Varför kan vi inte notera miljöframgångarna?

Kjell Anderssons reningsverk hemma på gården i Sörmland.

Den 2 juni är det ett antal opinionsbildare som i samma tidning får ösa galla över regeringens planering av det miljömöte som nu hålls i Stockholm, Stockholm +50. Det möte som hålls med anledning av att det är 50 år sedan det första stora globala miljömötet hölls i Stockholm 1972.

Vi som har varit med under hela den här perioden känner igen tongångarna. Oberoende av vad som görs är det alltid för lite, politikerna är odugliga, naturen och miljön är alltid hotad. Mycket sällan lyfter man fram vad som faktiskt åstadkommits och det positiva som hänt. Det gäller särskilt det som görs och gjorts i Sverige.

Den första miljövågen

1972 var jag ung och hade just gått ut gymnasiet i Katrineholm. Jag läste på journalisthögskolan och gjorde lumpen bland annat på Gotland. Kalla kriget pågick för fullt. De åren upplevde Sverige den första miljövågen. Då handlade debatten mycket om förgiftning, men också om befolkningsexplosionen. Så kom kärnkraftsdebatten, och den första oljekrisen 1973.

Hur såg det ut i vardagsmiljön? Nästan alla hade oljepannor i villorna. Till och med bönder med skog eldade olja, som var billig och bekväm. I städerna fanns både olje- och kokspannor i hyreshusen. I vårt eget hus hade vi en fotogenkamin som huvudvärmekälla. Sverige var till 80 procent beroende av importerad olja för energiförsörjningen.

De flesta familjer hade redan då skaffat bil, men bilarna hade ingen avgasrening, drog mycket bränsle och gick på blyad bensin. Avloppen på landsbygden gick ofta rätt ut i närmaste dike och det fanns sophögar lite varstans eftersom man inte hade ordnat med gemensam sophämtning.

Dragiga hus och fiberslam i havsvikar

Tätorterna avfall lades på en soptipp som placerats där folk slapp se eländet. Skogsindustrierna släppte ut sitt fiberslam rätt i närmaste havsvik, och barken lades på barktipp. Lakvattnet från soptippar och barktippar läckte ut i närmaste vattendrag eller till grundvattnet. Jordbruket var mindre ”industriellt”, men jag är inte säker på att djuren mådde så bra i mörka och dragiga ladugårdar, stall och svinhus.

Folk hade börjat få bättre bostäder än under Lortsveriges dagar, men det var fortfarande många som bodde i dåliga hus, inte minst de äldre på landsbygden.

Jag ser mig omkring i min egen omgivning i dag här i Sörmland. På baksidan av huset håller vi på att anlägga ny gräsmatta eftersom vi just installerat ett nytt minireningsverk för 150 000 kronor. Kommunens miljöförvaltning går igenom trakt för trakt och tvingar alla, inklusive minsta sommarstuga, att se över avloppsreningen. När det här är färdigt kommer det inte att bli många kilo näringsämnen som läcker ut i våra lokala vattendrag och sjöar.

Ett nytt minireningsverk för 150 000 kronor. Foto: Kjell Andersson

Mycket har blivit bättre

Ingen i trakten värmer längre sina hus med olja, och inne i stan har nästan alla hus fjärrvärme, som försörjs med biobränslen från ett kraftvärmeverk som också kan producera förnybar el. Alla bilar har bra avgasrening och är mycket effektivare än de äldre fordonen. Själv kör jag på E85, och alla som kör på diesel har 40 procent förnybart bränsle i tanken.

Biodiversiteten har blivit både sämre och bättre under dessa 50 år. 1972 fanns det mjölkkor i nästan varje gård, och betande djur överallt, ofta i öppna hagmarker med rik örtflora. Men jag upplever att det finns mer vilda djur i dag. Vildsvin, bävrar och hjortar fanns inte alls i min ungdom, men är nu mycket vanliga, och i Katrineholms-Kuriren blev det på 70-talet en artikel med bild när det kommit en trana till trakten. I dag spatserar det tranor på var och varannan åker, förutom mängder av svanar och gäss. Vi har havsörn i vår sjö Näsnaren. På 70-talet var havsörnen nära utrotning på grund av miljögifterna.

Det finns mer skog i dag än för 50 år sedan, men skogsbruket har blivit storskaligt och maskinellt. Ett modernt hygge ser inte vackert ut, men man lämnar nu högstubbar, torrträn och ridåer som är bra för biodiversiteten.

Avvärjt hotet från försurning

Blyet i bensinen är borta tillsammans med många andra miljögifter. Soptipparna har blivit återvinningsstationer. Den bättre sophanteringen gör att vi har färre måsar och kråkor, som därför hamnat på rödlistan.

Jag vill påstå att folk har fått det mycket bättre samtidigt som miljön på avgörande sätt också blivit bättre. Vi har under den här perioden avvärjt hotet från försurning och fått bort ozonhålet. Det har skett genom samordnad global politik. Snabb ekonomisk utveckling globalt har gett bättre levnadsvillkor och bättre lokal miljö för de flesta, och befolkningsökningen har minskat radikalt.

Den allra största positiva förändringen i Sverige sedan 1972 har skett inom energiförsörjningen. Den stora omställningen inleddes för att minska oljeberoendet och stoppa utbyggnaden av kärnkraften. Sverige satsade tidigt på energieffektivisering och vi förbrukar i dag ungefär lika mycket energi som för 50 år sedan, trots att befolkningen ökat med tre miljoner och BNP säkert ökat tre gånger om. Vi har minskat oljeberoendet från 80 procent till 23 procent.

Sverige är bäst på förnybar energi

Sverige är bäst på förnybar energi och därmed också minst beroende av fossila bränslen i EU. Sverige har de lägsta klimatutsläppen per capita i EU och vi binder dessutom in mest koldioxid i våra skogar.

Dagens Nyheter har gjort en egen undersökning av hur uselt Sverige lyckats med miljö- och klimatpolitiken och kommit fram till att vi missat 63 miljölöften men bara klarat 24 stycken. Sammanställningen är obegriplig eftersom tidningen påstår att vi klarat Kyotoprotokollet, FN:s klimatkonvention och EU:s klimat- och energimål samtidigt som vi misslyckats med att nå de svenska klimatmålen, Parisavtalet, begränsad klimatpåverkan och att bekämpa klimatförändringar. Har vi bedrivit en framgångsrik klimatpolitik eller inte?

Om vi klarar Parisavtalet eller inte är dessutom en global fråga som inte råder över själva, och om vi kommer att lyckas eller misslyckas kan vi inte veta i dag. De svenska klimatmålen ligger också i framtiden. Men hittills har vi lyckats ganska bra, vilket Naturvårdsverket och Energimyndigheten bekräftat.

I DN-artikeln uttalar sig en professor från Göteborg om att han skäms över att Sverige har tappat ledarskapet. Svenska Naturskyddsföreningen till DN att Sverige är ”en global bromskloss” och Anders Wijkman säger att ”vi har pratat i 50 år och gjort väldigt lite”.

Tre bra exempel på att vi helst klär oss i säck och aska och tonar ned det vi gjort i Sverige.

// Kjell Andersson