20 år med Svebio

Almenackor. Foto: Kjell Andersson

Jag hade anledning att gå igenom gamla almanackor, vilket fick mig att fundera över mitt jobb på Svebio och med bioenergi generellt. Jag har svårt att slänga saker och har sparat i stort sett alla mina almanackor ända sedan 1974 (tre saknas). Det är alltså inte dagböcker, utan enkla fickalmanackor, där jag gjort anteckningar om möten och jobb, men också privata anteckningar om tandläkartider, semesterresor och annat. Jag skulle göra en historik för min kör, som fyller hundra år i år, och behövde hitta en del uppgifter, så jag började titta i de gamla almanackorna. De står annars orörda i en rad längst upp i en bokhylla och samlar damm.

Den stora oljekrisen 1973

Den första almanackan är från 1974. Jag började jobba som miljöjournalist på tidningen Land i september 1973 efter att ha gått ut Journalisthögskolan och därefter gjort lumpen. Samma höst inträffade den stora oljekrisen, med krig i Mellanöstern, avspärrning av Suezkanalen, hot om olje- och bensinransonering och ett bryskt uppvaknande för svenska folket, som gjort sig till 80 procent beroende av importerad olja för sin energiförsörjning. Parallellt med oljekrisen startade debatten om kärnkraftens risker.

Det fanns mycket att skriva om för en ung reporter, och jag for till Hälsingland för att berätta om ett av de få alternativ som då stod till buds: fliseldning. ”Flis-Emil”, Emil Andersson i Landafors, visade mig sin flis-stoker, en apparat som matade in bränsleflis i pannan och som kunde ersatta de oljebrännare som till och med skogsägare vid denna tid hade satt in i sina värmepannor. Eldningsoljan kostade ju nästan ingenting (150 kr/m3).

Svebio 30 år senare

Hur det gick till när jag 30 år senare började arbeta på Svebio visar almanackan från 2003. Jag stämde träff med dåvarande Svebiochefen Kent Nyström i slutet av mars, deltog i en första Svebiokonferens på Operaterrassen i maj och klev in på kansliet på Torsgatan 12 den 1 augusti. I början arbetade jag bara halvtid på Svebio, ungefär som nu när jag trappar ner för att gå i pension.

Det har hänt mycket sedan 1973 och sedan 2003 med den svenska energiförsörjningen. Inte minst när det gäller bioenergi och minskat oljeberoende. Det har också skett en betydande energieffektivisering.

• Den totala slutliga energianvändningen är lägre idag än både 1973 och 2003, trots att befolkningen ökat med 2,4 miljoner invånare under perioden och trots att BNP per capita mer än fördubblats.
• Sverige har gått från att vara 80-procentigt beroende av importerad fossil olja till att bli det EU-land som är minst beroende av fossil bränsleimport.
• Som en följd av detta har Sverige idag också EU:s lägsta växthusgasutsläpp per capita.
• Bioenergin har blivit Sveriges ledande energikälla med nära 40 procent av energianvändningen.
• Ett viktigt skäl till omställningen är att Sverige har världens starkaste klimatstyrmedel, med den högsta koldioxidskatten och dyra utsläppsrätter för industri och kraftverk.

När jag gjorde min reportageresa till Flis-Emil 1973 stod bioenergin för 43 TWh av vår energitillförsel, nästan uteslutande som bränsle i pannor i skogsindustrin och i småskalig vedeldning.

När jag började arbeta på Svebio 2003 hade tillförseln av biobränslen fördubblats till 96 TWh. Idag använder vi totalt omkring 150 TWh bioenergi, nästan en fyrdubbling mot 1973 och en 60-procentig ökning de senaste 20 åren.

Pengarna stannar i Sverige

Tillväxten har varit stadig med ett par, tre TWh mer bioenergi varje år. Det allra mesta av pengarna har stannat i den svenska ekonomin och gett inkomster och sysselsättning i hela Sverige istället för att berika oljestater utomlands. Det har aldrig gjorts några djupare analyser av vad detta betytt för den svenska ekonomin. Tvärtom har landets akademiska ekonomer ofta ifrågasatt bioenergin.

Bioenergin är mångfacetterad och utvecklingen har inte varit spikrak på alla områden. Det blev inte så mycket fliseldning i småhus, modell Emils flisstoker. Däremot kom i stort sett alla fjärrvärmebolag att gå över från olja till flis och andra biobränslen, samtidigt som fjärrvärmen byggdes ut.

Jag skrev en hel del om salixodling när jag var på Land, men idag plöjer man upp salixplantager. Orsaken är inte att odlingarna varit misslyckade utan att bränsleköparna fått tag på billigare biobränslen, som returträflis, avverkningsrester och olika typer av biprodukter, och att EU gett motstridiga signaler kring odling.

Teknikutveckling gav pellets och HVO

Teknikutveckling har gett oss nya bränslen, som pellets och HVO-diesel. Elcertifikatsystemet gav oss stora investeringar i biokraftproduktion. Rökgaskondensering har ökat energiutbytet från fuktiga biobränslen.

Det som förvånar mest efter att jag i 50 år följt energiutvecklingen i stort och i 20 år arbetat specifikt med bioenergi är att bioenergin fortfarande är så okänd, både bland allmänheten, media och beslutsfattare. Sveriges största energikälla är osynlig i debatten. På senare år har medierna nästan bara lyft fram negativa aspekter.

Man ser dagliga bevis på denna osynlighet, både i det stora och i det lilla. I debatten om elförsörjningen nämns biokraften nästan inte alls trots att mer biokraft skulle kunna ge snabb lindring av höga elpriser i södra Sverige. När man i dagens Svenska Dagbladet argumenterar för och emot vindkraft bland moderater i Småland nämner man kärnkraft, vattenkraft och solkraft som alternativ, trots att man sitter mitt i den mest produktiva skogen i Sverige, med stora bioenergiresurser. När Landsbygdsdepartementet kallar experter till en utredning om hur vi ska tillämpa EU:s avskogningsförordning kommer jordbruket, skogsbruket, naturvården och samerna med, men energibranschen och vi som jobbar med bioenergi bjuds inte in, trots att villkoren för markanvändningen är lika viktig för oss som för de andra intressenterna. Och när man diskuterar stålindustrins klimatomställning gör man ingen ordentlig analys av möjligheterna att använda bioenergi.

För första gången sjunker andelen

Och tyvärr har vi fått en riksdagsmajoritet som för första gången under dessa 50 år är beredd att ta beslut om att krympa användningen av biobränslen. Det kan bli en trist notering i årets almanacka (obs! fortfarande i pappersformat) fram mot slutet av året när riksdagen tar beslut om att sänka reduktionsplikten och reducera användningen av biodrivmedel med 16 TWh, mer än en tiondel av Sveriges totala bioenergianvändning.

//Kjell Andersson