Överenskommelse som bäddar för långvarig el-rea
På 1980-talet hade vi en el-rea som ledde till en hejdlös utbyggnad av direktverkande elvärme och till att man installerade elpannor i fjärrvärmenäten. Man gjorde först el i de nybyggda kärnkraftverken och dumpade sedan elen i stora doppvärmare i fjärrvärmen, respektive installerade enkla elelement i vardagsrummen runtom i landet och elpannor i alla de småhus och radhus som då byggdes.
Nu är vi i samma läge igen, men överskottet av el orsakas denna gång inte av en överdimensionerad utbyggnad av kärnkraft utan av en kraftig utbyggnad av förnybar elproduktion (mest vind och bio) kombinerat med att alla kärnkraftverk har behållits.
Den här ”dubbla linjen” – stora mängder ny el och bibehållen gammal el – etablerades genom Alliansens energiöverenskommelse 2009. Nu har den ”dubbla linjen” fått breddat stöd genom att också Socialdemokraterna och Miljöpartiet anslutit sig. För att förstärka linjen har man nu enats om att plocka in ytterligare 18 TWh i elcertifikatsystemet. Alla skriver dessutom under på att man kan tillåta nya reaktorer.
Därmed fortsätter el-rean under överskådlig tid. Allt handlar om ökad produktion – elda på, elda på!
Alla som använder el är förstås nöjda, inte minst inom industrin, men också hushållen, dvs partiernas väljare. Alla som producerar el har däremot att se fram mot ytterligare många magra år. Och alla företag och tekniker som konkurrerar med el får en sämre konkurrenssituation. Det gäller inte minst producenter av biovärme och biodrivmedel.
Även med en sänkt effektskatt med några öre är min slutsats att kärnkraftsbolagen kommer att lägga ner minst fyra reaktorer. Men det avhjälper inte överskottssituationen. Kanske försvinner 15 – 20 TWh i produktion, men samtidigt tillförs omkring 12 TWh i Sverige och lika mycket i Norge fram till 2020, och nu ytterligare 18 TWh under 2020-talet. Slutsats av kalkylen är att det blir värre för elproducenterna innan det blir bättre.
Vilka är de stora förlorarna på den här politiken?
Det är de investerare, företag och kommuner som satsade på vindkraft och biokraft på ett tidigt stadium och vars anläggningar nu har fasats ut ur elcertifikatsystemet. De här producenterna gör fortfarande lika miljövänlig el, men de får uselt betalt på elmarknaden och ingen extra betalning för sin klimatnytta. Många äldre vindkraftverk har redan monterats ner och sålts till andra mer lukrativa marknader. För biokraftverksägarna blir det omöjligt att producera el är elpriset sjunker under kostnaden för driften och inköp av biobränsle. Det betyder att också leverantörerna av grot och annat trädbränsle drabbas.
Förlorare är också alla som levererar annan värme än elvärme, som ska konkurrera med elpannor och värmepumpar som får mycket billigt ”elbränsle” de närmaste åren. I fjärrvärmenäten kommer det åter att bli vanligt att installera elpannor.
Förlorare är också biodrivmedelsföretagen som får en sämre konkurrenssituation gentemot elfordon.
Vilka är vinnare?
Det är i första hand de industriföretag som kan köpa billig el. De här företagen har dessutom låg elskatt och de slipper betala elcertifikatsavgift. De slipper också betala den höjda elskatten.
Hur länge kommer el-rean att vara?
Ganska länge. Men så småningom kommer verkligheten ikapp, som den gjorde efter el-rean på 80-talet. Kärnkraftsreaktorerna åldras, och eftersom det blir olönsamt att genomföra reinvesteringar i dem, med det låga elpriset, kommer de att läggas ner en efter en. Då kanske det åter blir balans på elmarknaden. Vid det laget har det kanske också kommit nya elkablar till Tyskland, Polen och Storbritannien, som höjer elpriset något. Men framför allt måste priset då upp för att motsvara kostnaden för att bygga ny elproduktion. Och det priset kommer inte att ligga på 20 eller 25 öre/kWh, utan på minst det dubbla. Under tiden har det genomförts en mängd felinvesteringar grundade på ett långsiktigt ohållbart elpris.
Vem kommer att betala för att vi bygger produktion som kostar tredubbelt så mycket som marknadspriset (inklusive utbyggnad av nät, balansering och lagring)?
Det troligaste är att en hel del av kostnaden hamnar på elkundernas fasta elpris. Alternativet är att medborgarna får ta en stor del av kostnaden via skattsedeln. På samma sätt som man får ta kostnaden för en stor reaktorolycka via skattsedeln och sannolikt också en stor del av den framtida kostnaden för lagring av radioaktivt avfall.
Ingenting är gratis, och sällan är det billigt, även om vi kan förledas att tro det. Pris är inte detsamma som kostnad. Och framför allt: politisk logik är inte densamma som ekonomisk logik.
/Kjell
Läs också Svebios pressmeddelande: Stödsystemet måste belöna produktion när el behövs