Tillbaka

Peaken för gas kanske inte så hög

Professor Kjell Aleklett ifrågasätter i en debattartikel i Svenska Dagbladet 8 december en del sanningar om skiffergasrevolutionen. Aleklett är Sveriges ledande företrädare för Peak Oil-skolan, den grupp av forskare och analytiker som menar att produktionen av olja kommer att nå en topp inom en nära framtid och att tilltagande knapphet på olja driver upp priset.

Samma princip gäller på gasmarknaden, menar Peak Oil, även om toppen nås senare än för olja.

Bakgrunden till teorin är att varje olje- och gaskälla ger en produktion som beskriver en karaktäristisk kurva, som når en topp efter relativt kort tid, varefter produktionen långsamt faller under en längre period. Det är inte möjligt att krama ur mer olja i oljekällan när man befinner sig i ”nedförsbacken”. Även om man hittar nya källor kommer dessa att bete sig på samma sätt. Detsamma gäller ett helt oljefält. För att kompensera för den sinande tillförseln i befintliga oljefält måste man ständigt hitta nya oljekällor.

Många av oljeländerna befinner sig idag i nedförsbacken. Det gäller till exempel alla länderna runt Nordsjön. Norges oljeproduktion nåde sin topp 2001 och har därefter stadigt sjunkit och ligger idag bara på hälften mot toppåret. Det här är bakgrunden till det starka politiska och ekonomiska trycket för att borra efter olja vid Lofoten och i Barents hav.

USA:s oljeindustri har haft samma utveckling, och en allt större andel av oljan måste importeras. Men för några år sedan vände trenderna. Förklaringen heter ”fracking”, en metod där man spräcker upp skifferberg genom att pumpa ner vatten blandat med kemikalier och kan få ut naturgas eller olja ur skifferns porer.

Metoden har under en period vänt upp och ner på tidigare begrepp. Den har inneburit att USA plötsligt är självförsörjande på gas och att gaspriserna sjunkit kraftigt. Man har också lyckats öka oljeproduktionen och minskat oljeimporten. Sedan 2005 sjunker oljeimporten, men det har inte blivit samma prisfall på olja som på gas.

Omsvängningen har gett ny optimism i den amerikanska fossilbränsleindustrin, och påverkar geopolitiken – USA känner sig inte lika beroende av Mellanösterns olja som förut.

Skiffergas- och skifferoljerevolutionen har också blivit ett argument mot Peak Oil. ”Se där”, säger man, ”Peak Oil stämmer inte. När priset på olja gick upp hittade man nya metoder att utvinna mer olja, och oljan kommer inte att ta slut.”

Nu slår alltså Kjell Aleklett tillbaka. Visst har man kunnat utvinna en hel del skiffergas och skifferolja – det erkänner han. Men det handlar om en tillfällig ”frackingbubbla” menar han från sin nya utkikspost vid University of Texas i Austin, där han nu är verksam.

Lite över 90 procent av all skiffergas i USA kommer från fem gasfält, och fyra av dessa har redan nått maximal produktion, dvs nått sin Peak Gas. Det fjärde fältet heter Marcellus och är visserligen det största, men det ligger också i tätt befolkade regioner i delstaterna Pennsylvania och New York, där det finns ett betydande motstånd mot utvinningen av miljöskäl. När gasfälten börjar sina stiger kostnaderna för att borra nya brunnar. Budskapet är att fracking-revolutionen i USA går mot sitt slut.
Vi får se hur rätt Aleklett har.

Det finns många andra länder jorden runt som vill satsa på frackning, också i Europa. Ett par grundläggande sanningar gäller förstås:

  • Fossila bränslen är förbrukade när de bränns, och de kan inte återskapas eller återvinnas. De skiljer sig därför från många andra naturresurser, t ex metaller.
  • Användningen av fossila bränslen innebär obönhörligt en transport av kol från geosfären till atmosfären. Det ger ökad koldioxidhalt och växthuseffekt.
  • All gas och olja som pumpas upp kommer att användas.

Rubriken på Alekletts artikel är ”Nu behövs nya energisystem”. Hans slutsats är rätt. Motivet för att satsa på nya energisystem, förnybara förstås, är större än någonsin, både av klimatskäl och för att möta en framtida knapphet på billiga fossila bränslen.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer