Återställda våtmarker ingen patentmedicin för klimatet

Återställ våtmarkers företrädare intervjuas respektfullt i flera media och i Dagens Nyheter 5 juni finns en krönika av klimatreportern Sverker Lenas där han tydligt tar klimataktivisternas sida i den framtvingade konflikten med rättssamhället. Han ifrågasätter om man kan betrakta aktivisternas aktioner som sabotage när det istället är fossilindustrin som saboterar mänsklighetens framtid.
Han ger ett exempel från Finland, där Greenpeace-aktivister friats i domstol när de försvarat sig med argumentet att de har en moralisk skyldighet att agera.

Jag förstår hans tankegång. Det stora problemet är förstås det ständigt pågående och förstärkta hotet mot klimatet genom förbränningen av fossila bränslen. Man skulle ha större sympati för aktivisterna om de främst ägnade sig åt den fortgående användningen av fossila bränslen.

Men nu ägnar de sig istället åt våtmarkerna.

Jag ägnade några dagar åt en långresa med bil till övre Norrland, för att hämta hem min son och hans musikinstrument efter att han studerat musik på Framnäs folkhögskola i Piteå. Mellan Skellefteå och Umeå tog vi vägen via Burträsk och Botsmark, eftersom det pågår stora vägarbeten längs E4, och vägen inne i landet är både snabb och mindre trafikerad. När man reser i dessa trakter ser man både vidsträckta myrar och en del dikad åker. Även i skogen finns det diken. I Hjoggböle höll man på att underhålla sina åkerdiken. Jag tog en bild på de nygrävda dikena och de högar med jord och torv som grävts upp.

En bonde vill fortsätta odla på de åkrar som anlades av förfäderna under stor möda. På den tiden fanns det inga grävmaskiner. Man grävde, likt bonden Paavo, för hand.

Enligt Återställ våtmarker pågår det ett miljöbrott i Hjoggböle. Organisationen skriver på sin hemsida att man vill återställa våtmarkerna och stoppa ”makthavarnas förgörelse av livet på jorden”. Man ämnar ”tvinga den svenska regeringen att förbjuda torvbrytning och återställa våtmarker”, för att ”skydda befolkningen istället för att förgöra den”. Man skriver inget om småbönder och småskogsägare som vill odla sin åker och sin skog.

I inre Västerbotten finns det mycket våtmarker i form av myrar. Men det finns också dikade marker. Både åkrar och skogar, och det skördas också en del torv. Dikningarna har gjorts för att ge folk försörjning genom att utnyttja de lokala naturresurserna. Jordbruket är fortfarande till stor del inriktat på vallodling och bete för att producera mjölk. En viktig produkt är Västerbottensosten som framställs i Burträsk.

Är igenläggning av diken i Västerbotten och på andra håll i landet en viktig klimatåtgärd? Är den så viktig att aktivisterna måste ägna sig åt sabotage och skadegörelse för att få politikerna att agera?

Det finns en bred vetenskaplig enighet om att de dikade markerna läcker koldioxid, och att detta läckage är omfattande, kanske i samma storleksordning som de fossila utsläppen från biltrafiken. Men i frågan om hur man ska hantera de här markerna går uppfattningarna isär.

Den 29 maj hade Västerbottens-Kuriren en helsida om frågan med rubriken ”Återställa våtmark kan vara en dålig ide”. Artikeln är en intervju med två forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå, Hjalmar Laudon och Mats Nilsson. De är två av ett fåtal forskare i Sverige som studerat frågan, som forskare inom biogeokemi. Deras slutsats är att det ofta är en dålig idé att återställa våtmarker i Norrland, särskilt om det är våtmarker där det idag växer skog (de säger inget om åkermark av den typ som finns i Hjoggböle). Den eventuellt positiva klimateffekten kommer först efter 50 till 100 år och den klimatnytta som då uppstår är relativt liten, säger de.

Man får två effekter av återvätningen av skogen, som båda motverkar klimatnyttan. När man återskapar myr blir det ingen skogstillväxt och därmed mycket lägre upptag av koldioxid. Man får också större utsläpp av metan, som är en kraftfull klimatgas.

För de här områdena är nog den största klimatnyttan att låta skogen stå och fortsätta vara skog och ha funktionen att ta upp koldioxid från atmosfären, säger Mats Nilsson, enligt Västerbottens-Kuriren.

Forskarna varnar alltså för att fästa för stort hopp till återvätning som patentmedicin för klimatet. Men de medger också att det finns en del marker där återvätning ger effekt, t ex där man planterat skog på dikad tidigare åkermark. Och villkoren skiljer sig mellan olika delar av Sverige och mellan olika typer av dikade marker.

Staten har, liksom klimataktivisterna, bestämt sig för att återvätning är bra för klimatet och ger idag stöd för igenläggning av diken. På 1800-talet gav staten bidrag till att gräva diken, för att öka livsmedelsproduktionen och på 1900-talet fanns det statsbidrag till skogsdikning. Nu ger staten bidrag för att lägga igen diken.

Programmet för återvätning är en del av politiken för ”kompletterande åtgärder”, för att nå det svenska målet om nettonollutsläpp 2045. Skogsstyrelsen har fått anslag till detta.

I Land Lantbruk/Skogsbruk 3 februari och Jordbruksaktuellt 22 mars beskriver man hur det hittills gått med detta återvätningsprogram.

Ambitionen är att dränka 100 000 hektar skogsmark till 2045 och att i år teckna avtal med markägare om återvätning av 1000 hektar, och om några år få upp volymen till 5000 hektar per år. Förra året tecknades avtal om 237 hektar och bara 36 hektar återvättes. Man kan säga att starten varit långsam. Det tar kanske emot för skogsägarna att sluta odla skog och istället ta emot 50-åriga statliga bidrag.

Hillevi Eriksson på Skogsstyrelsen är myndighetens expert på återvätning. Hon säger i Land Lantbruk att man kan reducera utsläppen från nedbrytningen av dikad torvmark med 8 ton CO2 per hektar. Det finns totalt 800 000 hektar dikad torvmark med skog och av den arealen är det 200 000 hektar på bördig skogsmark som står för tre fjärdedelar av växthusgasutsläppen, där det lönar sig att återväta. Om man lyckas återväta hälften av denna areal skulle det ge en reduktion av växthusgasutsläppen med 800 000 ton per år. Någon gång om tjugo år. Det kan jämföras med de totala svenska växthusgasutsläppen, som idag är omkring 48 miljoner ton. Återvätning skulle alltså kunna åtgärda 1,7 procent av de svenska klimatutsläppen, i bästa fall. Och i stora delar av landet finns det troligen ingen klimatnytta alls med att återväta, om vi ska tro Umeåforskarna.

Bloggen handlar främst om dikad skogsmark

Diskussionen i den här bloggen handlar främst om dikad skogsmark. En annan diskussion gäller områden som dikats för att skörda torv. Klimataktivisterna har som ett av sina krav att stoppa all torvutvinning och de kommer säkert att sabotera för torvföretagen. För egen del tror jag mer på att ta vara på en del av torven för försörjningstrygghet. Varje värmeverk borde ha ett beredskapslager med torv för att klara smällkalla vinterdagar och krissituationer. Man slipper då också tillsätta svavel i pannorna eftersom torven naturligt innehåller en del svavel. När torven är skördad kan man återställa en våtmark, som då får hög biodiversitet och börjar binda in kol igen.

Frågan om återvätning och hur vi hantera våra torvmarker är komplex och den borde inte hanteras med förenklade slagord och klimataktioner. I många delar av landet behöver vi återställa och återskapa våtmarker för att skapa ökad biodiversitet. Det arbetet pågår för fullt, men det är i första hand inte en klimatfråga. I Hjoggböle och andra orter i inlandet bör vi vara tacksamma för att man skapat åker genom dikning. Våtmark finns det där i överflöd och kulturlandskapet med växling mellan skog, åker och myr ger biodiversitet.

// Kjell Andersson