Tillbaka

Hur cirkulär behöver ekonomi vara när den är förnybar?

Idag ska Svebio lämna in ett remissvar om cirkulär ekonomi. EU-kommissionen har gett ut ett dokument som heter ”Att sluta kretsloppet – en EU-handlingsplan för den cirkulära ekonomin”, tillsammans med ett antal förslag om ändrade EU-direktiv om avfall. Den svenska regeringen har skickat ut allt detta till ett stort antal remissinstanser för att få synpunkter. Svebio fanns inte med på remisslistan, men vi ska ändå ge ett svar. Bioenergibranschen är nämligen i högsta grad berörd av principerna för cirkulär ekonomi. 

Utgångspunkten är nu att allt ska återcirkuleras. Det är i princip riktigt. Men det finns också gränser. Och man kan fråga sig hur viktigt det är att återcirkulera förnybara resurser som lätt kan återskapas. Man måste också ta rimliga ekonomiska hänsyn, och fundera på olika miljöeffekter.

Man kan ta plast som exempel. Om plasten görs av eten producerad av olja eller naturgas är det en ändlig och begränsad resurs. Man kan återvinna plastavfall, smälta ner och göra nya plastprodukter, på samma sätt som man kan återvinna pappersfibrer. Men det går inte att återvinna allt. En del blir förorenat eller inbyggt i produkter så att det inte går att återvinna. Så småningom hamnar plasten i värmeverkens pannor. Vid förbränningen bildas koldioxid. Det är fossil koldioxid, som har klimatpåverkan precis som all förbränning av fossila bränslen.

Men om vi istället gör plasten av förnybar eten har vi ingen klimateffekt. Redan idag är en stor del av de plastpåsar som används i svenska matbutiker av förnybar plast där ursprunget är sockerrör. Det är inte konstigare att göra eten av sockret än att göra etanol. De plastpåsar som vi packar hushållssoporna i kan gå till värmeverken som biobränsle, och koldioxiden som släpps ut är en del av det naturliga kolkretsloppet.

Ur klimatsynpunkt finns det alltså inget skäl att återvinna plasten. Däremot kan det vara bra att låta plasten vandra runt några varv i kretsloppet om det är svårare eller dyrare att göra jungfrulig plast än att göra plast av återvunnet material. Men när man gör den totala kalkylen måste man också räkna på de kostnader och den energi som går åt gör att samla in all använd plast. I en marknadsekonomi avgör lönsamheten vilket alternativ man väljer och hur mycket man återvinner.

För att gynna återvinningen och övergången till förnybar plats borde man ta ut en koldioxidavgift också på den fossila plasten, precis som på fossila bränslen i övrigt.

När det gäller papper lönar det sig att låta pappret cirkulera runt sju varv. Sedan är fibrerna utslitna. Det är energikrävande att göra jungfruligt papper, och därför lönsamt att återvinna.

Med trä är det mindre självklart hur mycket man ska återvinna. Man kan tillverka byggskivor både av sågspån och av returträ, men spånet och returträet är också bra och värdefullt bränsle. Av spånet gör man pellets. Det finns också hygieniska och miljömässiga begränsningar för vad som är lämpligt. Om träet är bearbetat med färger, kemikalier och impregneringsmedel måste man vara försiktig. Då är det bättre att använda jungfruligt och rent trä till byggnader och möbler som kommer i kontakt med människorna i vardagsmiljön.

Trä är också annorlunda jämfört med många andra material som kan återvinnas. Vi kan inte smälta ner träet, som vi kan göra med metaller. Vi kan inte heller låta det cirkulera sju varv som pappersfibrerna. Träet förlorar i allmänhet en stor del av sin ursprungliga kvalitet när det återanvänds.

På liknande sätt som med trä har vi begränsningar när det gäller att recirkulera näringsämnen i rötslam och rötrester från biogasanläggningar. Kretsloppsprincipen är god, men får inte göras helig. När kretsloppen innehåller substanser som är svåra att rena bort, tungmetaller, läkemedelsrester osv, måste vi sätta gränser för den cirkulära ekonomin.

Att förbränna är ofta ett bra alternativ, eftersom de skadliga ämnena endera förstörs av förbränningens höga temperaturer eller hamnar i rökgasfiltren eller bottenaskan. Askan kan sedan hanteras på ett säkert sätt. En stor fördel med förbränningen är att man också kan ta vara på energin för el och värme. Och det är till stor del bioenergi. Tyvärr finns det i EU-kommissionens dokument en negativ underton till avfallsförbränning.

Sammanfattningsvis: Eftersom biomaterialen också är energibärare, och eftersom de fort förlorar sin ursprungliga kvalitet när de cirkulerar i kretsloppet, och dessutom kan bära på föroreningar, finns det inte så stor anledning att driva återvinningen av biomassa in absurdum. Det finns också en stor potential att öka produktionen av biomassa, både från skog och åker, för att göra olika nya material och energibärare.

Den cirkulära ekonomin blir med tiden allt mer en förnybar ekonomi, där förnybara energislag driver processerna. Återvinningen handlar då om de icke-förnybara resurserna, exempelvis metallerna. Bioekonomin tar allt större del av den totala ekonomin, där solenergin via material och produkter till sist också står för en stor del av energianvändningen. Hur mycket biomaterialen ska cirkuleras på vägen från odling till energiutnyttjande måste då avgöras av vad som lönar sig bäst och vad som ger minst andra miljöeffekter.

Till sist: Vad är nytt under solen? Den svenska riksdagen antog en kretsloppsproposition redan i början av 90-talet och vi hade en Kretsloppsdelegation som gav ut ett stort antal analyser och rapporter. Vår kollega Lennart Ljungblom gav ut tidningen Kretslopp, och själv skrev jag som ung journalist om Återbruks-Sverige redan i början av 1970-talet. Välkomna till kretsloppsamhället, ni alla i EU, som fortfarande skickar 90 procent av ert avfall till soptippen!

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer