

Man vill bygga ett grönt Norden, främja en grön omställning av våra samhällen och arbeta för koldioxidneutralitet och en hållbar cirkulär och biobaserad ekonomi.

Liknande formuleringar återkommer i det gemensamma pappret med företagsledarna. Här skriver man bland annat om ”klimat-baserad konsumtion och produktion” och ”omställningen till ett samhälle med låga utsläpp”.

Allt är vackra ord, men tyvärr på en mycket hög abstraktionsnivå. Och inte ett knyst om utvinningen av fossila bränslen. I den samnordiska klimatpolitiken existerar inte den norska oljeutvinningen.

Men i Norge och i den norska politiken och ekonomin står förstås oljeutvinningen i centrum. Den 13 juli rapportera det norska oljedirektoratet om den norska oljeekonomins utveckling under det första halvåret 2019. Rubriken på direktoratets hemsida är ”Höy aktivitet förste halvår”.

Där får vi veta att den totala petroleumproduktionen i Norge första halvåret 2019 var 109,6 miljoner standardkubikmeter oljeekvivalenter. Omkring 60 procent av denna kvantitet var fossil gas, och bara den mindre delen var olja, men för enkelhetens skull kan vi betrakta allt som olja. Halvårsrapporten redovisar detaljerat var och hur man utvinner olja och gas, vilka fält som producerar, hur många borrhål som tagits upp, vilka tillstånd som getts, osv. Under första halvåret 2019 har det getts 83 nya tillstånd. Av dessa var 37 i Nordsjön, 32 i Norska havet och 18 i Barents hav, alltså långt i norr.

Låt oss gör en enkel beräkning.

Först fördubblar vi produktionssiffran för att få en årsproduktion, och då får vi 220 miljoner kubikmeter olja. Med ett energiinnehåll på 10 MWh per kubikmeter blir det 2 200 TWh oljeproduktion om året. Om vi utgår från att varje kubikmeter olja vid förbränning ger ett utsläpp av 3 ton koldioxid får vi en klimatpåverkan på 660 miljoner ton CO2. Det är mer än tolv gånger det årliga svenska utsläppet av växthusgaser. Klimatpåverkan från den norska oljan och gasen, när den bränns runtom i världen, är omkring 1,8 miljoner ton CO2 om dagen!

2 200 TWh innebär att man pumpar upp 6 TWh olja och gas varje dag. Som jämförelse använder vi varje år 2 TWh flygbränsle för inhemskt flyg i Sverige. Vi skördar 1 TWh energitorv, och vi producerar 2 TWh biogas. Svenska energi- och klimatdebattörer har ägnat mycket möda åt att jaga torven, och de senaste åren har nästan all debatt handlat om flyget. Men ingen skriver om den norska oljan.

För några år sedan fattade Norge beslut om att utvidga prospekteringen efter olja och gas till de arktiska områdena i Barents hav. Då borde man ha satt stopp, särskilt i vetskap om att man globalt måste nå till nära nollutsläpp vid mitten av detta århundrade när de nya borrhålen fortfarande producerar för fullt.

Om de nordiska politikerna menar allvar med de vackra orden om ”hållbar energiproduktion” och ”ett samhälle med låga utsläpp”, så kan de inte blunda för den norska oljepolitiken. Jag vet inte hur snacket går bakom stängda dörrar när statsministrar, energiministrar och miljöministrar möts i det nordiska samarbetet. Jag hoppas att man talar klarspråk med norrmännen. Allt annat är dubbelmoral. Det går inte att se klimatpolitiken bara från ett konsumentperspektiv. Producenterna har också ett ansvar.

Bilden av de fem statsministrarna är närmast idyllisk. Tre kvinnor och två män. Fyra vänsterpolitiker och bara en högerpolitiker idag, Erna Solberg från Norge. Värdinnan i Reykjavik, Katrin Jakobsdottir, representerar ett parti som heter Den vänster-gröna rörelsen. Några av hennes landsmän höll härom dagen en begravningsceremoni för en av landets försvinnande glaciärer, och hon var själv på plats. Precis som när ledarna för öriken i Stilla Havet talar klarspråk med Australiens premiärminister Scott Morrison om landets nya kolgruvor hoppas jag att Katrin Jakobsdottir talar klarspråk med Erna Solberg och Norges nya oljeborrhål i Arktis.

/Kjell Andersson

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer