Vi behöver inte svälta, även om oljan sinar
JTI har tagit fram en rapport om hur sårbar den svenska livsmedelsförsörjningen är, därför att den bygger på omfattande användning av importerad olja. Men rapporten ger också en fingervisning om att man ganska lätt kan ta bort en stor del av detta oljeberoende – och den processen har redan startat.
Om jag förstått saken rätt använder jordbruket för produktionen av livsmedelsråvarorna omkring 2,6 TWh fossila bränslen, främst diesel till traktorer och tröskor och eldningsolja till spannmålstorkar. Fiskenäringen använder dessutom 0,3 TWh diesel till sina båtar. Livsmedelsindustrin använder drygt 2 TWh fossila bränslen för att förädla maten. En relativt stor andel är naturgas och gasol. Men man använder också eldningsolja av olika kvaliteter.
Till det ska man lägga den diesel som går åt till transporter av förnödenheter till gårdarna, av produkter från gårdarna till livsmedelsindustrin, och från industrin ut till grossister och butiker. Till sist ska man förstås lägga till energiåtgången i butiker och drivmedel till alla bilar som kör mat hem från köpcentra. Det går också åt energi för att göra gödselmedel och för att laga till maten. Till sist slängs tyvärr en hel del av maten.
Men låt oss koncentrera oss på de cirka 5 TWh fossila bränslen som används för att producera våra livsmedel i jordbruket, fisket och livsmedelsindustrin. Rent tekniskt är det ganska enkelt att ersätta de här fossila bränslena med biobränslen. Och volymen är inte förskräckande stor. 5 TWh är bara omkring 1,2 procent av den inhemska energianvändningen, som ligger på knappt 400 TWh.
Vid Svebios konferens i Göteborg härom veckan (Årets Bioenergidagar) hade vi en workshop som handlade om fossilfritt lantbruk. Karin och David Varverud från Smedberga gård utanför Motala berättade om hur de ersatt all sin diesel med biodiesel gjord av raps. De har till och med bytt bränsle i motorsågar och gräsklippare (etanol), och givetvis i sin spannmålstork. Tekniken finns och fungerar, och det kostar egentligen inte något extra, särskilt sedan jordbruket också fått höjd koldioxidskatt på sin fossila energi. Den största stötestenen är nog mer på ett juridiskt plan. Tillverkarna av motorer, traktorer och tröskor vill inte ge fulla garantier när man byter bränsle, bort från det fossila. Det innebär ett ökat risktagande för lantbrukaren.
Livsmedelsindustrin kan göra likadant – byta bränsle i sina pannor, där man gör varmvatten och ånga till olika processer. En del företag har redan kommit igång med den här konverteringen.
Som konsument kan man hjälpa till med omställningen genom att begära information om hur maten har tillverkats. Om man frågar Leksands knäckebrödsfabrik kommer de att berätta att de idag inte använder några fossila bränslen för att baka sitt knäckebröd. Vasabröd kan inte ge samma löfte. Tvärtom, Vasabröd finns högt uppe på tidningen Bioenergis lista över de företag som får mest återbäring på koldioxidskatten. Det betyder att Vasabröd är en stor användare av fossilt bränsle. Jag vet inte om det är eldningsolja eller gasol. Vasabröds bageri ligger i Filipstad ligger mitt i skogslandet, med växande biomassa runt knutarna, så visst borde ugnarna eldas med pellets eller något annat biobränsle. Om alla knäckebrödsälskare frågar snällt kommer nog Vasabröd att följa efter Leksandsbröd och bli klimatsmart. Annars får vi välja vårt knäckebröd med urskillning i fortsättningen.
Det är möjligt att den svenska livsmedelsförsörjningen är sårbar idag, som JTI hävdar. Men om några år kan det vara tvärtom, när vi bytt bränsle i traktorerna och i bagerier, mejerier och slakterier. Och det blir i så fall ytterligare ett bra argument för att fortsätta köpa svensk mat.
/Kjell