Gummibönder lämnade i sticket
Det är många som lämnat och lämnar Liberias gummibönder i sticket.
Också Svenska kyrkan. Jag tänker så här:
Det biobränsleprojekt som Vattenfall gick in i för några år sedan var rätt tänkt. Liberia var söndertrasat efter år av inbördeskrig. Gummiplantagerna, som är grunden för en av landets viktigaste industrier, hade råkat i förfall. Träden var gamla och behövde bytas ut för att ge plats för unga produktiva träd. De småskaliga odlarna hade inte råd med denna investering. Men genom att ta hand om och sälja de gamla träden som bränsle skulle man kunna finansiera en förnyelse. Flisen behövdes i europeiska kraftverk för att ersätta kol.
Egentligen gäller samma förhållande idag. Men projektet har stannat av. Och därmed också förnyelsen av de många små gummiplantagerna.
Vattenfall har förstås gjort bort sig. Man satsade friskt och gjorde en mycket ambitiös konsekvensanalys i förväg. Fem experter arbetade i två år med den. Projektet köpte lastbilar av Scania och rustade upp hamnen i Buchanan.
Allt verkade frid och fröjd. Frånsett ett antal hugg i ryggen från media (Veckans Affärer kallade t ex projektet ”skogsskövling” med rubrik över ett uppslag och bild på en regnskog), och det kom en mycket kritisk rapport från ett par miljöorganisationer med rubriken ”Burning rubber”. Knappast balanserad kritik.
Och så plötsligt drog sig Vattenfall ur. Det kom inte fram tillräckligt med bränsle, dvs lönsamheten var inte tillräckligt god – på kort sikt. Bolaget började förlora pengar i alla ändar efter att ha förköpt sig på holländska Nuon, och började rensa i projektlistan. I det sammanhanget betydde de liberianska gummiodlarnas väl och ve ingenting.
Kanske hade man problem med affärspartnern i Liberia – och genom att bara äga en minoritetspost kunde man inte styra projektet.
Vattenfall har inte bara dragit sig ur Liberia. Man har helt och hållet avvecklat sin biobränsleförsörjning ”upstream” som det heter med modernt språkbruk, dvs det egna engagemanget i biobränsletillförseln. I fortsättningen ska man bara köpa in av andra.
Vattenfall kan med rätta kritiseras för att inte ha varit långsiktiga och uthålliga, och för att därmed lämna bönderna i sticket. Men kanske hade bolaget varit mer uthålligt om man inte mött så mycket ogenomtänkt kritik. Det är inte kul att löpa gatlopp i pressen och bland miljöorganisationer, när man inte ens tjänar pengar på verksamheten. Med lite allmänt stöd för ett i grunden riktigt projekt hade man kanske orkat hålla ut tills man fått ordning på bränsleflödet och ekonomin.
Som det nu är finns det ett antal plantager där man redan huggit ner de gamla träden men inte fått fart på de nya, och ett stort antal plantager där man inte ens börjat förnyelsen.
Lärdomen är att de företag som går in i biobränsleprojekt i Afrika måste ha en långsiktig strategi. Det finns stora potentialer för bioenergi i Afrika och det behövs investeringar och fler projekt. Lärdomen är att projekten måste bedömas rättvist. Både risker och möjligheter måste lyftas fram. Miljöorganisationerna måste också granska sin egen roll.
Vad tänker Svenska kyrkan nu göra för gummibönderna i Liberia, när man spottat färdigt på Vattenfall? Lämna dem i sticket?
/Kjell Andersson