Obama, Kina och tredskande republikaner

Obama anklagades omedelbart på hemmaplan för att sälja ut amerikanska jobb och ha vikit sig för kineserna. Det var väntat. Men överenskommelsen öppnar för ett globalt klimatavtal i Paris nästa år. Kanske kommer också verkligheten att påverka konservativa mörkmän i USA och på andra håll att följa efter.

Överenskommelsen innehåller två komponenter.

• Kina lovar, för första gången någonsin, att börja minska sina utsläpp. Visserligen inte förrän från 2030, men det finns nu en klar målsättning och inriktning från de kinesiska ledarna. Det innebär en klar signal till beslutsfattare i kinesiska provinser, städer och företag att satsa på teknik som ger minskade utsläpp. Kina är idag världens särklassigt största utsläppare av koldioxid, och det invigs 2 – 3 nya kolkraftverk i månaden. Men luftföroreningarna har samtidigt nått avskräckande och på många håll akut hälsovådliga nivåer.
• USA:s president lovar att de amerikanska utsläppen ska minska med 26 – 28 procent från 2005 till 2025. Det nu gällande målet är att utsläppen ska minska 17 procent från 2005 till 2020. Det nya målet innebär att de årliga utsläppen mellan 2020 och 2025 ska minska med 2,3 – 2,8 procent, en dubbelt så snabb minskningstakt som idag. De experter som kommenterat överenskommelsen menar att det är en fullt realistisk plan. Det handlar främst om att fasa ut äldre kolkraftverk, men t.ex. också om effektivare fordon och biodrivmedel.
  Kina och USA står för 45 procent av världens utsläpp av koldioxid. Kinas andel ökar kraftigt, år för år, medan USA:s andel och totala utsläpp minskar sedan många år.

Det viktigaste med handslaget i Beijing är inte de konkreta löftena utan händelsen i sig:

• Isen är bruten och ”fiaskot i Köpenhamn” 2009 kan glömmas. Den gången misslyckades man att komma överens, och i slutändan handlade det om misstro mellan Kina och USA.
• Barack Obama fanns då på plats, och det var ett stort personligt misslyckande för honom. Nu har han chans att lyckas ro klimatfrågan i hamn i Paris nästa år, med Kina som partner.
• Det blir nu svårt för andra snabbväxande länder som Indien, Indonesien och andra att inte bidra till ett nytt klimatavtal. Kina visar vägen.
• Det borde också vara svårt för ovilliga industriländer, som Australien, Kanada och Japan, att inte ställa upp.

De löften som getts i Beijing räcker inte för att hålla temperaturökningen under 2 grader – långtifrån. Men klara politiska signaler från Beijing kommer att ge effekter på marknaden. Kina lovar att kraftigt satsa på förnybar energi. Det skapar en stor marknad som kommer att sänka kostnaderna för de nya teknologierna.

Så har vi då republikanerna i USA. Vad kan de göra för att sätta käppar i hjulet? De republikanska ledarna tävlade omedelbart med varandra i att kritisera presidentens klimatöverenskommelse. Partiet har majoritet i Kongressens båda kamrar och kommer att göra allt för att gynna fossilindustrin som är stor bidragsgivare till många av partiets politiker. Man vill bygga den nya stora oljeledningen Keystone XL från Kanada till Texas för att öka tillförseln av skifferolja och tjärsandsolja. Man vill stoppa miljömyndigheten EPA:s begränsningar av koldioxidutsläppen från kolkraftverk.

På den senare punkten blir det säkert juridisk strid. Presidenten kan verka med direkta exekutiva order till sina myndigheter, så länge han följer redan existerande lagar. Och han kan lägga in veto mot nya lagar.

Barack Obama har med Bejing-överenskommelsen visat att han kommer att driva en profilerad linje i klimatfrågan under sina två återstående år i Vita Huset. Han kan som president förhandla fram ett nytt klimatavtal i Paris, även utan stöd i Kongressen. Den nu sittande Senaten kommer inte att ratificera avtalet. Men det kommer ett nytt val redan 2016.

Den helt avgörande klimatfrågan blir då: kommer det en ny demokratisk president som fullföljer ett klimatavtal? Och kommer demokraterna att kunna ta tillbaka Senaten och ge sitt stöd till en global klimatpolitik? Obama har placerat klimatfrågan i den politiska hetluften i USA, och allt tyder på att den blir en huvudfråga i den amerikanska valrörelsen om två år.

/Kjell