Tillbaka

Sverige har fått ”energi- og klimaforlig” enligt dansk modell. Kommer det att fungera?

Miljömålsberedningens majoritet presenterade sina huvudförslag i en debattartikel i DN i fredags. Därmed har, inom loppet av ett par veckor, breda blocköverskridande överenskommelser presenterats – både för klimatpolitiken och för energipolitiken.

Vad innebär det? Är årtionden av energipolitiska strider nu över? Finns det en total samsyn kring energi- och klimatpolitiken? Finns det konsensus som gör att politikerna tillsammans, över blockgränsen, kan tackla de tyngsta problemen? Har vi fått en ”dansk situation” med brett ”energi- og klimaforlig” som arbetsform? Eller har man bara hjälpligt sytt ihop kompromisser där alla fått sina hjärtefrågor tillgodosedda utan att det skapats en fungerande helhet?

Låt oss börja med det övergripande positiva:
Breda majoriteter, både i Energikommissionen och Miljömålsberedningen, är ense om de stora dragen:

  • Ett klimatneutralt Sverige inom några årtionden.
  • Ett hundra procent förnybart energisystem (även om några tror att det också kan finnas kärnkraftverk kvar).

Det betyder att man är ense om att fasa ut alla fossila bränslen ur den svenska ekonomin, och att det sker till 2040 – 2045. Det är stort. Den svenska fossilbränsleparentesen, som började med koleldade ångmaskiner och lok vid 1800-talets mitt, är över. Den svenska olje-eran, som satte fart efter andra världskriget, går mot sitt definitiva slut. Det som Göran Perssons Oljekommission föreslog för tio år sedan ska nu fullföljas (utfasningen har redan pågått i flera årtionden).

Som framhållits av projektet Nordic Energy Technology Perspectives är de två största utmaningarna att ställa om transportsektorn och den tunga industrin. Politikerna verkar vara överens om det. Utsläppen i transportsektorn ska minskas med 70 procent till 2030, och man talar nu också högt om att byta teknik i de mest fossilberoende industrierna (järn och stål, cement).

Det nya är emellertid inte främst politikens innehåll, utan dess form. Att både i Energikommissionen och i Miljömålsberedningen de två stora partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, är med i majoriteten, och har fått med sig sina allierade. Det är den stora nyheten. Moderaterna har inte medverkat i en blocköverskridande energiuppgörelse någonsin, på grund av sin tidigare låsning till kärnkraften. Folkpartiet orkade inte ta det steget och hoppas fånga upp de renläriga kärnkraftskramarna. Vänsterpartiet har ställt sig utanför för att istället fånga upp de renläriga på den andra kanten.

Nu är Moderaterna med, och beredda att vårda uppgörelserna framöver. Det kan leda till två helt olika förhållningssätt. Endera till att man till varje pris håller fast vid den sköra kompromissen, även när man inser att det finns inbyggda problem. Eller att man konstruktivt arbetar vidare och förbättrar där det behövs. Vi får hoppas på det senare.

Den första stora uppgiften blir att ta itu med trafiken och drivmedlen. Uppgiften gäller inte bara alla personbilar, lastbilar och bussar, utan också alla arbetsmaskiner, alla flygplan, båtar och diesellok. Och dessutom produktionen av biodrivmedel. Här förestår en lika stor uppgift som när vi ersatt eldningsoljan för uppvärmning.

Här gäller det att få politiken i rullning. Det har gått tre år sedan FFF-utredningen la sina förslag, och mycket lite har hänt sedan dess. Det sänkta målet från 80 procents minskning 2030 (FFF-utredningen) till det nya målet på 70 procent är ett tecken på att man förlorat tid. Vilken politiker tar ledningen? Politiken är splittrad mellan flera departement, och ingen av statsråden har visat tydligt ledarskap. Vem tar den avgörande fajten med EU om styrmedlen?

Tyvärr finns det skönhetsfläckar och brister i de kompromisser som gjorts. Vi hoppas att det går att avhjälpa dem. De två utredningarna har haft mycket små kansliresurser och inte hunnit göra några omfattande egna analyser och konsekvensberäkningar. Den politiska kompromissen har prioriterats framför att få lösningar som hänger ihop ekonomiskt. Följden blir att vi får ett produktionsöverskott på elsidan med onödigt höga kostnader och snedvridningar på marknaden. Energiöverenskommelsen innehåller en rad bra formuleringar om att hantera effektfrågan, men inga konkreta förslag om hur det ska gå till. Här återstår en hel del arbete fram till utredningen lägger sitt slutbetänkande före årsskiftet. Att bara blåsa på med 18 extra TWh i elcertifikatsystemet utan att ändra reglerna förstärker problemen.

En ful skönhetsfläck i Miljömålsberedningens förslag är att man öppnar för att belöna kollagring i skog. Här måste debatten fortsätta. Vi borde i Sverige tvärs över partigränserna kunna vara överens om att skogen i första hand ska användas för att producera material och energi som kan ersätta fossila material och bränslen och därmed minska nettotillskottet av fossil koldioxid till atmosfären. Vi borde vara överens om att vi inte ska belöna att tillfälligt spara kol i skogen. Vi ska förstås stimulera till ökad tillväxt så att skogarna kan ta upp mer koldioxid. Men det biogena kolet ska användas, inte låsas in i stående och åldrande skog. Om vi ska spara skog, ska det ske för att garantera biologisk mångfald och naturupplevelse, men då gäller det begränsade avsättningar.

Bristerna i kompromisserna kan fixas i det fortsatta samarbetet. Men den övergripande slutsatsen är ändå att vi nu har grunden för blocköverskridande samverkan i energi- och klimatpolitiken, efter årtionden av skyttegravskrig. Vi har fått en situation som liknar den danska, där man med jämna mellanrum gör stora ”energiforlig”, under medverkan av alla de stora partierna. Ett stort ”energiforlig” gjordes 2012, men uppdaterades 2014.

PS. Bland det mest förbryllande i de senaste veckornas utveckling är att våra stora morgontidningar på ledarplats knappast alls kommenterat det som hänt. Svenska Dagbladets ledarsida kommenterade aldrig energiöverenskommelsen, och varken DN eller SvD har noterat den breda klimatöverenskommelsen som redovisades på DN Debatt i fredags på ledarplats. Har energi- och klimatfrågorna blivit så politiskt kalla?

/Kjell

Läs också Svebios pressmeddelande (17/6) ”Miljömålsberedningen hjälper Polen med argument för fortsatt koleldning”

Vi använder oss av cookies. Läs mer