Anders Wijkman föreslår en grön skatteväxling som slår mot det gröna

Anders Wijkmans analys är bristfällig i två avseenden. Dels skiljer han inte på förnybara och icke-förnybara resurser, dels borde skatteväxlingen handla om att straffa ut det som skadar miljön, inte användning av naturresurser generellt.

Anders Wijkman är ny ordförande i Miljömålsberedningen, och en av dess huvuduppgifter är att föreslå hur vi ska uppnå ett klimatneutralt Sverige 2050. Wijkman har alltså fått en central position av den rödgröna regeringen, och han är dessutom en inflytelserik opinionsbildare.

Är det inte bra med skatteväxling? Jovisst. Vi har haft en mycket framgångsrik skatteväxling i Sverige, främst under åren i början av 2000-talet, då koldioxidskatten höjdes kraftigt samtidigt som skatten på arbete sänktes. Det blev en viktig signal till omställning för att byta ut fossila bränslen, främst olja, och att istället använda mer förnybar energi, främst biobränslen.

Beskattningen används för att begränsa negativ miljöpåverkan från utsläpp av koldioxid. Resultatet har blivit att utsläppen av klimatgaser minskat med 23 procent jämfört med 1990. Nästan hela minskningen har skett under de senaste tio åren. Per capita har de svenska klimatgasutsläppen minskat med 31 procent, eftersom befolkningen under tiden växt med drygt en miljon invånare. Utsläppet per BNP har minskat med 52 procent, och utsläppet per BNP och invånare har minskat med 57 procent! Vi släpper alltså ut mindre än hälften av växthusgaser per producerad enhet, i ekonomiska termer, per person, än vi gjorde för 25 år sedan.

Alla siffror gäller perioden 1990 – 2013. Preliminära siffror för 2014 får vi om några veckor.

Utvecklingen har skett därför att vi på ett klokt sätt använt styrmedel, främst koldioxidskatten. Det sker också en snabb teknikutveckling. Minskningen av utsläppen gäller främst koldioxid, och den gäller förbränning av fossila bränslen, i första hand oljeprodukter. Vi har i stort sett slutat använda olja för uppvärmning och det sker en snabb omställning i trafiken. Industrier byter också bränsle, särskilt nu när koldioxidskatten har höjts för stora delar av näringslivet.

Nu vill Anders Wijkman komplettera skatten på utsläpp med en skatt på uttag av naturresurser generellt. Och har gör ingen skillnad på skogsbruk, jordbruk och gruvor.

Här gör han ett tankefel. Det är stor skillnad på att öka användningen av förnybara resurser från jordbruk och skogsbruk och att ta ut ändliga resurser, som fossila bränslen och metaller. Men det är också stor skillnad mellan fossila bränslen och andra icke-förnybara resurser som metaller och mineraler.

• Förnybara resurser från odling på åkrar, i skogar och i akvatiska system (t ex alger) kan användas i evig framtid, eller åtminstone så länge solen ger oss energi. En viktig förklaring till att vi lyckats minska utsläppen så kraftigt i Sverige är att vi utnyttjar det förnybara, gröna produktionssystemet via bioenergi. Samtidigt som vi använder alltmer biobränslen ökar dessutom biomassevolymen i skogen. Vi måste gå över till att utnyttja mer av de här gröna förnybara resurserna, för material och energi, förutom för livsmedel. Det är det som kallas ”biobaserad ekonomi”.
• Fossila resurser är däremot ändliga resurser, vars utnyttjande ger tillskott av koldioxid i atmosfären, den huvudsakliga drivkraften för växthuseffekten. Fossila bränslen och råvaror förstörs också genom sin användning. Vid förbränningen bryts kolkedjorna upp och kan inte återskapas utan stor energiinsats eller via det biologiska systemet med hjälp av solenergi. Fossila råvaror skiljer sig på det här sättet från de flesta andra resurser. Genom att bränna kol, olja och gas minskar vi hela tiden tillgångarna.
• Andra ändliga resurser kan i de flesta fall återvinnas och recirkuleras i ekonomin. Det gäller till exempel de flesta metaller.
• Det finns många exempel på ändliga resurser som i praktiken kan användas i närmast oändliga mängder, och där man inte behöver bekymra sig om tillgången i naturen. Ett sådant exempel är sten som byggnadsmaterial, eller lera för tegelproduktion. Tillgången på järn är också mycket stor i jordskorpan, och järn är relativt enkelt att recirkulera.

Olika typer av naturresurser måste därför betraktas på olika sätt, beroende på sin karaktär och tillgång. Det är inget fel att använda naturresurser. Tvärtom. Det är grunden för det mänskliga samhällets utveckling. Men naturresurser ska användas på ett klokt och hållbart sätt, utan att ge föroreningar eller hota den biologiska mångfalden. Därför är det klokt att använda skattesystemet för att bestraffa utsläpp och föroreningar, och använda andra styrmedel för att skydda biologisk mångfald. Men att straffa utnyttjandet av de gröna produktionsresurserna, det är fel.

/Kjell