Tillbaka

Nu pratar alla om koldioxidskatt och fransmännen går från prat till handling

Under många år har vi från Svebio försökt lyfta koldioxidskattefrågan i alla tänkbara sammanhang. Gensvaret har varit svagt, för att inte säga direkt avvisande. Det har inte minst gällt på Europanivå. EU-kommissionen har dessutom bestämt sig för att lägga idén om en gemensam miniminivå för koldioxidskatt på is, och släppt ambitionen att ta fram ett nytt energiskattedirektiv med ett sådant innehåll.

Men plötsligt börja många andra prata om att sätta pris på koldioxidutsläppen. Det sker på global nivå. På tisdagen hölls ett stort högnivåmöte om pris på koldioxid här vid klimatmötet i Paris. På podiet satt höga representanter för IMF, Internationella valutafonden, Världsbanken, FN:s miljöorgan UNEP, den franska regeringen och Australiens förre premiärminister Kevin Rudd, som för några år sedan införde koldioxidskatt men senare blev bortröstad, varefter den nya konservativa regeringen snabbt sopade bort skatten.

Att det nu sker saker på hög nivå kan vi tacka IMF-chefen Christine Lagarde för. Hon fanns inte i salen, men många hänvisade till henne och till att hon starkt driver frågan. Också Kinas beslut att från 2017 införa en heltäckande nationell handel med utsläppsrätter har påverkat den globala debatten om att sätta pris på koldioxidutsläppen.

Ian Perry från IMF gjorde en genomgång av fördelarna med koldioxidskatt. Det var som att läsa högt ur Svebios eget papper ”Carbon tax – key instrument for energy transition” som vi publicerade för första gången för några år sedan och som vi nu har uppdaterat tillsammans med WBA inför COP21. Perry sa bland annat detta:

  • Pris på koldioxidutsläpp har många fördelar framför andra styrmedel. Skatten är miljömässigt effektiv och den ger säkra inkomster till staterna.
  • Koldioxidskatt har låg administrationskostnad. Den ska läggas på tillförseln (”up-stream”) på alla fossila bränslen så att den belastar alla fossila utsläpp av koldioxid.
  • Skatten bör vara minst på omkring 30 dollar per ton CO2 (motsvarar den nivå som Sverige valde när vår koldioxidskatt infördes 1991). Men det viktigaste är till en början inte nivån, utan att man inför en sådan skatt. Den kan introduceras på en låg nivå, för att höjas med tiden.
  • Skatten kan kombineras med att man sänker andra skatter, i första hand skatten på arbetsinkomster (precis som den svenska gröna skatteväxlingen).
  • Koldioxidskatt har många extra fördelar, som minskade luftföroreningar och ökad sysselsättning i den interna ekonomin.

Ian Perry tyckte inte att man i ett klimatavtal ska enas om en gemensam global koldioxidskatt. Men ett antal länder skulle kunna enas om en separat uppgörelse om ett golv för koldioxidskatt – en ”carbon price floor agreement” som skulle kunna gälla både koldioxidskatt och utsläppshandelssystem. Genom att bara fatta beslut om golvet tvingar man inte de länder som redan har en hög koldioxidskatt att anpassa sig neråt, sa Ian Perry och nämnde Sveriges som exempel. Av redovisningarna på mötet framgick tydligt att Sverige ligger i en klass för sig med världens särklassigt högsta koldioxidskatt.

Ian Perry framförde också en tanke om att alla länder i nästa omgång av åtaganden (nästa omgång INDC-dokument om fem år) bör rapportera om hur man kan sätta pris på koldioxidutsläppen.

Kevin Rudd från Australien berättade om de politiska problemen med att införa pris på utsläpp.

– Det är inte lätt att bedriva en ”politik av hopp” när andra bedriver en ”politik av rädsla”. Folk är rädda för att förlora sina jobb och för att betala med för sitt bränsle. Det är lätt för politiker att skrämmas, och svårare att peka på nya möjligheter.

En möjlighet att vinna debatten är att använda rätt ord, menade Rudd. Folk tycker illa om ordet skatt. Man kan kalla det något annat. I Australien talade man om att införa en ”reglering för att minska klimatpåverkan”. Man kan också prata om avgift – det låter inte lika illa som skatt.

Alla på podiet rapporterade att det finns ett nytt intresse för pris på koldioxid från företagssektorn, och Kevin Rudd menade att man idag har en chans att skapa en allians mellan progressiva politiker och globala företag som är villiga att agera i klimatfrågan. 435 globala företag har redan idag infört interna koldioxidpriser för sina egna investeringar och åtgärder. Många av dessa bolag är större än många av de länder som deltar i klimatmötet.

Frankrikes representant berättade att Frankrike nu lagt fram en långsiktig plan för koldioxidbeskattning. Det första steget har redan tagits med en skatt på 7 euro/ton CO2 2014 som höjts till 14 euro/ton i år. Nästa år ska skatten höjas till 22 euro, och 2017 till 30 euro. Koldioxidskatten tas ut på naturgas, kol och tung eldningsolja, men från nästa år även på lättolja. Skatten ska höjas till 56 euro/ton 2020 och till 100 euro/ton 2030. Då kommer Frankrike att ha en nästan lika hög koldioxidskatt som Sverige idag. En långsiktig plan för beskattningen är ett bra sätt att ge företagen stabila villkor för sina investeringar.

Genom det franska beslutet kan man hoppas att EU-länderna som grupp åter börjar prata om koldioxidskatt. Tidigare har det bara varit små länder i EU:s periferi som bejakat den här linjen: de nordiska länderna, Irland och Slovenien. Nu har ett av de stora EU-länderna tagit ställning för koldioxidskatt. Det är ett genombrott. För svenska bioenergiföretag gäller det nu också att börja intressera sig för den franska marknaden, för med den nya koldioxidskatten kommer det att skapas en växande marknad för bioenergilösningar i Frankrike.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer