Tillbaka

Med kolbocken som trädgårdsmästare

Årets stora klimatmöte, COP19, har inletts i Warszawa. Det känns märkligt att världens miljöministrar ska samlas för att rädda det globala klimatet just på denna plats, där kolkulturen tycks vara en självklar del av folksjälen och fortsatt förlitan på kol som energikälla en lika självklar politisk sanning. Inom EU har Polen gjort sig känt som den stora blomsklossen när klimatpolitiken ska omsättas i konkreta åtgärder.

För några veckor sedan kom IPCC:s första vetenskapliga rapport som bekräftar det vi redan visste – att mänskligheten håller på att orsaka obotlig skada på världsklimatet, och att det främst beror på den ohejdade förbränningen av fossila bränslen, kol, olja och naturgas.

Ordförandelandet har stort inflytande på hur förhandlingarna drivs under klimatmötet. Och inte minst kan ordföranden i slutskedet göra tolkningar av vad som uppnåtts. Det visade sig både i Cancùn 2011 och i Doha förra året. I Cancùn körde den mexikanska miljöministern helt enkelt över det enda land som i slutomröstningen vägrade att skriva under, Bolivia, med den rimliga tolkningen att en enda FN-medlem inte rimligen kan förhindra alla de övriga 192 att tillsammans fatta kloka beslut. I Doha i Qatar spelade den sympatiske miljöministern samma roll, och i slutändan vågade han utmana Ryssland.

Men nu är det alltså Polens miljöminister som ska hålla i klubban. Han heter Marcin Korolec och han uttalar att ”kolkraften är här för att stanna”. Han fäster stora förhoppningar vid CCS, koldioxidavskiljning och lagring, en teknikutveckling som gått i stå under de senaste åren, som är mycket dyr, och som knappast kommer att påverka utsläppen från kolkraftverken under de närmaste fem-tio åren.

Polens elproduktion sker till 90 procent med kol. I Svenska Dagbladet finns idag ett par artiklar om detta ämne:

Värdlandet för klimatmötet kritiseras

Polen sätter miljön i andra hand

Man kan där läsa att det statligt ägda kolkraftverket Elekrownia Belchatow är världens tredje största kolkraftverk och EU:s största enskilda utsläppskälla för koldioxid med ett årligt utsläpp på 30 miljoner ton CO2. Det motsvarar halva det totala svenska utsläppet av växthusgaser (57 miljoner ton CO2-ekvivalenter) och två tredjedelar av det svenska utsläppet av CO2.

Polen har under senare år inom EU varit den återhållande kraften i klimatpolitiken och driver en energipolitisk linje gynnar traditionella fossila intressen. Landet motarbetar ett nytt energiskattedirektiv, som skulle ge en enhetligt minsta koldioxidskatt i alla EU-länder. Polen har motarbetat åtgärder för att få en uppstramning av utsläppshandelssystemet så att vi får ett pris på koldioxiden från tung industri och kraftverk. Polen vill ha exploatering av skiffergas i EU.
Ett sätt att minska kolanvändningen är att blanda in biobränslen i kolpannor, så kallad co-firing. Polen har haft ett relativt stort program för detta, men på senare år har även denna utveckling mattat av. Dels genom en märklig reglering av vilka råvaror som får användas, där man missgynnar skogsbaserade bränslen till förmån för åkerbränslen, utan att ta hänsyn till ekonomin. Dels genom ändringar i beräkningarna i det kvotsystem som finns idag, som hotar att slå ut biomassan. Polen är ett land med stor yta, med mycket skog och åkermark, och utmärkta förutsättningar för biobränsleproduktion. Men det saknas visioner och tyvärr är fossilbränslelobbyn stark.

Det finns ett bra ordspråk för att göra Polen till värd för klimatmötet och att göra Polens miljöminister till ordförande i förhandlingarna: Man sätter bocken till trädgårdsmästare. I detta fall den polska kolbocken.
/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer