Tillbaka

Lärkan drillar högt i skyn, nu utan att vara rödlistad

Varje kväll tar vi i vår inre corona-exil en promenad på ungefär fyra kilometer i det sörmländska landskapet, som här mest består av odlade fält med en del åkerholmar och skogsbryn, och lite ängs- och betesmarker som gradvis håller på att växa igen. Ganska nära finns en näringsrik sjö, men vi ser den inte från vår promenadväg.

Fraxinus excelsior

Rödlistad ask Fraxinus excelsior. Foto: Kjell Andersson

På våren är det alltid tofsvipor och sånglärkor i farten. Lärkorna hovrar i luften, svåra att få i fokus även om man hör deras ihärdiga drillande. Jag har haft svårt att förstå att sånglärkan är en rödlistad fågelart, som den nu varit i ett antal år.

Förra veckan kom den nya rödlistan, publicerad av Artdatabanken vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Artdatabanken gör en ny rödlista vart femte år, den förra var från 2015.

Och ser man på – en av nyheterna i Rödlistan 2020 är att sånglärkan, Aulada arvensis, nu har avförts från rödlistan och betraktas som en livskraftig art. Istället har den vanliga kråkan (!), tofsvipan, skrattmåsen, fiskmåsen, björktrasten och den svartvita flugsnapparen, som jag har i holken i lönnen här på gården, nu blivit rödlistade. Det är svårt för oss vanliga lekman att förstå varför helt vanliga fåglar som vi ser runtomkring oss dagligen plötsligt är rödlistade.

Jag är ingen expert på detta, och när jag ställer undrande frågor om logiken till de som vet bättre får jag till svar att det inte har större betydelse att arterna är vanliga. Skälet till att de hamnat på rödlistan är att de har minskat i antal under de gångna åren.

Rödlistning handlar alltså inte om absoluta hot, för de flesta arter, utan om relativa hot och negativa förändringar. Det finns förstås ett antal arter som de facto är utrotningshotade. De finns också på listan. Men de flesta arter på rödlistan är långtifrån akut hotade.

Ändå används rödlistan i den allmänna och politiska debatten ofta som ett slagträ där den framställs som ett bevis för att det finns tusentals arter, både i jordbruks- och skogslandskapet, som lever under akut utrotningshot. Och diverse naturvårdstjänstemän deltar i missbruket av rödlistan. Rödlistade arter blir också ett argument för att stoppa verksamheter på landsbygden liksom önskvärda utbyggnader av vägnät och annan infrastruktur. Jag ska inte här gå in på kopplingen till Artskyddsförordningen; det leder för långt.

Forskarna som gör listan är inte ansvariga för de här övertolkningarna. De beskriver tydligt sina definitioner och framhåller att listan i sig inte innebär en värdering. Den ger bara ett faktaunderlag som vi alla kan tolka.

Vad rödlistan säger är att det finns 2 249 arter som i olika grad är hotade, bland de 42 930 kända arter som utgör den svenska biologiska mångfalden av djur och växter. Rödlistan innehåller totalt 4 746 arter, men bara hälften är alltså att betrakta som hotade.

Av de hotade arterna är huvuddelen, naturligt nog, arter som de flesta av oss inte känner till: insekter, svampar, lavar och mossor. Bland insekterna är den största gruppen bland de hotade skalbaggar, 391 arter.

Bland de hotade finns också: 263 kärlväxter, 53 fågelarter, 18 fiskarter och 10 däggdjur.

Vårt sörmländska landskap myllrar av liv, särskilt tydligt så här års när allt börjar leva och växa i värmen och solskenet. Men det präglas också av de landskapsförändringar som artforskarna pekar på som de största hoten mot många arter: avverkning och igenväxning.

Just i vårt landskap är igenväxning ett tydligare problem än avverkning, men visst är en kalavverkning av fullvuxen skördemogen skog en dramatisk omställning som påverkar mängder av arter. Avverkningen påverkar dock bara en viss yta, några procent, varje år. Igenväxningen av landskapet är en mer obönhörlig process. De små betes- och ängsmarkerna försvinner för gott och ersätts av skog. Många små åkrar försvinner också, samtidigt som de återstående fälten blir större, mer rationellt brukade, och det blir färre diken och skogsbryn i landskapet. Det blir mindre utrymme inte minst för många örter.

I debatten om biologisk mångfald och artrikedom har man ett ensidigt fokus på det hotade. Rödlistan beskriver ju bara det som hotas. Kanske borde man också publicera en grönlista över arter som det går bra för?

Förr såg vi sällan tranor. Någon vår kunde det komma ett enstaka par på genomresa. Idag finns det mängder med tranor på våra åkrar, som skriar både morgon och kväll. Det går också hela flockar av sångsvanar och gäss och betar ute på rapsåkrarna. Vi har ett havsörnsbo i den näraliggande sjön och vi ser ofta havsörnarna segla över fälten. Artsammansättningen ändras över tid när landskapet förändras. Det finns både vinnare och förlorare.

Tillbakagången för en del arter kan ha sin förklaring i förändringar som vi eftersträvat av miljöskäl. I årets rödlista har man tagit in igelkotten, trots att det finns igelkottar i alla Sveriges landskap. Men förr fanns det ännu fler igelkottar. En viktig förklaring är att det då fanns sophögar på varenda gård, innan vi fick en heltäckande obligatorisk sophämtning också på landsbygden. Det fanns mer mat för igelkottarna runt husen då.

Under vårbruket såg man alltid stora flockar av fisk- och skrattmåsar som letade mask när jordbrukarna harvade. Med dagens stora maskiner kör man snabbt över fälten. Dessutom tillämpar man allt mer direktsådd i stubben och andra metoder med mindre jordbearbetning. Det är bra både för klimat och miljö, men måsarna har mindre chans att komma åt maskarna. Vi hade öppna kommunala soptippar som måsarna älskade; de har nu förvandlats till välskötta återvinningsstationer där det finns mycket lite lättillgängligt och ätbart för en mås. Och nu har skrattmåsen och fiskmåsen hamnat på rödlistan. Är det något att sörja att måsarna blivit färre?

Själv är jag mer bekymrad för örtfloran än för fågelfaunan. Fåglarna har lättare att flytta och anpassa sig. Den största förändringen i antal arter i rödlistan finns bland underarter till maskros, björnbär och fibblor (Hieracium). Här har 400 nya ”småarter” tillkommit och bedömts.

Här finns också den enda globalt utdöda svenska art som Artdatabanken redovisar och får sätta EX för – gotlandsmaskrosen. Hur många gotlänningar känner till att det funnits en gotlandsmaskros, och vem kommer att sakna den när det finns hundratals andra underarter av maskros?

När jag sitter och skriver detta och blickar ut mot min rödlistade ask, Fraxinus excelsior, tänker jag: Läget för den biologiska mångfalden i Sverige kan inte vara så akut kritiskt om artdatabanken sedan publiceringen av den förra rödlistan bara hittat en enda utrotad art bland totalt 42 930, varav 2 249 hotade, arter.

/Kjell

 

Vi använder oss av cookies. Läs mer