Fransk diplomati behövs för att klara klimatet

Vad betyder det att fastna bland hakparenteserna? Förhandlarna arbetar med ett förhandlingsdokument inom en process som kallas ADP, som betyder Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action. Det här är en beslutsprocess som startade vid COP17 i Durban, och som handlar om att ta fram ett nytt övergripande avtal. När man här på klimatmötet pratar om ADP, så menar man alltså ”avtalet” och avtalstexten. Men precis som allt annat inom UNFCCC (FN:s klimatkonferens), så är det nästan ogenomträngligt, och obegripligt för en utomstående. Och för att göra allt ännu mer obegripligt har man dessa långa benämningar och akronymer (förkortningar). De heter sånt som SBSTA och SBI, och alla förhandlare pratar om dem med förkortningarna. Det finns långa listor med förklaringar till alla förkortningar.

Inom ADP har man jobbat med avtalsdokumentet under lång tid, och med flera förberedelsemöten. Ett sådant möte hölls i Bonn tidigare i höstas, och det mötet producerade en text på drygt 50 sidor. Exakt hur långt dokumentet är beror på vilka fonter man har och vilken skrivare.

Dokumentet svällde betydligt i Bonn jämfört med den tidigare versionen. Det är här hakparenteserna kommer in. Det fanns säkert flera hundra sådana hakparenteser i dokumentet. Här är ett exempel på hur ett stycke kunde se ut. Det är hämtat ur den inledande motivtexten:

Emphasizing the importance of respecting and taking into account [, subject to jurisdiction] [right to development,]human rights,[including people under occupation], gender equality [and women‘s empowerment], [the rights of indigenous peoples,] [local communities,] intergenerational equity concerns, and the needs of [migrants] [particularly vulnerable groups] [people in vulnerable situations], [including people under [foreign] occupation,] women, children and persons with disabilities, when taking action to address climate change,

Hakparenteserna används för att lägga in alternativa texter, tillägg eller ändringsförslag. Så här såg stycket om temperaturmålet ut:

Hold the increase in the global average temperature [below 2 °C][below 1.5 °C][well below 2 °C][below 2 °C or 1.5°C][below 1.5 °C or 2 °C][as far below 2°C as possible] above preindustrial levels by ensuring deep cuts in global greenhouse gas [net] emissions;

De olika alternativen visar både på genuin oenighet och på olika betoningar, värderingar och intressen. Formuleringarna om ockupation kan syfta på Palestinafrågan, och ursprungsbefolkningarna är ofta oskyldigt drabbade av klimatförändringarna, och är mycket aktiva under konferensen för att få med formuleringar i avtalet.

Konferensen har under första veckan delats upp i ett antal undergrupper, sidoströmmar, som har hållit möten i olika lokaler. Vissa har bara jobbat med en viss paragraf i avtalet, för att försöka komma fram till lösningar. Man har ordnat informella möten i de här grupperna, och till och med ”informella informella möten”, utannonserade, men stängda för observatörerna. Där har ländernas representanter kunnat tala fritt och ostört om hur man ska kunna enas.
För man måste enas. Alla måste vara överens. Konsensus är FN:s princip. Alla hakparenteser måste bort. I fredags kom det en ny version av ADP. Nu låter texten om temperaturmålet så här:

Hold the increase in the global average temperature [below 1.5 °C] [or] [well] [below 2 °C] above preindustrial levels by ensuring deep cuts in global greenhouse gas [net] emissions;

Nu finns det alltså bara tre, eller möjligen fyra alternativ kvar: under 1,5 grad, väl under 2 grader och under 2 grader, samt varianter där man väljer endera. Ett antal andra varianter är borta. Det har säkert tagit några timmar i en undergrupp att komma fram till denna rensning. Hela processen leds av ordförandeskapet som sköts av värdlandet. Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius håller i klubban. Det är också Frankrike som i första hand driver på processen. De får beröm för att ha gjort ett bra förarbete. Under lördagen presenterades ett slags slutförslag, som ska vara grunden för miljöministrarnas arbete under slutveckan. Första veckan har mycket handlat om att alla parter håller på sina positioner och diskuterar men håller på sina kort. Nu måste man börja kompromissa på allvar, men det gör man först när ministrarna är på plats.

De stora stötestenarna är, som vanligt i klimatförhandlingar, skillnaderna i ansvar och förpliktelser mellan rika och fattiga länder och finansieringsfrågorna. Klart uttryckt: vem ska göra vad och vem ska betala vad? Frågan är inte så enkel idag, när många av de länder som tidigare betraktades som utvecklingsländer nu är snabbväxande ekonomier med snabbt ökande utsläpp av växthusgaser.

Fransmännens diplomatiska fingerfärdighet kommer att prövas under de närmaste dagarna. Mitt eget stalltips är att det blir ett avtal i Paris och att Frankrike kommer att få en betydande del av äran för det, liksom USA och Kina som banade vägen genom sitt unika handslag i klimatfrågan förra hösten.

/Kjell