Är det bättre att odla tistlar än att odla för etanol och biodiesel?
Jag passerade i förrgår den här åkern strax söder om Strängnäs. Det är en bördig åker efter vad jag själv kan bedöma. När man går ut bland tistlarna ser det ut som lerjord under fötterna. Gammal sjöbotten några meter över Mälarens yta.
Här växer i stort sett bara tistlar och fibblor. Ingen tröska har farit fram över den här åkern i höst. Enligt våra EU-parlamentariker skulle det närmast vara en brottslig handling att odla raps för biodiesel eller vete för etanol på den här åkern. Underförstått skulle det skapa svält i Afrika eller avskogning i Amazonas eller i Indonesien om man ersatte tistlarna med raps eller vete. Jag förstår inte den logiken. Är jag dum, eller är det någon annan som är dum?
I behandlingen i EU-parlamentet av ILUC-förslaget förra veckan var en av knäckfrågorna hur högt, eller snarare lågt, man skulle sätta taket för så kallade ”första generationens biodrivmedel” – det är sådana biodrivmedel som kan göras av vanliga åkergrödor. EU-kommissionen hade föreslagit ett tak på 5 procent för biodrivmedel som gjort av stärkelse-, socker- eller oljeväxter. Parlamentet höjde generöst till 6 procent, men passade också på att lägga till att begränsningen också ska gälla ”other crops from land”. Det betyder att man inte bara vill sätta tak för ”mat- och fodergrödor” utan också för alla andra energigrödor som man kan odla på ”land”, med vilket man rimligen måste mena åkermark. Det betyder stopp också för salix, rörflen och andra gräs, och vallgrödor. Kanske också poppel.
Återstår bara tistel. Precis som på åkern utanför Strängnäs.
Snälla EU-parlamentariker, förklara för mig hur detta kan vara klok politik. Våra spalter står öppna för era kommentarer.
/Kjell Andersson