Tillbaka

Bomull och ull, utmärkta ingredienser i bioekonomin

Mode- och textilbranschen är världens andra mest miljöförstörande bransch, säger den svenska miljöministern Karolina Skog, enligt Dagens Nyheter. Hon hoppas att Sverige ska ta på sig ledartröjan i arbetet för hållbarhet i klädbranschen. – Bara oljebranschen genererar globalt sett större miljöproblem, enligt ministern.

Artikeln har rubriken ”Bara en femtedel av kläderna återvinns”. Jag tycker att artikeln vittnar om en stor omedvetenhet om skillnaden mellan förnybara och icke-förnybara processer och villkoren för bioekonomin.

Visserligen finns det ett råd om att ”främst använda biobaserat eller återvunnet material”, men så upprepas det ofta använda argumentet att produktion av bomull kräver stora mängder vatten, som ofta är en bristvara i produktionsländerna.

Jag tvivlar på att klädindustrin är världens andra mest miljöförstörande bransch. Förutom vattenåtgången – ”det går åt 2000 liter vatten för att tillverka en enda t-shirt” – nämner man kemikalieåtgången vid färgning och beredning och spridningen av mikroplaster, konstfibrer som sprids när kläderna slits vid tvättning.

Först vattenåtgången. All odling kräver vatten. Därför odlar man där det finns vatten – där det regnar eller där man kan bevattna. När man odlat bomull i USA:s sydstater har man aldrig haft konstbevattning. Men man hade som bekant andra hållbarhetsproblem, av social art. På vissa håll har man haft ohållbar bevattning för bomullsodling. Det gäller exempelvis Uzbekistan, där man tappat för mycket från floden Amu-Darja, så att Aralsjön till stora delar förvandlats till en saltöken, och dessutom använt kemiska bekämpningsmedel på ett ohållbart sätt. Ett katastrofalt arv från Sovjetunionen.

Problemet är då inte odling av bomull utan ohållbar bevattning. Att odla bomull är precis lika miljövänligt som all annan odling, om man gör det rätt. Man utnyttjar växternas förmåga att binda koldioxid till användbara kolhydrater – i detta fall fibrer. För att göra det måste växterna ha vatten, näring och energi/solljus. Som ”biprodukt” bildar växterna syre, bra för människor och djur. Lika gärna som man säger att ”bomullsodling kräver vatten” skulle man kunna säga att ”bomullsodling producerar syre”, eller ”bomullsodling binder koldioxid”.

Man behöver inte odla bomull för att få vegetabiliska fibrer, även om bomullen är helt dominerande bland de naturliga fibrerna. Man kan också göra kläder av lin, bambu, och många andra växtslag. På Wikipedia hittar man 19 olika växtbaserade textilfibrer. En allt större mängd textilfibrer kommer från skogen: rayon och viskos.

Till bioekonomin hör förstås också alla animaliska textilier, främst ull av olika slag, men också silke. Alla de människor som nu vurmar för insekter som föda borde uppskatta silkesmaskens idoga arbete med att spinna silkestrådar.

Tyvärr har på senare tid allt större textilvolymer gjorts av fossil råvara, som blivit nylon, polyester, acryl och spandex. Inte minst de idrotts-, tränings- och friluftskläder som vi köper i allt större volymer är ofta av fossila fibrer. Hela 62,7 procent av alla textilfibrer i världen görs idag av fossil råvara, medan bomullen står för 24,3 procent, och ullen för bara 1,1 procent. Vedbaserade fibrer svarar faktiskt redan idag för 6,6 procent.

Den totala textilfiberproduktionen ligger på omkring 100 miljoner ton per år. Det betyder att de 62,7 procenten fossila textilier motsvarar 63 miljoner ton olja. Man gör säkert en del förluster i tillverkningen, men låt oss använda den siffran.

Det motsvarar i energi omkring 700 TWh, eller dubbla den svenska energianvändningen. När de fossila textilierna bryts ner eller förbränns ger de ett årligt utsläpp av knappt 200 miljoner ton CO2.

Bomullen, ullen, linet, silket och viskosen är delar av det naturliga kolkretsloppet och ger inget nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Produktionen binder lika mycket koldioxid som konsumtionen återför, i det långa loppet. Man kan till och med säga att de kläderna i våra garderober utgör en kolpool som tillfälligt binder kolet, på samma sätt som träbyggnaderna.

Jämfört med fossila bränslen är fossila kläder ett litet klimatproblem, men kan jämföras med plast. Liksom för plasten finns ett annat miljöproblem utöver klimatpåverkan: tillförseln av syntetiska mikrofibrer till miljön. Medan naturfibrer bryts ned av mikroorganismer, precis som i naturen, finns det en osäkerhet kring de mikrofibrer och mikroplaster som nu sprids, exempelvis via tvättvatten.

Är det bra och nödvändigt att återvinna textilfibrer, på samma sätt som vi återvinner returpapper?

Ja, om man kan göra det med rimlig ekonomi och utan risker för att olika kemiska tillsatser och annat följer med in i de nya kläderna.

Om alla kläder i en framtid åter blir en del av bioekonomin och åter tillverkas av naturfibrer som är en del av det gröna kretsloppet finns det mindre motiv för att ”återvinna till varje pris”. Då kan man se de utslitna fibrerna som ett bra biobränsle, när de tjänat sitt primära syfte att hålla oss varma och bekväma.

Här finns det paralleller till annan återvinning av biogena material. Svebio skrev förra veckan ett yttrande om saken med anledning av den svenska avfallsplanen. Villkoren för återvinning skiljer sig åt mellan förnybart och icke-förnybart.

Det första rådet måste alltså vara att byta ut de fossila fibrerna mot naturfibrer och ställa krav på långsiktigt hållbar odling och skogsskötsel. Det senare eftersom troligen en allt större del av textilfibrerna kommer att ha sitt ursprung i träd.

Men vi ska inte driva kampanj mot bomullen som produkt. Då går vi bara fossilindustrins ärende. Det finns många länder som är beroende av odling och export av bomull och som kan bidra till den framväxande bioekonomin.

/Kjell

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer