Tillbaka

Att ta från de fattiga och ge till de rika

Man kan kalla det omvänd Robin Hood-politik. Att ta från de fattiga och ge till de rika. Jag tänker på bonus/malus, den politik som ska ge oss miljövänligare bilar.

laddhybrid

Foto: Kjell Andersson

På min väg till jobbat genom Vasastan i Stockholm passerar jag de nyuppsatta laddstolparna. Där står några stora, tunga laddhybrider och fyller på bränsle över natten. Stolparna har satts upp med statliga bidrag och bilarna har fått en ordentlig rabatt – ”bonus”. Inte i första hand från staten utan från andra bilköpare runtom i landet som måste betala ”malus” på sina nya bilar.

Bonus-malus-systemet infördes 1 juli 2018 och har alltså funnits på plats i ett och ett halvt år. Det är dags att utvärdera hur det i praktiken fungerar. Under de senaste veckorna har systemet fått kraftig kritik från två statliga myndigheter som har riksdagens uppdrag att granska hur den ekonomiska politiken fungerar respektive hur statens medel används: Konjunkturinstitutet och Riksrevisionen.

Konjunkturinstitutet gav i december ut sin årliga Miljöekonomiska rapport och ägnade hela rapporten åt transportsektorns klimatmål 2030, då meningen är att utsläppen från trafiken ska ha minskat med 70 procent jämfört med 2010.

Konjunkturinstitutet ägnade sig främst åt de två styrmedel som lyfts fram av politikerna för att nå detta mål: bränslebytet (reduktionsplikten) och bonus-malus.

När det gäller bonus-malus var Konjunkturinstitutets miljöekonomiska experter inte nådiga. Man kan säga att de sågade systemet jäms med fotknölarna. Så här sammanfattar de själva sina slutsatser:

Vår analys visar att bonus-malus-systemet uppvisar brister ur ett kostnadseffektivitetsperspektiv, är förknippat med rekyleffekter som stimulerar ökat bilåkande, kan fördröja föryngringen av fordonsparken, särskilt vad gäller relativt stora utsläppsintensiva bilar, samt har liten inverkan på utsläppen till 2030. Mer grundläggande är att det är svårt att finna välgrundade motiv till systemets existens. Vi rekommenderar därför att systemet fasas ut eller åtminstone revideras.

Riksrevisionen kom häromdagen med sin rapport Statliga åtgärder för fler miljöbilar. Myndigheten har analyserat miljöbilspolitiken allt sedan 2000, då nedsatt förmånsvärde introducerades för miljöbilar som används som förmånsbilar. Sedan kom miljöbilspremier 2007 som avlöstes av differentierad fordonsskatt. Från 2012 fick vi supermiljöbilspremie och från 2018 bonus-malus. En period gynnades flexifuelbilar för E85. Sedan gynnas snåla dieslar, och nu är det elbilar, laddhybrider och gasbilar som gynnas, medan etanolbilarna har satts på undantag. Den som kör en snål diesel på ren biodiesel kan få betala malus, trots att den bilen har bäst klimatprestanda av alla.

Riksrevisionens experter är också mycket kritiska till bonus-malus, liksom till miljöbilspolitiken i stort. Politiken har varit ryckig och dyr för staten, och framför allt har det saknats konsekvensanalyser i förväg och utvärderingar i efterhand. Liknande kritik fördes fram av Konjunkturinstitutet. Många beslut har fattats på lösa boliner och med kort framförhållning.

Riksrevisionen gör en del egna konsekvensanalyser. Den mest anmärkningsvärda gäller de fördelningspolitiska och regionala effekterna (Vasastan kontra glesbygden). Av hittills utbetalda bonusbelopp har 84,2 procent hamnat i storstadskommuner, och ytterligare 11,6 procent i täta kommuner nära större stad. Nästan inga bonuspengar har hamnat i resten av landet. Bonusutbetalningarna per capita är 4 kronor per invånare i rena landsbygdskommuner jämfört med 120 kronor per invånare i storstadskommuner.

Det här är rätt chockerande siffror, men också en självklarhet. Där det är glest mellan invånarna är det också glest mellan laddstolparna, och en laddhybrid passerar snart den punkt där batteriet är tömt och bilen slår om till bensintanken när man måste köra längre sträcka varje dag.

Bonus-malus har en del uppenbara brister.

  • En av dessa är att man inte ställer krav på att laddhybriderna ska köras på biodrivmedel när batterierna inte räcker. Det borde vara ett självklart villkor för att betraktas som miljöbil.
  • En annan brist är att flexifuelbilar för etanol inte får bonus liknande den som ges till biogasbilar.
  • En tredje brist är att en dieselbil som körs på HVO100 drabbas av malus. Den som kan visa att bilen körts på rent biodrivmedel borde förstås få bonus istället för malus.

Ett grundläggande problem är att ingen tagit reda på hur laddhybriderna i praktiken används, hur mycket de körs miljövänligt på el, och hur mycket de körs på fossilt bränsle. Ingen har brytt sig om att göra den analysen.

Ibland känns det bra att kunna säga ”vad var det vi sa?”. Svebio yttrade sig om bonus-malus 2017, innan systemet infördes. De flesta instanser var då mycket positiva till systemet, men vi var kritiska. Precis som Konjunkturinstitutet idag för fram ansåg vi då att man bör styra klimatpåverkan från trafiken via beskattningen av drivmedlen. Det är ju förbrukningen av fossila drivmedel som, liter för liter, ger de utsläpp av koldioxid som påverkar klimatet. Det är där man ska sätta in åtgärderna.

Bonus-malus handlar nog inte så mycket om klimatpolitik som om att vilja gynna en viss teknisk utveckling. Många politiker är övertygade om att fordonsflottan kommer att elektrifieras helt under de kommande åren. De vill hjälpa industrin i den omställningen och skynda på utvecklingen. Problemet med en sådan politik är att politiker och administratörer då måste bestämma vad som är ”bra teknik” och vad som är ”dålig teknik”.

Att peka ut vad folk som konsumenter borde köpa och göra är en typ av förmynderi, där utgångspunkten är att storebror staten vet bäst. Nu utvecklas en sådan förmyndarstat med hoten mot klimatet som motiv. Med hjälp av diverse stöd och stimulanser ska konsumtion och teknikutveckling styras i rätt riktning. Det man tror är rätt riktning.

Det finns stora risker med en sådan politik. Det är bättre att prissätta negativa miljöeffekter och sedan låta marknaden, konsumenterna och producenterna, fritt välja tekniska lösningar.

Särskilt bekymmersam blir politiken när den förutom den påstådda miljönyttan också leder till omfördelning av resurser till förmån för hushåll som redan har god ekonomi och själva borde kunna betala fullt pris för sina bilar. Landsbygdshushåll och småföretagare som måste ha en viss typ av bil som inte kvalificerar för bonus ska inte behöva subventionera mina grannars laddhybrider i Vasastan.

/Kjell Andersson

Vi använder oss av cookies. Läs mer