Tillbaka

Två månader efter Paris – vad händer nu?

Det har gått nästan två månader sedan klimatmötet i Paris och överenskommelsen mellan 194 länder om ett globalt klimatavtal. Men vad händer nu? Blir det bara stora ord, eller kommer det också att bli handling? Och hur ska man kunna minska beroendet av fossila bränslen när priset på olja sjunkit till den lägsta nivån på tolv år, och när kol- och gaspriserna också gått i botten?

Det har hållits en del möten i Stockholm de senaste dagarna där man utvärderat klimatmötet. Jag var med på ett möte där Sveriges klimatambassadör Anna Lindstedt och andra förhandlare reflekterade över vad som hände i Paris och man nu går vidare. Här är en kort rapport.

Nästa klimatmöte ska hållas i Marrakesh i Marocko i mitten av november, ett par veckor tidigare än normalt. Medan mötet i Paris hade fokus på att komma fram till ett övergripande avtal som alla kunde skriva under, handlar det nu om att arbeta vidare på en rad konkreta områden.

Som frågan om ”transparens”, som betyder hur man ska räkna och rapportera för att skapa förtroende mellan länderna och inte fuskar med mätningen och redovisningen av utsläpp. Ett annat område som man inte förhandlade om i detalj i Paris är hur man ska räkna på skogstillväxt och avskogning – det som kallas LULUCF. Där finns ett regelverk i Kyoto-avtalet, men det gäller bara en mindre del av världens länder, och man behöver regler som är globala. Parisavtaletinnehåller positiva skrivningar (artikel 5, sidan 23) om att man ska skydda skogarna, hindra avskogning och använda skogsresurserna i klimatarbetet genom hållbart skogsbruk, men det är allmänna ord som måste omsättas i handling.

Den 22 april ska världens ledare samlas i FN-högkvarteret i New York för att skriva under avtalet – en ”signing ceremony”. Ledarna talade ju i inledningen av klimatmötet, men var inte med under själva förhandlingarna. Det fick miljöministrarna och diplomaterna sköta. Men nu gäller det att åter visa att alla ställer upp bakom avtalet, och att det sker i FN:s regi. Därefter kommer varje enskilt land att ratificera efter att man tagit beslut i de enskilda ländernas politiska församlingar. När ett visst antal länder, minst 55 länder med minst 55 procent av de globala utsläppen av växthusgaser, har ratificerat kommer avtalet att formellt vara antaget.

Många säger nu att ”visst blev det ett globalt avtal, men det innehåller bara vackra ord, och väldigt lite konkret”. Det är sant. Men samtidigt: Om man hade skrivit fast sig i siffror och bindande mål hade man fått förhandla i oändlighet och sannolikt inte fått alla att rösta ja. Den breda uppslutningen var viktigare än tydligheten i detaljerna.

Nu röstade inte alla ja. Nicaragua ställde sig utanför, av ideologiska skäl. De hade nog inte skrivit på med mindre än att avtalet tydligt slagit fast att allt är världskapitalismens fel.

På den avgörande punkten, målet med överenskommelsen, är Parisavtalet oväntat skarpt. Inte nog med att man upprepade det tidigare 2-gradersmålet. Man ska komma ”väl under 2 grader” och man ska ”sträva efter att hålla temperaturökningen under 1,5 grader C” (artikel 2, sidan 22). Det var ett stort steg framåt, och det blev möjligt genom ett intensivt arbete av en koalition av över 100 länder, efter ett initiativ av Marshallöarna, ett av de länder som drabbas allra mest av stigande havsyta.

En intressant och näraliggande fråga är hur EU hanterar denna skärpning. EU:s INDC, det dokument där EU inför klimatmötet angav unionens målsättningar och löften, utformades utifrån 2-gradersmålet. När målet nu skärpts säger logiken att EU måste formulera om och skärpa sin egen klimatpolitik. Processen för att lägga fast EU:s klimat- och energipolitik 2020 – 2030 pågår nu för fullt, med utformning av olika dokument och med konsultationer där kommissionen samlar in synpunkter från allmänheten, organisationer och företag. Tyvärr har de politiska motsättningarna i EU i klimatfrågan troligen ökat efter regimskiftet i Polen.

Det skärpta målet kräver skärpta styrmedel. I Paris talades det mycket om pris på koldioxidutsläpp, från många delegater men framför allt från Världsbanken, Internationella Valutafonden och FN:s utvecklingsorgan UNDP. Dessutom talade många av de stora företagen och deras organisationer om behovet av gemensamma regler och ett globalt pris på koldioxidutsläpp. Till och med en koalition av stora oljebolag kräver nu global koldioxidskatt. I beslutstexten finns en vag formulering om pris på koldioxid (”tools such as domestic policies and carbon pricing”, punkt 137, sidan 19), och punkt 2c i avtalet talar om att utforma finansieringssystemen så att man når låga utsläpp av växthusgaser.

Hur kommer man vidare med den här frågan, och vad gör Sverige? Jag ställde en fråga till Anna Lindstedt om det. Det finns en rad initiativ som Sverige stödjer och arbetar vidare med, bland annat Carbon Pricing Leadership Coalition. Frågan lever, och det är viktigt att Sverige nu driver den vidare, tillsammans med krav på att få bort alla subventioner till fossila bränslen.

Den globala beslutsprocessen i klimatfrågan är inte över i och med Parisavtalet, utan går vidare. Anna Lindstedt och hennes kollegor i miljödepartementet börjar uppladdningen inför COP22 Marrakech och alla andra möten. Hennes eget tips för en stilla hemmakväll var följande:

– Jag tar ett glas vin och sätter mig med några av de 187 INDC-dokumenten. Där finns det massor med information om vad länderna vill och vad som kan göras runtom i världen. 

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer