Chicken race om reduktionsplikten – vem viker först?

Foto: Pixabay

Vad menas med ett chicken race, eller ett chicken game, som det ibland också kallas? Termen kommer från USA och förekommer i flera filmer. Ett klassiskt chicken race kan ske på en amerikansk asfalterad väg eller på en bro, ett spel med livet som insats. Aktörerna är typiskt ett par unga män med varsin snabb bil. De startar från var sin ända av vägens raksträcka och kör mot varandra, med vänstra hjulparet på vänstra sidan av mittlinjen. Om bägge håller kursen rätt fram och ingen ger sig kommer de att kollidera. För att undvika kollisionen måste den ene, eller båda, väja i sista stund. Om bara en väjer skriker den andra ”chicken” (fegis). I spelteorin finns det tre möjliga utgångar på ett chicken race.

Utfall 1: ingen väjer/båda förlorar. Utfall 2: Den ene väjer och förlorar/den andra vinner. Utfall 3: bägge väjer/bägge förlorar (men överlever). Den som till varje pris vill undvika att förlora håller kursen så länge det bara går, men riskerar att dra med sig bägge i fallet. Men om han har livet kärt måste han vara beredd att väja. Det vet också motståndaren.

Politikens spelregler

I ett politiskt chicken race kan kollisionen vara en regeringskris och nyval. Att väja undan och bli chicken kan innebära stora väljartapp i ett kommande val, om man framstår som fegisar som inte förmår driva sin politik.

De två sidorna kör alltså på med full fart mot varandra, medvetna om att det kan sluta med en kollision. Hur ser då innehållet ut i de två sidornas argument?

På den ena sidan har man gett vallöften om att sänka priset på diesel med tio kronor, och att i praktiken avskaffa allt stöd till inblandning av biodrivmedel (talet om 0-nivå för reduktionsplikten). På den andra sidan står miljöministern fast vid linjen att de svenska klimatmålen ligger fast. De två linjerna är oförenliga. Det betyder att om båda parter står fast kommer man att kollidera. Om den ena sidan lyckas driva igenom sin linje är den andra sidan förlorare. Kompromissen, att båda väjer i sista stund, kommer att framstå som en betydande förlust för bägge parter.

Insatserna är stora. De löften som gavs i valrörelsen om mycket stora prissänkningar på drivmedel var sannolikt avgörande för majoritetsskiftet. Att frågan är politiskt mycket känslig visas av reaktionerna på den måttliga skattesänkning som genomfördes vid årsskiftet – men som ändå kostade 6,7 miljarder för statskassan. Nu är det upp till bevis, tycker många SD-politiker och SD-anhängare. Också statsministern har låst sig – reduktionsplikten ska sänkas till ”lägsta EU-nivå” 1 januari 2024 och sänkningen ska sedan gälla under resten av mandatperioden.

På den andra sidan håller miljöministern emot, även om hon också måste hålla god min och hävda att det går att klara klimatmålen även med en reduktion av reduktionsplikten.

Ändrad politik leder till ökade utsläpp

Men det går inte. Det visar mycket tydligt Klimatpolitiska rådet i sin nya rapport, där man konstaterar att för första gången på två decennier leder ändrad politik till ökade utsläpp. Rådets ordförande Cecilia Hermansson använde ord som ”allvarligt” och ”anmärkningsvärt” när hon beskrev den politiska kursändringen. Att fullfölja bränslebytet i transportsektorn är nödvändigt, om man ska klara de klimatmål som antagits av riksdagen och som regeringen måste förhålla sig till om man inte vill bryta mot klimatlagen.

Så här illustrerade Cecilia Hermansson regeringen klimatpolitik i sin presentation av Klimatpolitiska rådets rapport, med rubriken ”Regeringens politik hittills leder till ökade utsläpp i närtid”:

Om regeringen bestämmer sig för att skrota reduktionsplikten hoppar utsläppskurvan upp till en högre nivå. Effekten blir kraftigt ökade koldioxidutsläpp under ett antal år, leder till att man inte når malet 2030 och ger ett sämre utgångsläge för att nå det långsiktiga målet 2045.

Skärpta utsläppskrav

Utöver de svenska klimatmålen tillkommer nu skärpta mål från EU, där Sverige ska minska utsläppen med 50 procent till 2030, jämfört med 2005. Det är en ökning från ett tidigare förslag om att minska med 40 procent. Alla EU-länder har fått skärpta krav, vilket gör det osannolikt att Sverige ska kunna ”köpa” utsläppsminskning av något annat land som överträffat sitt mål.

Om regeringen ska följa klimatlagen och uppnå EU:s mål måste Romina Pourmokhtari köra på rätt fram och fullfölja omställningen i transportsektorn. Så enkelt är det. Annars kör hennes klimatbil i diket. Ingen enkel uppgift, eftersom hon har det minsta fordonet i regeringen, och eftersom statsministern tycks hålla på den andra sidan.

”en skillnad på 8 miljoner ton koldioxid”

Ett antal stora producenter av biodrivmedel (Lantmännen, Neste, Preem, Pyrocell, Sunpine och Södra) beställde en rapport från Sweco om konsekvenserna av slopad eller reducerad reduktionsplikt. Slutsatserna redovisades i en artikel i Svenska Dagbladet 13 mars. I rapporten kan man se att utsläppen från inrikes transporter 2030 blir dubbelt så höga om man minskar reduktionsnivån till 6 procent för både bensin och diesel (idag är den 7,8 procent för bensin och 30,5 procent för diesel) jämfört med om man fullföljer reduktionsplikten enligt de beslut som tidigare tagits av riksdagen. Det handlar 2030 om en skillnad på 8 miljoner ton koldioxid. Sverigedemokraternas förslag om nollnivå på reduktionsplikten har Sweco inte ens undersökt. Med deras politik blir utsläppen långt över dubbelt så höga.

Den mest sannolika utgången är att bägge parter måste väja i sista stund, och i praktiken köra i diket, eftersom inget parti i regeringsunderlaget vill ha regeringskris och nyval. Alla blir då förlorare. SD:s prislöfte är omöjligt att uppfylla, även om man skulle gå ner till 0-nivå i reduktionsplikten. Klimatmålen blir omöjliga att klara även om man behåller en viss reduktionsplikt, och den borgerliga regeringen blir den första på tjugo år som ökar koldioxidutsläppen och minskar tillväxten för bioenergisektorn.

//Kjell Andersson