Tillbaka

Dåligt genomtänkt av finanspolitiska rådet

Det lönar sig inte för Sverige att gå före i klimatpolitiken. Att genomföra klimatåtgärder eller andra miljöåtgärder är enbart en kostnad som hotar vår konkurrenskraft. Om Sverige minskar användningen av olja kommer andra ändå att bränna oljan. Därför ska vi inte ägna oss åt att minska oljeanvändningen.

Det enda som gör nytta före 2050 är att sluta bränna kol. Så kan man sammanfatta Finanspolitiska rådets klimatråd till regeringen. Det är riktigt dåliga råd.

Det finanspolitiska rådet har fått mycket publicitet för sin kritik av finansminister Magdalena Andersson för att hon bedriver en alltför expansiv ekonomisk politik. Rådets årliga rapport ”Svensk finanspolitik” innehåller också ett långt avsnitt om svensk klimatpolitik (18 av rapportens 181 sidor), som fått mindre uppmärksamhet. Kapitlet är i huvudsak ett angrepp på Miljömålsberedningen, vars förslag om klimatmål och klimatlag nu är ute på remiss. Det finns säkert anledning att ifrågasätta en del av Miljömålsberedningens resonemang och förslag (Svebio ska yttra sig om ett par veckor). Men det finns ännu mer anledning att ifrågasätta det Finanspolitiska rådets sätt att resonera. En del av rådets tankar och förslag är riktigt ogenomtänkta, inte minst mot bakgrund av Parisavtalet och de senaste larmen om temperaturökningar och uppmätta klimateffekter.

Det klimatpolitiska rådets sätt att argumentera återspeglar en syn på klimat- och energipolitik som är vanlig bland ledande svenska ekonomer, och som också kom till uttryck i Konjunkturinstitutets remissyttrande över Miljömålsberedningen och den debattartikel som publicerades i Svenska Dagbladet förra veckan.
Först ett konstaterande. Rapporten innehåller en historiebeskrivning om svensk klimatpolitik sedan 1970, där man helt undviker att nämna bioenergins roll. Rådet konstaterar att utsläppen minskat med 25 procent sedan 1990, men nämner inte att en stor del av den minskningen beror på skiftet från olja till biobränslen. Självfallet finns det därför inte heller några resonemang eller slutsatser om vad detta inneburit för den svenska ekonomin. Det är märkligt att Finanspolitiska rådet inte drar några som helst slutsatser av den omställning som redan skett, med tanke på att man ivrigt argumenterar mot nya inhemska åtgärder.

En huvudlinje i Finanspolitiska rådets rapport är att det inte lönar sig för ett litet land som Sverige att ”gå före” i klimatpolitiken. Eftersom vi redan gått och går före borde det vara naturligt att analysera om detta varit till nytta eller till skada för den svenska ekonomin.

Vi som jobbar med bioenergi är övertygade om att det varit lönsamt för Sverige att gå före när det gäller att utnyttja biobränslen. Det har minskat importen av dyr olja, det har skapat sysselsättning och företagsamhet runtom i landet och det har gett innovationer och exportmöjligheter. Att 100 TWh inhemska biobränslen ersatt 100 TWh importerad olja kan inte ha varit oviktigt för den svenska ekonomin.

Istället för att värdera den omställning som redan sker i Sverige, främst genom vår mycket höga koldioxidskatt, ägnar sig rådet åt en lång teoretisk diskussion om den så kallade Porter-teorin, en teori om värdet av att gå före med miljöregleringar som formulerades av Harvardekonomen Michael Porter 1991. Rådets slutsats är att ”Porterteorin inte gäller generellt”. Jaså.

Finanspolitiska rådet ser klimatpolitiken enbart som en kostnad, som hotar konkurrenskraften. Konjunkturinstitutet har samma inställning. ”Ökade miljökrav leder till högre produktionskostnader och därmed lägre produktivitet gentemot konkurrenterna”, skriver KI:s ekonomer på SvD Debatt.

Den här debatten känns både överspelad och improduktiv. Sternrapporten för flera år sedan, liksom IPCC, har lyft fram de stora kostnaderna för att inte snabbt reducera koldioxidutsläppen. Det kostar att göra saker, men det kostar ännu mer att vara passiv. Alla måste nu gå före, tillsammans. Annars klarar vi inte klimatomställningen. Det är det som Parisavtalet handlar om.

Ett annat argument från ekonomerna är att minskade utsläpp i Sverige är meningslösa i ett globalt perspektiv. KI:s ekonomer skriver att ”vårt agerande påverkar bara klimatet om andra länder följer efter”, underförstått: våra utsläpp är så små att de är betydelselösa, och vi ska vänta tills vi är säkra på att alla andra göra lika mycket.

Finanspolitiska rådet har en egen variant för varför Sverige inte bör göra något. Man har hittat en uppsats av två forskare från University College i London som beräknat vad som vore det samhällsekonomiskt bästa sättet att minska koldioxidutsläppen till 2050. Slutsatsen är att man bara ska minska användningen av kol, men fortsätta använda olja och gas i ungefär samma utsträckning som idag. Rådet skriver att ”en optimal användning av de globala fossilbränslereserverna kommer att innebära ungefär konstant användning av olja fram till åtminstone 2050”. Inriktningen av den svenska politiken blir följaktligen att vi i första hand ska förmå andra att sluta använda kol, men att det inte lönar sig att försöka minska oljeanvändningen i Sverige. Så här skriver man:

”Det är rimligt att anta att om Sverige slutar använda fossil olja före 2050, kommer den inbesparade oljan användas av någon annan. Den direkta effekten av de svenska klimatåtgärderna bortfaller då.”

En slutsats blir då att vi inte ska ägna oss åt fossilfria transporter och minska förbrukningen av bensin och diesel, åtminstone inte före 2050.

Argumentet att någon annan kommer att använda oljan om vi inte använder den själva kan låta bestickande. Men argumentet är naturligtvis orimligt, om vi skulle tillämpa det generellt. Låt oss ta en annan skadlig produkt, som tobak. Om inte vi röker upp tobaken så kommer några andra att röka upp den. Vi kan lika gärna fortsätta att röka. Fungerar det så?

I min ekonomiska värld leder en minskad efterfrågan på olja till ett lägre pris som minskar investeringarna i att ta fram mer olja. Utbudet är inte givet, och påverkas av efterfrågan. Enda sättet att sluta släppa ut fossil koldioxid är att sluta bränna fossila bränslen, och det gör nytta att minska användningen varhelst det sker i världen, och vare sig det är kol, olja eller fossil gas.

Till sist: I vissa avseenden har Finanspolitiska rådet och KI helt rätt. Också klimatpolitik ska vara kostnadseffektiv och utgå från generella styrmedel. Detaljstyrning med ramlagar och sektorvisa mål kan leda helt fel.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer