Ska land med klimatlag byggas?

Regeringen lägger förslag om en klimatlag för att garantera att vi får en konsekvent klimatpolitik. Den kan inte ställa till någon skada, men inte heller är klimatlagen det trollspö som ska ge oss rätt klimatpolitik. Hur snabbt utvecklingen går bestäms istället av hur bra styrmedel vi har.

Allra märkligast i argumentationen för en klimatlag är att man ständigt hänvisar till Storbritannien, som haft en klimatlag sedan 2008. Utvecklingen i Storbritannien borde istället i vissa avseenden förskräcka, och kan användas som ett bevis för att en klimatlag och ett ”klimatpolitiskt ramverk” inte är någon garanti för att man får en klok klimatpolitik. Storbritannien är inget föredöme, generellt.

Hänvisningen till Storbritannien finns bland annat i en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet idag, där reportern berömmande skriver om femåriga kolbudgetar med bindande utsläppsnivåer.

Det är visserligen sant att Storbritannien minskat sina utsläpp av växthusgaser under de senaste årtiondena, men det är en utveckling som var igång redan kring 1990, och som sedan fortsatt i jämn takt. Om man ser till utvecklingen från 2005 och framåt har vi haft ungefär samma minskning av utsläppen i Sverige och i Storbritannien – omkring 25 procents i bägge länder.

Det är också sant att Storbritannien är ett av de länder som har svårast att klara målet om förnybar energi 2020. U.K. låg 2014 på 7 procent, men ska upp till 15 procent förnybar energi 2020, enligt EU:s mål. Sverige har redan passerat målet för 2020, och ligger idag på 52,6 procent.

De sjunkande utsläppen i Storbritannien beror till stor del på minskande tung industri och konvertering från kol till naturgas. De senaste åren har man också bytt ut kol mot pellets i det allra största kolkraftverket, Drax. Storbritannien satsar idag en hel del på havsbaserad vindkraft. Så visst händer det en hel del, på vissa områden.

Men på andra områden står utvecklingen i stort sett still. Det gäller särkilt inom bostadsuppvärmningen. Jag var på ett möte i Bryssel häromdagen och lyssnade då på ett föredrag av Frank Aaskov, som arbetar på REA (Renewable Energy Association) i London. Hans beskrivning av stödsystemet för förnybar värme var en riktig rysare. Alls inget föredöme för svensk klimatpolitik.

Britterna har ett system som kallas Renewable heat incentive (RHI), som är en direktsubvention till förnybar värme. Det finns olika stödbelopp för olika teknik, till biobränslesystem (pellets, flis), till värmepumpar och till solvärme. Man får också stöd för värmeverk. När systemet infördes för några år sedan var stöden mycket generösa, och det blev rusning efter pengarna. Man får stöd för varje producerad kilowattimme värme, oberoende av behovet. I början var stödet så generöst att man fick mer stöd än kostnaden för bränslet. Då var det många som eldade för fullt, öppnade fönstren och fick bra betalt av regeringen.

Systemet är så utformat att stöden måste justeras när det går åt för mycket pengar. Under 2015 skruvades ersättningen därför ner kraftigt. Marknaden gick ”from boom to bust”. Det gick plötsligt nästan inte att sälja några pelletspannor alls.

Systemet är så komplicerat att det bara finns en handfull personer i Storbritannien som helt och hållet begriper det, menade Frank Aaskov.

I Sverige har vi valt en enklare väg, att arbeta med koldioxidskatt och i huvudsak undvikit direkta subventioner. Men från tid till annan har vi också gjort som i U.K. Vi hade under ett par år ett stöd till konvertering av oljeuppvärmning, med samma skadliga effekt som brittiska RHI. Mängder av bolag gick omkull när stödpengarna plötsligt tog slut.

Storbritannien har Europas äldsta bostadsbestånd med miljontals hus med usel isolering. Man har inte heller någon tradition att bygga fjärrvärme. De flesta hus värms med fossil gas. Bara ett par procent har förnybar värme.

Idag byggs en hel del avfallseldade pannor, eftersom Storbritannien måste följa EU:s avfallsdirektiv och minska deponeringen av avfall. Men de flesta av dessa avfallsverk byggs enbart för elproduktion. Kylvärmen tas inte tillvara för bostadsuppvärmning eftersom man saknar fjärrvärmenät.

Den brittiska klimatlagen kommer inte tillrätta med den här typen av systemfel. För att genomföra en storskalig satsning på fjärrvärme och tilläggsisolering av husen krävs det politisk insikt och handlingskraft. Utvecklingen skulle påskyndas om man hade en koldioxidskatt som steg för steg höjdes, så som man beslutat i Frankrike. Men det är en politiskt omöjlig linje, när vartenda hushåll sitter med en egen gasbrännare för sin värme.

Sverige har inte så mycket att lära av Storbritannien inom energi- och klimatpolitiken. Britterna kunde däremot lära en del av oss: koldioxidskatt, fjärrvärme, rationell produktion av och värme i kraftvärmeverk, både med biobränslen och med avfall, energieffektivt byggande, biodrivmedel i transportsektorn, osv. På alla dessa områden ligger vi hästlängder före Storbritannien.

Det som hänt i Sverige är resultat av politisk enighet och långsiktiga generella styrmedel som koldioxidskatt, elcertifikat och skattebefrielse för biodrivmedel. Den politiken har satt fart på företag och enskilda.

Skulle politiken ha blivit bättre om vi haft en klimatlag? Med hot om att politikerna kallas till förhör i konstitutionsutskottet om de fattar fel beslut?

• Vad händer om regeringen inte lyckas införa ett långsiktigt fungerande styrmedel som gynnar biodrivmedel? Både den förra och den nuvarande regeringen har hittills misslyckats. Ska regeringen och oppositionen då kallas till klimatförhör?
• Och vad händer om skälet är att EU-kommissionen lägger hinder i vägen genom sina statsstödsregler eller direktiv om att fasa ut biodrivmedel? Ska vi då kalla EU-kommissionärerna till klimatförhör?
• Och varför ska politikerna låta sig styras av en grupp oberoende klimatexperter? Det är väl politikernas uppgift att ta fullt ansvar för politiken, att skaffa sig kunskap och använda sina grundläggande värderingar för att fatta kloka beslut? Om de fattar dåliga beslut ska de dömas av väljarna, inte av några vetenskapliga vise män.

/Kjell