Gröna klimatfonden, ska den lyckas där andra system misslyckats?

Det kommer att behövas hundratals miljarder dollar under de kommande årtiondena, pengar som ska överföras från de rikare länderna till utvecklingsländerna. Det nya verktyget för denna överföring är Gröna Klimatfonden. Vid klimatmötet här i Paris bjöd den gröna fonden in till informationsmöte, och den stora salen var fylld till sista plats.

Det är ett tecken på vilka stora förhoppningar som många länder fäster vid fonden. För utvecklingsländerna, och alldeles särskilt för de små önationerna som allra först kommer att få känna på de negativa effekterna av klimatförändringarna, är den stora frågan i förhandlingarna att få till stånd detta penningflöde. Det handlar både om att de gamla industriländerna ska betala för den miljöskada man redan orsakat, och om att ge utvecklingshjälpen ett nytt innehåll med klimatprofil.

Är den gröna fonden lösningen? Den är en dellösning, kanske främst som en del av den politiska lösningen. Om den använder pengarna rätt så kan den också göra konkret nytta. Men det måste också sägas: det allra mesta av jobbet med anpassning och minskning av utsläppen måste göras av länderna själva, av företag och av enskilda människor. Klimatfrågan löser man inte med stödmiljarder, utan med tydliga politiska mål och med fungerande styrmedel, som koldioxidbeskattning. Men visst – de mest utsatta måste få hjälp och stöd. Och den gröna fonden är ett bättre verktyg än de metoder som prövats tidigare, med diverse förkortningar: CDM, JI, IET, NAMA.

I informationsståndet intill World Bioenergy Associations stånd, där jag mestadels finns och informerar om bioenergi, har Universitetet i Zürich satt upp en poster om de tidigare finansieringssystemen. Där kan man se diagram över CDM-systemets kollaps och problemen med andra lösningar, så kallade ”marknadsbaserade mekanismer”, som prövats. CDM (Clean Development Mechanism) var under lång tid och för många den stora lösningen – ”skötebarnet” i klimatpolitiken. Ett liknande program var JI (Joint Implementation, som handlade om åtgärder i före detta Sovjetunionen). IET handlade om internationell handel med utsläppsrätter.

De här programmen var hörnpelare i Kyotoprotokollet.

Inte minst i Sverige har många aktörer varit väldigt förtjusta i CDM. Det handlar om att betala för klimatåtgärder i utvecklingsländer genom att köpa CDM-certifikat. Tanken är att istället för att göra dyra åtgärder hemma i Sverige ska man hjälpa till att finansiera åtgärder i andra länder, till en mycket lägre kostnad. En rad projekt har genomförts, och finansierats av Sveriges skattebetalare med pengar som Energimyndigheten använt för att köpa CDM-rätter. Skogsplanteringen i Uganda är ett exempel bland många projekt.

Svenska nationalekonomer och inte minst företrädare för näringslivet har tycket att det mycket bättre att satsa på de internationella marknadsmekanismerna, än att göra saker på hemmaplan. Billigare och effektivare.

Problemet är bara att systemet kollapsat. Priset på CDM-rätterna började sjunka kraftigt under 2011, från omkring 12 dollar/ton CO2. (man betalar för reduktionen i utsläppen) under 2010 till nära noll vid slutet av 2012. När priset närmar sig noll är det förstås ingen som vill ta fram nya projekt. Totalt har det funnits 10 000 projekt inom CDM, men många har aldrig genomförts. En mycket stor del av de projekt som genomförts har varit investeringar i förnybar energi i Kina, främst vattenkraftverk, som Kina kunnat finansiera på egen hand Ytterst få projekt har genomförts i de fattigaste länderna.

På det stora informationsmötet med Gröna Klimatfonden berättade man om de åtta första projekten, som nu fått stöd från fonden. Fonden hade möte i Zambia i början av november och fördelade då 168 miljoner dollar till dessa åtta första projekt. Det är snabbt jobbat. Fonden har bara funnits i ett år, och det tar tid att bygga upp rutiner som garanterar att pengarna används rätt.

Till skillnad från CDM ligger tyngdpunkten i de mest utsatta länderna. Ett av projekten gäller vattenförsörjningen på ett stort antal små öar i norra delarna av Maldiverna. Landet är ett av de länder som tidigast drabbas av havsnivåhöjningen eftersom landets högsta punkt bara ligger två meter över havsytan. Ett annat projekt gäller vattenförsörjning och avfallshantering på Fiji, en annan önation. Senegal får stöd för att restaurera mark som skadats av saltinträngning, och Bangladesh får pengar för att bygga upp infrastuktur som har ”klimatmotståndskraft”. Bland mottagande länder finns också Peru, Mexiko, Malawi och Rwanda.
Det är inte så lätt att få pengar från fonden. Man måste genomgå en noggrann prövning med många kriterier och pengarna ska slussas genom ackrediterade samarbetspartner till fonden. Allt för att garantera att pengarna inte försvinner i korruption.

Precis som när vi ger direkta stöd och bidrag i Sverige (typ Lip, Klimp och Kimatkliv) finns det alltid en risk att åtgärderna inte blir effektiva. Allt bygger på att man fyller i blanketter och prövas av ”byråkrater”. Generella styrmedel som miljöskatter låter istället marknadens aktörer agera fritt.
Men till skillnad från CDM har direkta bidrag från en fond fördelar. Penningsummorna är fasta och många typer av aktörer kan söka. Pengarna kan också slussas till de länder och regioner som de stora företagen och bankerna inte har fokus på.

Fondens än så länge mycket slimmade administration, under ledning av tunisiskan Héla Cheikhrouhou, ger ett kompetent intryck. De sitter i Korea. Man kan önska dem lycka till. Att de redan kommit igång och verkar göra ett bra jobb kan hjälpa till att skapa det förtroende som behövs för att få ett antal länder att skriva på ett nytt klimatavtal.

/Kjell