Lomborgs siffror om skiffergas i Sverige saknar grund
I en debattartikel på Svenska Dagbladets ledarsida 9 juni skriver den danske debattören Björn Lomborg under rubriken ”Fracking räcker till framtiden” bland annat följande: ”Sverige ensamt har tillräckligt med utvinningsbara reserver av skiffergas för att täcka sin inhemska konsumtion i 250 år”. Det är fel, vilket visas i en aktuell rapport från SGU, Sveriges Geologiska Undersökning. Det finns sannolikt ingen ekonomiskt utvinningsbar skiffergas i Sverige.
Det är anmärkningsvärt att Lomborg sätter mänsklighetens hopp till frackning efter fossil gas. Han menar att frackning är ”den uppenbara lösningen” på EU:s energikris, istället för ”marginella tillskott av förnybar energi”. I botten finns också att han egentligen inte tror att det finns något klimatproblem. Svenska Dagbladets ledarsida har gjort honom till en av sina favoriter, och publicerar regelbundet op-ed-artiklar av Lomborg på ledarsidan. Man måste uppfatta det som ett klimat- och energipolitiskt ställningstagande av ledarredaktionen.
Lomborgs uppgift om att det finns skiffergas i Sverige som skulle räcka för att klara Sveriges energiförsörjning i 250 år går möjligen tillbaka på en studie av amerikanska EIA (US Energy Information Administration) som kom ut förra året. Där finns en karta som visar att hela Sverige upp till Mälardalen innehåller möjlig skiffergas (!). Lomborgs föreställning kan också grundas på IEA (International Energy Agency) som skrev så här i sin World Energy Outlook 2012: ”There appears to be significant potential for shale gas development in several other EU member countries, notably in Sweden, the United Kingdom and Germany”. Det är oklart vad IEA grundar sina uppgifter på.
Det snurrar alltså runt stora siffror, felaktiga kartor och vidlyftiga uttalanden i den internationella rapporteringen om det finns en massa skiffergas i den svenska berggrunden. Det är också bakgrunden till att SGU gett ut en kort rapport om vad som verkligen gäller (författaren Mikael Erlström var intervjuad i Vetenskapsradion i morse). Man kan när man läser den rapporten undra om någon inom de internationella organen och deras konsulter som uttalar sig tvärsäkert om svensk skiffergas brytt sig om att kontakta den svenska geologiska expertisen. Att Björn Lomborg inte tar sig tid att kolla fakta med expertisen förstår man – han har säkert jämt göra med att skriva tvärsäkra debattartiklar i internationella media.
Den svenska berggrunden består nästan uteslutande av urberg. Bara någon procent består alunskiffer som kan innehålla fossila bränslen. Enligt SGU räcker det inte att det är alunskiffer för att det ska finnas gas som man kan ta upp med frackning. Skiffern måste ligga tillräckligt djupt, på mer än 600 meter, och skifferlagret måste ha en viss mäktighet. SGU:s slutsats är att det möjligen kan finnas några platser i Skåne som klarar villkoren, och kanske vissa områden i södra Östersjön, men främst på danskt område. När Shell borrat några provhål i Skåne har bolaget dock inte hittat någon utvinningsbar gas. Den gas man hittar på östgötaslätten handlar om en helt annan typ av ytligt pysande biogen gas. Också här handlar det om mycket små volymer.
Så här skriver SGU i sammanfattningen:
”Fracking kan endast vara tillämpbar inom mycket begränsade områden i Sverige. Dessa områden finns i delar av Skåne men de bedöms inte lämpliga för skiffergas, bl.a. på grund av läget i en tätbefolkad region, begränsade volymer med skiffer och, framför allt, att skiffern inte bedöms innehålla någon större mängd gas.”
Så var det alltså med Lomborgs påstående om att Sverige har gas som kan räcka i 250 år.
Vi väntar oss att Svenska Dagbladets ledarredaktion tar in en rättelse, så att inte läsarna får en felaktig uppfattning om en möjlig svensk skiffergasrevolution.
/Kjell