Olja på upphällningen?
”Historiskt lite olja hittades 2016”, skrev Svenska Dagbladet 3 maj. Tidningen har hittat en nyhet som IEA (International Energy Agency) publicerade den 27 april. Nyheten är tämligen uppseendeväckande. IEA skriver att man under 2016 hittade mindre ny olja än man gjort något år under de senaste 70 åren: bara 2,4 miljarder fat. I medeltal har man under de senaste 15 åren gjort nyupptäckt av 9 miljarder fat.

Nyupptäckten av olja sjönk till rekordlåg nivå 2016. Heldragen linje = nyupptäckt olja. Blå stapel = volym godkänd för utvinning.
Förbrukningen av olja brukar anges i ”million barrels/day”. Idag ligger den nivån kring 85 miljoner fat/dag. Av tillförseln kommer 69 miljoner fat från konventionell olja och 6,5 miljoner fat är amerikansk skifferolja, och den volymen ökar hela tiden. Resten är olja från tjärsand mm.
Om man räknar upp dessa 85 miljoner fat till helår blir det 31 025 miljoner fat, alltså drygt 31 miljarder fat eller 4,9 miljarder ton.
Nyupptäckten av olja 2016 motsvarar alltså bara en knapp tiondel av årsförbrukningen av olja. IEA säger att man också i år kommer att tillföra mycket lite ny olja till reserverna.
Skälen till den låga volymen nyupptäckt olja kan man spekulera om.
- Det viktigaste skälet är de låga oljepriserna som gör att oljebolagen minskar sina investeringar i nyprospektering. Det kostar mycket pengar att prospektera och provborra. Nya fält drar mycket stora investeringar innan de börjar ge intäkter. Det gäller särskilt nya offshoreprojekt. Svenska Dagbladet skriver att av nyinvesteringarna i oljeproduktion 2016 gällde bara 13 procent projekt till havs, medan den andelen under perioden 2000 – 2015 legat på 40 procent.
- Ett underliggande skäl är att det blir allt svårare att hitta nya stora fyndigheter. Det här argumentet har länge drivits av de debattörer och forskare som anser att vi är nära ”peak oil” internationellt, med Uppsalaforskaren Kjell Aleklett som en ledande profil. Det har varit ganska tyst kring peak oil under några år. Kanske kommer argumentet nu tillbaka med förnyad styrka.
Kostnaden för att utvinna skifferolja genom fracking har däremot sjunkit, och tillväxten för skifferoljan har kompenserat för minskningen för konventionell olja. IEA:s chef Fatih Birol talar om att vi fått en oljemarknad med två hastigheter. En snabbt växande skifferoljemarknad och en stagnerande konventionell marknad. Man kunde lägga till att det finns en tredje hopplös marknad för tjärsandsolja. När priserna är låga som idag är det en usel affär att utvinna tjärsanden.
De senaste dagarna har oljepriset åter börjat sjunka. Det ligger nu en bit under 50 dollar/fat. När detta skrivs ligger den amerikanska oljan (WTI Crude) på 45,43 dollar och Nordsjöoljan (Brent Crude) på 48,40 dollar/fat. Det är en nedgång med mer än tio procent de senaste veckorna. Det verkar som om Opec-kartellen har svårt att hålla uppe priset. Låga priser ger ännu lägre investeringsvilja och lägre lönsamhet. På sikt kommer priset att stiga när utbudet sjunker. Givet att det finns efterfrågan.
Men kommer det att finnas efterfrågan, när alla länder ska implementera klimatavtalet från Paris? Även om USA på kort sikt ställer sig vid sidan av utgår vi från att världen måste lösa klimatfrågan. Och då sjunker efterfrågan på fossila bränslen.
Nu till mitt huvudtema för denna blogg.
Med risk för att vara tjatig ska jag ta upp några frågor som jag berört i flera tidigare bloggar.
- Vem vill investera i en verksamhet som skadar klimatet och som inte är långsiktigt hållbar? Följdfråga: Varför skriver alla näringslivssidor så okritiskt om bolag som Lundin Oil, och låter bli att göra kopplingen till företagets klimatpåverkan.
- Vilket land vill bygga sin ekonomi på fossila bränslen idag? Följdfråga: Varför har Norge bestämt sig för att öppna nya koncessionsområden i Arktis (Barents hav)? Detta särskilt som vi vet att kostnaderna för exploatering offshore i den arktiska miljön är mycket höga.
- Varför har vi ingen kritisk debatt i Sverige om de fortsatta norska oljeinvesteringarna?
På denna tredje punkt finns det en dagsaktuell följdfråga:
Har frågan om det norska oljeäventyret i Arktis behandlats i Nordiska ministerrådet? Har den svenska regeringen tagit upp frågan där eller i det Arktiska rådet?
Nordiska ministerrådet antog i tisdags en gemensam klimatdeklaration. Den heter, på engelska, ”The Oslo Declaration on Nordic Climate Leadership” daterad 2 maj 2017. Vi kommer säkert att få höra stolta referenser till denna deklaration i framtiden, och Dagens Nyheter hade en stor artikel om den i onsdags, utan att nämna den norska oljepolitiken.
Deklarationen innehåller ett långt stycke om hur känsligt Arktis är för den globala uppvärmningen, med avsmältning av is, stigande havsnivå och smältande permafrost med åtföljande utsläpp av metan. Men inte ett ord om att det nu sker en utbyggnad av oljeutvinningen i Arktis, både från norsk och rysk sida och att detta både påverkar klimatet och skapar nya miljörisker i området.
Norge och Ryssland är nu i gott sällskap med Trumps USA när det gäller oljeutvinning i Arktis. Den 28 april öppnade Donald Trump för exploatering i Tjuktjerhavet och Beauforthavet, två offshoreområden norr om Alaska, områden där utvinning stoppats av Barack Obama.
Den svenska regeringen har låtit SGU utreda ett förbud mot att leta efter olja och fossil gas på den svenska landytan. Redan tidigare är det i praktiken stopp för exploatering offshore i svenska vatten. Sverige kan bli en fossilfri zon, ett föredöme för andra. På samma sätt borde Norden vara en förebild, inte bara när det gäller att använda energi på ett smart sätt och bygga ut förnybar energi, utan också genom att avstånd från att plocka upp mer olja och andra fossila bränslen ur jordskorpan. Då skulle man också kunna skriva en heltäckande och konsekvent klimatdeklaration, som handlar om klimatpåverkan både från produktion och konsumtion.
/Kjell