Aprilskämt kom tidigt i år – odling med begränsad insats av sol

Rubriken är ”Framtidens bonde odlar på höjden”. Bara rubriceringen borde får varje kritisk läsa att bli misstänksam. Den påminner om 1950-talet, när man ofta hade rubriker av typen ”Framtidens människor lever på näringspiller” eller ”I framtidens städer kan vi styra utomhusklimatet”. Alltså bilden av ett framtida liv där ingenjörerna ordnat det så att vi slipper anpassa oss till naturens spelregler, och där ekonomin inte tycks sätta några gränser.

Det märkliga med projektet i Linköping är att det motiveras just av omsorgen om miljön. Men det hela är fel tänkt, både motiven för projektet och lösningen.

Så här beskrivs projektet i texten:

• ”Framtidens bönder kommer att odla vår mat inne i hållbara storstäder med hjälp av en svensk innovation – det vertikala växthuset.”
• ”Det ska bli mer och mer ovanligt med bönder som åker ut på åkern och sätter sig i traktorn för att bruka sin jord.”
• ”Redan nu finns det odlingar på jättelånga rullband… De finns framför allt i Nederländerna. Våra växthus bygger på samma princip. Skillnaden är att växterna inte åker runt utan uppifrån och ned.”
• ”Värmen, vattnet och energin i växthuset cirkulerar i ett slutet system. Nästan allt återvinns och inget går till spillo. Husets vinklade glasfasad gör att man tar vara på solenergin.”

Motivet för att flytta odlingen från landsbygden till staden sägs vara att jordens odlingsbara mark tar slut. Den mat vi äter odlas på ”enorma ytor utanför städerna”. Därför behövs höghusbonden. Odlingen kommer närmre konsumenten, och man slipper ”långa transporter och mellanhänder”.

Låt oss börja med energin. Odling kräver ljus. Den kan tillföras som gratis solljus eller via artificiell belysning med lampor, som i sin tur kräver elproduktion på annan plats. I Linköping tänker man sig en kombination, med sol och led-lampor ”av rätt färg och våglängd”. Men hur mycket kan komma från solen?

Solinstrålningen över året är i Sverige cirka 1000 kilowattimmar per kvadratmeter. Nästan allt kommer under sommarhalvåret, dvs under växtsäsongen, men det går att fånga lite vintersol också. Av instrålningen kan växter binda någon procent i biomassan, teoretiskt allra högst 5 procent med mycket effektiva växter. Att växterna bara kan använda en mindre del av solstrålningen beror på en rad faktorer som inte går att rucka på. Bara ljus av vissa våglängder (400 – 700 nanometer) är användbara och utgör 43 procent av instrålningen. En del av ljuset reflekteras från bladet (20 procents förlust). Fotosyntesens verkningsgrad är cirka 23 procent, och slutligen måste växten själv använda större delen, 70 procent, av den bildade näringen för sin egen överlevnad. När man multiplicerar 0,43 x 0,8 x 0,23 x 0,7 blir det 0,055, alltså teoretiskt maximalt drygt 5 procent av det infallande solljuset (beräkningen kommer från Olle Lindströms klassiker Den gröna energin). I praktiken ger jordbruksgrödor bara någon tiondel av det teoretiska maxvärdet, men det finns stora potentialer att öka skördarna i alla odlingssystem.

Växterna på en platt åker kan genom att vända bladytan maximalt mot solen utnyttja solstrålarna bra. Ett höghus med glasfasad har det tillkommande problemet att fasaden är fixerad varför man förlorar en hel del solinstrålning. Det försöker man lösa på vissa typer av solfångarfält genom att ha rörliga paraboler eller solceller som följer solen ungefär som solrosorna.

Det blir inte mer solinstrålning på en kvadratmeter eller ett hektar (10 000 kvadratmeter) om man bygger på höjden istället för att odla på en platt yta, en åker. Stadens yta är begränsad och ett stadshus med en yta på ett hektar (100 x 100 meter) är ett mycket stort hus. Höghuset i Linköping ska stå på 700 kvadratmeter och ha en odlingsyta på 4000 kvadratmeter, ett knappt tunnland med traditionellt mått. Inte mycket.

Med intensiv odling kan man få fram mycket livsmedel på ett hektar, vare sig markytan ligger på landet eller i staden, men aldrig mer än man har ljus till. Därmed har man också sagt att det inte finns någon begränsning i form av ”brist på mark”, som uppges vara ett huvudmotiv för höghusväxthuset i Linköping.

För att öka produktionen i växthuset utöver det som är möjligt med solinstrålningen måste man tillföra energi i form av artificiellt ljus, precis som man göra i många andra, markplacerade växthus för att kunna odla på vintern. Men då har man skapat en odlingsmaskin. Vinsten av att denna odling är ”närproducerad” äts upp av man måste göra stora investeringar i odlingsmaskinen och tillföra el. Det är alldeles säkert billigare att låta bönder på Östgötaslätten odla maten och lagra från sommar till vinter eller köpa färska grönsaker från odlare vid Medelhavet eller från tropikerna under de delar av året då solen inte skiner här. Transportkostnaden är försumbar, i energi och pengar, jämfört med kostnaden och energiinsatsen för stadsodlingen.

Framför allt, grundmotivet för projektet är fel: det är inte svårt att få fram tillräckligt med mat, och odlingsmarken håller inte på att ”ta slut”, vare sig i Sverige eller i världen som helhet.

/Kjell