Bättre att elda plasten än att återvinna till varje pris

Programmet handlar om en grupp unga människor på Vestlandet i Norge som städar stränder från plast och engagerat sig i frågan om hur vi ska minska tillförseln av plast till haven och hur vi ska kunna få bort den plast som redan finns där i mycket stora mängder. Surfaren Simen Knutsen och hans vänner i Nordic Ocean Watch plockar allt som hamnar på stränderna kring Hoddevika, en dramatiskt vacker del av Atlantkusten sydväst om Ålesund.

Varje år tillförs haven 8 miljoner ton plastskräp! En del hamnar på stränderna, men mycket flyter bara omkring och sönderdelas långsamt till allt mindre fragment, utan att brytas ner kemiskt. Plastfragment hamnar i smådjur och därefter i fiskar. Annat binds med tiden i havsbottnens slam.

I slutet av programmet visar några ungdomar hur de tillverkar en ny plastskål av insamlad plast, genom att pressa ihop söndermald plast.

Det borde de inte ha gjort. Framför allt inte om de tänker använda plastskålen till att förvara mat i. Att göra nya produkter av återvunnen plast tycks vara temat för deras projekt Norwegian Trash.

Här bör man vara försiktig, av miljöskäl. Det visar en aktuell rapport, Toxic Loophole, som bland annat Sveriges Konsumenter varit med om att finansiera och som visar på betydande miljörisker. Mer om denna rapport senare.

Att minska spridningen av plast i naturen, och inte minst i havet, är en angelägen miljöfråga, som under de senaste åren fått allt mer uppmärksamhet. EU inför begränsningar av plast, både plastpåsar och engångsartiklar.

Också i Sverige utreds plastfrågan. Och här verkar man, precis som norrmännen, vara inne på att i första hand återvinna plasten och recirkulera den, dvs göra nya plastprodukter av redan använd plast. Härom veckan kom en rapport om detta från IVL, beställd av Naturvårdsverket: Ökad plaståtervinning – potential för utvalda produktgrupper.

Rapportens inriktning är att pressa upp återvinningen så långt det bara går. Man går igenom alla stora produktgrupper för att se hur stor potential det finns för insamling och återvinning. Bland de plaster man tar upp finns sådant som redan återvinns i hög grad, som lantbruksplast ( t ex plasten kring ensilage- och höbalar), och sådant som bara i liten utsträckning återvinns, som byggplast och plast från bilskrotning. En mellangrupp är konsumentförpackningar av plast, som idag återvinns till 47 procent, men där man menar att det finns stor potential att återvinna mycket mer.

Märkligt nog finns inte en rad om biobaserad plast, trots att rapporten också tar upp klimateffekter. Att återvinna plast anses alltid ge klimatnytta. Att använda bioplast ger förstås dubbel klimatnytta.

Men hur är det med miljönyttan och miljörisker kring plaståtervinning? Rapporten Toxic Loophole är ganska skrämmande läsning. Rapportens författare samlade in 430 plastprodukter från butikshyllor i 19 olika europeiska länder, både i EU och utanför EU. Man koncentrerade sig på tre kategorier: leksaker, hårvårdsprylar och köksredskap, alla tre produkter som kommer i nära kontakt med människor i vardagen.

Man mätte sedan innehållet av bromerade ämnen som kemiskt kallas PBDE. Ett annat begrepp som används är POP (persistant organic pollutants). De här bromerade ämnena har främst använts som flamskyddsmedel i elektronik.

Resultatet av mätningarna var att 109 av de undersökta plastprodukterna (25 procent) innehöll förhöjda värden av brom och antimon, som visar att de tillverkats av återvunnen plast som delvis kan komma från elektronik med bromerade flamskyddsmedel. De högsta värdena hittades i produkter från Portugal, Vitryssland och Montenegro, men också produkter från Frankrike och Spanien hade höga värden. Av de undersökta länderna hade Sverige de särklassigt bästa värdena, vilket förstås är mycket positivt för oss. Men många av värdena runtom i Europa ligger på nivåer långt över EU:s tröskelvärden.

Ett märkligt budskap i rapporten är att EU:s tröskelvärden är 100 gånger högre för produkter som gjorts av återvunnet material än för de som gjorts av jungfrulig råvara (1000 ppm kontra 10 ppm). EU tillåter alltså avsevärt högre halter av miljöskadliga ämnen när man recirkulerar plasten! Detta för att gynna återvinning, får man förmoda.

Detta gäller alltså också leksaker som småbarn biter i, hårborstar som man borstar sig med dagligen och köksredskap som man använder i matlagningen.

Det här verkar uppriktigt sagt inte klokt.

Vad säger då IVL-rapporten om denna avvägning mellan återvinning och hälsa? Jag citerar direkt från sidan 47 i rapporten:

För att möjliggöra återvinning är det viktigt att ha förståelse för att en total utfasning av SFÄ/FÄ* med väldigt låga nivåer tillåtna försvårar eller till och med omöjliggör återvinning.

*SFÄ betyder ”särskilt farliga ämnen” och FÄ betyder ”farliga ämnen”. Brom hör till den här gruppen, men också tungmetaller. Bly finns ofta i gamla PVC-rör.

Alltså: om vi ställer alltför strikta krav på låga halter av farliga ämnen så blir det kanske ingen återvinning av plast.

IVL känner ändå ingen större oro. Man lutar sig mot att EU-direktiv och andra regelverk fungerar, och räknar med att de flesta produkter har kort livslängd och att de farliga ämnena snart är borta eller nere på mycket låga nivåer.

Men man kommer inte ifrån att alla inte följer regelverken, och att det dessutom finns en mängd gamla produkter i omlopp, som tillverkades innan kemikalielagstiftningen skärptes. Dessutom kan emballage och annat vara kontaminerat genom sin användning. Leksaker används länge och ärvs – det medger man också i IVL-rapporten.

De norska unga idealisterna som vill göra skålar och annat av gammal plast ur havet har ingen aning om vilka kemiska tillsatser och föroreningar som finns i den plasten.

De borde köra plastsoporna till närmaste kraftvärmeverk som kan elda sopor med höggradig rening och högt energiutbyte. Efter förbränningen kan man sedan slutförvara askan på en säker plats.

De svenska värmeverk, och Energiföretagen, som idag bekymrar sig för att de måste elda fossil plast kan ta emot plastsoporna med gott samvete. Tids nog blir plasten biobaserad och förhoppningsvis fri från farliga tillsatser. Men till dess måste vi ta hand om plastsoporna, både från havet och från land, på ett säkert sätt. Energiutvinning är det bästa och säkraste alternativet.

/Kjell