Tillbaka

Åttonde januari och tio grader plus i Stockholm

Återigen en osedvanligt mild vinter i södra Sverige. I stort sett all nederbörd har hittills kommit som regn, och igår, den 8 januari, var det 10 grader varmt i huvudstaden.

Man svettas under vinterjackan. Det går inte åt mycket värme eller bränsle för värmeproduktion. Svebios medlemsföretag har en lugn säsong, med lägre omsättning och lägre intäkter än en normalvinter, medan värmekunderna sparar pengar. Frågan är bara vad som numera är en ”normalvinter”.

Blommande ros på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm 8 januari 2020.

Idag kom det en rapport från Copernicus, som beskrivs som ”EU:s flaggskepp för jordobservationer” och är lokaliserat till Reading i Storbritannien. Copernicus är först med att redovisa global medeltemperatur för 2019. Forskarna säger att 2019 var det näst varmaste året som någonsin uppmätts och det femte året i rad i en serie av exceptionellt varma år. Kurvan nedan visar löpande 5-årsmedelvärden enligt flera olika beräkningsmodeller. Den heldragna svarta linjen visar den globala medeltemperaturen under förindustriell tid. Den prickade linjen visar medeltemperaturen 1981 – 2010, som låg 0,6 grader över den historiska nivån. Vi ser att temperaturökningen nu ligger kring 1 – 1,1°C. Enligt Parisavtalet ska vi sträva efter att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen under 1,5 grad. Vi är snabbt på väg dit.

Diagram: Copernicus

Det är skillnad på väder och klimat. Att det är mycket varmt i Stockholm dessa vinterdagar är i sig inget bevis för att vi har en klimatförändring. Nästa vinter kan det åter bli onormalt kallt, och vi kanske får kyla och snö senare i vinter. Men väder bildar med tiden klimat, och många varma vintrar i sträck ger en trend som bevisar klimatförändringen.

Det finns fortfarande en hel del politiker, opinionsbildare och företagsledare som förnekar att det finns ett klimatproblem som beror på mänskliga aktiviteter, främst på förbränning av fossila bränslen. Inte så många i Sverige. Men globalt har ”förnekarna” stärkt sina positioner de senaste åren, inte minst i politiken. Donald Trump i USA, vald till president 2016, Jair Bolsonaro, vald 2018 till president i Brasilien, Scott Morrison, premiärminister i Australien sedan 2018 och återvald 2019, är tre exempel på demokratiskt valda politiker som aktivt motarbetar klimatåtgärder i sina länder. Vladimir Putin i Ryssland måste räknas in i samma krets. Ryssland har aldrig formulerat några mål och medel för att minska utsläppen.

De här ledarna har tillsammans stor påverkan på det globala samarbetet i klimatfrågan. Hittills har bara USA hoppat av Parisavtalet. De andra står kvar, men de fungerar som bromsar. Det visades senast på klimatmötet i Madrid i december.

Hur ska man få politiker som Trump, Bolsonaro, Morrison och Putin att ändra sig, och är det över huvud taget möjligt?

Jag tror att den enda möjligheten är att verkligheten talar. Det gör den idag i Australien. Torrperioder och skogsbränder har alltid förekommit i Australien, från tid till annan. Men nu läget är extremt, med upprepade temperaturrekord kombinerat med hårda vindar. Ett område stort som Danmark har brunnit.

Premiärminister Scott Morrison fortsätter att tona ner klimatfrågan och vill inte justera landets klimatpolitik. Han vann valet förra året efter att ha skrämt väljarna med att klimatåtgärder skulle hota arbetstillfällen och exportinkomster. Direkt efter valet gavs klartecken för en ny stor kolgruva.

Nu tvingas Scott Morrison på defensiven. Men det är flera år till nästa val och väljarna glömmer snabbt.

Diagrammet från Copernicus förebådar fler liknande katastrofer som den i Australien. Det kan lika gärna handla om översvämningar och mer våldsamma orkaner som om torka och bränder. Ökad medeltemperatur leder inte bara till torka på vissa håll, utan också till ökade nederbördsmängder generellt och till kraftigare cykloner.

En annan del av verkligheten som gör sig påmind är den stigande havsytan. Här kanske Donald Trump personligen kommer att drabbas, när översvämningar blir vanligare i de låglänta delarna av Florida, där hans lyxklubb Mar-a-Lago är beläget alldeles vid vattnet i Miami Beach. En höjning av havsytan med uppåt en meter, som är sannolik fram till slutet av detta århundrade, kommer att få stora konsekvenser, som återkommande översvämningar, stranderosion, inträngning av saltvatten mm.

Copernicus mäter och redovisar ungefär samma fakta som flera andra aktörer, som FN:s väderleksorganisation WMO, som USA:s väderleksmyndighet NOAA, som den internationella klimatpanelen IPCC och som Global Carbon Project, det nätverk av klimatforskare som ger ut årliga rapporter om utvecklingen av utsläppen.

Faktaunderlaget är vid det här laget överväldigande och samstämmigt. Det går inte att blunda för dessa fakta. Om man tvivlar på prognoserna, som säger hur det kommer att bli om tio eller 20 år, så kan man inte förneka den verklighet som vi redan idag kan se och mäta.

Copernicus temperaturserie handlar inte om vad som kommer att ske utan vad som redan skett och håller på att ske. Den visar global medeltemperatur. Man ska då lägga märke till att medeltemperaturen stiger ungefär dubbelt så mycket på land som på över haven. En höjning med en grad globalt motsvarar närmre två grader på land. De höga temperaturerna i Australiens inland är ett symptom på detta fenomen.

Temperaturhöjningen har också varit större på nordliga breddgrader än i resten av världen. Det kan få extra stora konsekvenser för isen på Grönland och ge smältande permafrost i Ryssland och Kanada.

Varningsrapporterna från forskare och institutioner som Copernicus får inte så stort utrymme i massmedia idag. Journalisterna har vant sig och tycker inte längre att rapporterna har tillräckligt nyhetsvärde. Men naturkatastroferna, som är en del av klimatförändringen, rapporteras. Allmänheten ser vad som händer och förhoppningsvis leder det till att man väljer bättre ledare framöver. /Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer