Risk att EU blockerar för biogrödor både i Östeuropa och i utvecklingsländer

Nu finns det ett färdigt beslut, även om det ännu inte kommit i EU:s officiella tryck.

Beslutet kan skapa stora svårigheter för de länder som har oanvända odlingsbara marker, och som skulle kunna odla grödor för biodrivmedel, exempelvis i Öst- och Centraleuropa, i Latinamerika och i Afrika. Kanske kan det också påverka odling på nedlagd åker i Sverige.

Bakgrunden till den här regleringen, som snart kommer att gälla, är en artikel i EU:s förnybartdirektiv, där det står att man inte får ge stöd till biodrivmedel som kommer från marker som är ”icke-naturliga gräsmarker med hög biodiversitet, såvida inte skörden är nödvändig för att uppehålla markens status som gräsmark”. Direktivet antogs formellt i april 2009, men det är först nu som man lyckats ena sig om en definition om vad som menas med sådana här marker.

I bakgrunden finns en stark miljölobby som till varje pris vill sätta begränsningar för odlingen av energigrödor för biodrivmedel. Det finns en motiverad vilja att skydda naturliga savanner, t ex Cerradon i Brasilien. Men här handlar det alltså om ”icke-naturliga gräsmarker”, dvs gräsmarker som anses vara skapade genom mänsklig aktivitet, alltså betesmarker, ängsmarker, hedmarker och liknande.

Hur ska man då avgränsa vad som är ”gräsmark” och vad som är åker eller skog?

Så här definierar nu EU (texten finns än så länge bara på engelska): ”grassland means terrestrial ecosystems dominated by herbaceous or shrub vegetation for att least five years continuously. It includes meadows and pasture that is cropped for hay but excludes land cultivated for other crop production and cropland lying temporarily fallow. ”(Min översättning: ”gräsmark är landbaserade ekosystem som domineras av ört- eller buskvegetation kontinuerligt under minst fem år. Det innefattar ängsmark och betesmark som används för hö, men innefattar inte mark som används för annan odling av grödor eller odlingsmark som ligger tillfälligt i träda”). 

Att marken ”domineras av örter och buskar” innebär att ”deras kombineras marktäckning är större än trädens krontäckning”. Det är oklart hur det här ska tolkas. Ska vi plötsligt börja betrakta en gles skog som ”gräsmark” när det växer örter eller buskar på hela ytan, men där träden bara täcker en mindre yta med sina kronor?

Vad menas med ”gräsmark med hög biodiversitet”?

Här finns formuleringar om hotade och rödlistade arter och hänvisningar till EU:s habitat- och fågeldirektiv. Dessbättre lyckades de svenska förhandlarna få bort absoluta krav på att kontroll ska ske med oberoende granskare och miljökonsekvensanalyser. Förhoppningsvis får länderna själva utforma system för att visa vilka marker som har hög eller låg biodiversitet.

Men det kan bli knepigt för länder utanför EU att följa den här regleringen. Hur går det till exempel med odling på de 52 miljoner hektar åkerjord som lagts ner i Central- och Östeuropa sedan kommunismens fall för 25 år sedan? En mycket stor del av den här marken har legat oanvänd under lång tid – inte bara fem år, utan ofta i tjugo år eller mer. Och hur går det med odling på de miljontals hektar odlingsbar mark som finns i Afrika och som skulle kunna användas för att odla energigrödor, t ex sockerrör för etanol?

Ett exempel är Addax i Sierra Leone som odlar på marker som till stor del varit avskogade under lång tid, ofta genom svedjebruk, och varit beväxta med gräs och buskar. På vilket sätt ska man kunna visa att marken klarar alla de villkor som finns inskrivna i den nya regleringen? Som att marken inte får vara ”ett regionalt eller nationellt eller höggradigt hotat eller unikt ekosystem”, som det står i en av punkterna. Eller att det inte finns några av de otaliga rödlistade arter som förtecknas i de internationella konventionerna.

Som direktivet är skrivet tycks det politiska idealet vara att låta lokalbefolkningen skörda små mängder av det de kan odla genom svedjebruk för att ”upprätthålla gräsmarkens status som gräsmark”, hellre än att man odlar sockerrör och livsmedel med god avkastning.

När det gäller nedlagda åkrar i Sverige och i Östeuropa kan regelverket sätta käppar i hjulet både för odling av spannmål, raps, rörflen, salix och olika trädslag för biodrivmedel på nedlagd åker, om åkern inte varit odlad de senaste fem åren.

En tänkbar lösning på kontrollen av förordningen kan vara att granskare från de befintliga certifieringssystemen åker ut och ”räknar skalbaggar och fåglar”. Det kostar förstås pengar. Kanske garanterar det att naturen inte påverkas negativt i något avseende. Men det innebär också ytterligare ett byråkratiskt handelshinder som inte minst missgynnar mindre aktörer. Och det gör det svårare att klara klimatkrisen genom att använda biobränslen för att ersätta fossila bränslen.

/Kjell