Tillbaka

Magert utfall i Warszawa borde sporra, inte få oss att ge upp

För några veckor sedan fick vi bekräftelse från Klimatpanelen IPCC att klimatriskerna är minst så stora som vi redan tidigare fått veta, men att forskarna nu är ännu mer ense än förut.

Häromdagen kom färska siffror från Global Carbon Project som bekräftar att utsläppen från förbränning av fossila bränslen är den helt dominerande orsaken till de stigande koldioxidhalterna. Förbränningen av kol ökar särskilt starkt och allra mest ökar utsläppen i Kina och Indien.

Så kommer slutrapporterna från klimatmötet i Warszawa. Känslan man får är att många av världens ledare inte bryr sig, och tar emot alla larmrapporter med en gäspning eller i bästa fall en suck. Stats- och regeringscheferna stannade hemma. Australien, som brukade vara en pålitlig partner till Europa i förhandlingarna, har fått en premiärminister som är ”klimatskeptiker” eller till och med ”klimatförnekare”. I Europa sysslar politikerna med annat än klimatfrågan. Det är inte röstvinnande politik att föreslå koldioxidskatter och miljöåtgärder som kostar pengar när ekonomin går på knä och arbetslösheten är hög. I Frankrike demonstrerar grönsaksodlare och åkare mot den nya ”ekoskatten”, en skatt på tunga transporter som liknar den kilometerskatt som föreslås från tid till annan i Sverige.

Den polska regeringen kallade kollobbyn till konferens parallellt med klimatmötet, och premiärministern passade på att göra en regeringsombildning mitt under konferensen, och petade sin miljöminister, som också var ordförande på klimatmötet. Bägge åtgärderna kom att uppfattas som rena provokationer från värdlandets sida.

Det är inte lätt att bedriva klimatpolitik i detta politiska klimat.

Men det finns en del att ta fasta på från Warszawa. Det finns nu en tidplan för ett nytt brett klimatavtal 2015. En viktig komponent är att länderna i god tid före 2015-mötet i Paris ska presentera sina egna förslag till åtaganden. Detta till skillnad från de åtaganden som gjordes i samband med klimatmötet i Köpenhamn – the Copenhagen Accord – där länderna i samband med eller direkt efter mötet lade fram sina löften.

För Sveriges och EU:s del innebär det här att man nu måste enas om och formulera tillräckligt skarpa mål. Det arbetet pågår redan, men har gått långsamt fram. Målet 20 procents minskning av utsläppen mellan 1990 och 2020, som är det nu gällande målet, är nästan uppnått, och innebär ingen utmaning för EU. Man borde haft ett mer ambitiöst mål. Detsamma gäller de svenska utsläppen. Målet minus 4 procent från 1990 till 2010 överskreds (underskreds). Vi ligger idag på minus 20 procent jämfört med 1990.

Det har genomgående visat sig lättare att nå målen än man trodde då målen sattes upp. Tekniken för effektivisering och för förnybar energi har utvecklats snabbare än man då trodde. Den ekonomiska tillväxten har också blivit lägre i Europa.

För tiden efter 2020, fram mot 2030, 2040 och 2050 gäller det nu för våra politiker och regeringstjänstemän att vara modiga. Vi måste få mål som är verkliga utmaningar.

För enskilda medborgare och för företagen gäller det också att agera utan att vänta på det politiska beslutsmaskineriet. Inte minst företagen kan göra storverk genom att anta egna mål och strategier för minskad klimatpåverkan. Kunderna kommer att uppskatta detta och belöna de företag som går före. Och de företag som går före kommer också att ligga före i den tekniska utvecklingen och anpassningen. De kommer att tjäna på det.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer