Tungt utspel om Sveriges rätt att använda koldioxidskatt
Två tungviktare tar till orda på DN Debatt idag. Man kan hoppas att alla andra tungviktare i svensk politik läser och inser vad det handlar om: att slå vakt om det som varit framgångsreceptet för att ställa om svensk energiförsörjning från fossila bränslen till förnybar energi och minska våra klimatutsläpp - KOLDIOXIDSKATTEN.
Det som gör utspelet extra betydelsefullt är att det kommer från två personer som förstår hur politiken fungerar på EU-nivå, av personlig erfarenhet.
Göran Persson vet som tidigare statsminister, bland annat som EU-ordförande våren 2001, att det börjar hända saker först när den högsta politiska ledningen engagerar sig, och när statsministern pratar direkt med kommissionens ordförande. Det räcker sannolikt inte ens med att energiministern pratar med energikommissionären. Stefan Löfven måste göra frågan om Sveriges rätt att ta ut koldioxidskatt till högsta prioritet i vår EU-politik.
Framför allt: frågan måste lyftas från att handla om teknisk tillämpning av befintliga EU-direktiv, hanterat av handläggare på Finansdepartementet och andra departement, till att bli central svensk politik, hanterad av vår högsta politiska ledning.
Anders Wijkman vet också, som tidigare EU-parlamentariker, att det handlar om att envetet driva frågan, att engagera sig politiskt i varje läge och att utnyttja alla sina personliga kontakter. Anders Wijkmans stora bedrift i klimatpolitiken är inte hans ordförandeskap i Miljömålsberedningen; redan innan utredningen tillsattes fanns det en betydande samsyn i Sverige i klimatfrågan. Nej, hans stora insats är EcoDesign-direktivet, som han var en av initiativtagarna till. Genom direktivet kan man ställa krav på produkter i EU när det gäller energieffektivitet och klimatpåverkan. Det får stort genomslag när vartenda kylskåp och varenda pelletspanna i Europa görs energieffektiva och när apparaterna inte längre står och drar el på stand-by. Anders Wijkman var en mycket effektiv EU-parlamentariker när han 1999 – 2009 representerade Kristdemokraterna i Bryssel. Genom att tillhöra en av de mest inflytelserika partigrupperna kunde han påverka politiken.
Nu vill han, liksom Göran Persson, att vi ska inta en helt annan attityd i EU när det gäller att hävda den svenska linjen i klimatfrågan och inte minst i synen på biodrivmedel och miljöbeskattning. Statsministern och den övriga regeringen bör lyssna och agera.
Hela det svenska samhället borde också engagera sig. Under de närmaste månaderna kommer EU:s energi- och klimatpolitik för 2020-talet att formas. Nu fastställs ramar och riktlinjer som i sämsta fall kan bli restriktioner för den svenska klimat- och energiomställningen.
– En tsunami av förslag väntar, sa Sveriges energiråd i Bryssel, Truls Borgström, på ett informationsmöte som Miljö- och energidepartementet anordnade 2 september.
Totalt handlar det om inte mindre än 43 olika initiativ, med 10 – 12 lagstiftningsakter (direktiv och förordningar). Allt ska pressas igenom samtidigt som EU ska förhandla med Storbritannien om Brexit. I höst är Slovakien ordförandeland, och under våren Malta, EU:s till befolkning och yta minsta medlemsland, som dessutom saknar både skog och förnybar energi. Nästa höst var det tänkt att Storbritannien skulle vara ordförande, men det är inte längre möjligt. Så nu får Estland ta över, som stod näst i tur.
Så vem ska Sverige förhandla med för att få till stånd ett regelverk som tillåter oss att ta ut hög koldioxidskatt på bensin och diesel, och skattebefria biodrivmedel, och dessutom ha rätt att framställa effektiva biodrivmedel både från skogen och från våra dåligt utnyttjade åkermarker? Malta? Svaret är nog: vi måste tala med Kommissionen och få Jean-Claude Juncker att inse att Sverige måste få generella undantag och villkor. Kort sagt: vi måste börja bråka med högsta ledningen i EU, för att kunna genomföra vår egen energi- och klimatpolitik. Om vi inte får vettiga villkor från EU är det meningslöst att sitta hemma i Sverige och formulera visioner om fossilfria transporter och klimatneutralitet till 2045.
Statsministern, Energiministern, Miljöministern, Klimatministern, Infrastrukturministern, Näringsministern, Landsbygdsministern och EU-ministern måste vara överens om en gemensam strategi, och den svenska gruppen i EU-parlamentet måste vara med på noterna, tvärs över partigränserna. Den berörda svenska industrin måste också mobilisera: skogsföretagen, lantbruksföretagen, fordonstillverkarna.
Det finns några ”skönhetsfläckar” i debattartikeln på DN/Debatt. Formuleringen att ”biomassan är en resurs som i ett europeiskt perspektiv är en stor bristvara” speglar inte verkligheten. I det perspektiv som EU-politiken nu formuleras, fram till 2030, finns det inget sådant problem, och sannolikt inte heller på längre sikt. Tvärtom finns det stora överskott av skogsråvara, biogena restprodukter, avfall, outnyttjad åkermark och potential för ökad avkastning, som mer än väl klarar att försörja en kraftigt utbyggd produktion av biodrivmedel. Vi har i praktisk produktion visat att vi i Sverige kan producera både första och andra generationens biodrivmedel med mycket hög klimatnytta. ”Avancerade” är alla de drivmedel som kan reducera utsläppen kraftigt, vare sig råvaran kommer från jord, skog eller avfall.
Till sist. EU kan inte låta sig hämmas av ett skattedirektiv som förhindrar klimatstyrning. Särskilt inte som FN, Världsbanken, Internationella Valutafonden och andra internationella organ driver en intensiv kampanj för att introducera koldioxidskatter och utsläppsrättshandel globalt. Land efter land följer nu de råden. EU bör i det perspektivet sluta förhindra sina medlemsländer att fullt ut använda skatter som miljöstyrmedel.
/Kjell