Ett maratonlopp till ända
De senaste 20 månaderna har jag ägnat mig åt ett långlopp i lobbying. Det hela började 14 juli 2021, på den franska nationaldagen. Ursula von der Leyens kommission presenterade sitt klimatpaket Fit for 55, och passade också på att lägga en rad detaljförslag om ändringar av hållbarhetskriterierna för biobränslen från skogen.

Foto: Pixabay
Det var klåfingrigt gjort. Särskilt som bläcket knappt hunnit torka på de kriterier som just införts 2018, och som ännu inte börjat tillämpas ute bland företagen i medlemsländerna. Det skapade förstås oro bland alla aktörer på marknaden, de som säljer biobränslen och de som köper bränslen till värmeverk och kraftvärmeverk.
Inte blev det bättre när sedan EU-parlamentet beslutade sig för att skärpa reglerna ytterligare. Där bestämde sig ett antal aktivist-politiker för att försöka förbjuda alla biobränslen från skogen. De fick med sig hela parlamentet vid en omröstning 14 september förra året. Inte ett totalt förbud, men ett förbud mot att ge finansiellt stöd till projekt med sådana bränslen. I bakgrunden fanns en kampanjande miljörörelsen som anser att man över huvud taget inte ska använda bränslen från skogen – slagordet är ”don’t burn trees”.
Under hela den här perioden har jag ägnat betydande del av min arbetstid åt att försöka påverka den här beslutprocessen och försöka förhindra beslut som kan riskera en stor del av vår försörjning med fjärrvärme. Det har varit ett mentalt maratonlopp.
Jag har viss erfarenhet av att springa maraton. När jag var i 35-årsåldern fick jag för mig att börja löpa långlopp. Bakgrunden var följande: jag jobbade på tidningen Land och vi var med och startade Vindelälvsloppet. Deltagarna sprang i stafett längs hela älvens sträckning, från starten vid potatisbacken i Ammarnäs till målgången i Vännäs, där Vindelälven flyter samman med Umeälven. Start- och finalsträckorna var maratonsträckor och de kortaste sträckorna var bara på tre kilometer, vill jag minnas. Det tog fyra dagsetapper för laget att avverka hela Vindelälvssträckan. Det var folkfest. Tidningen hade ett eget lag, och jag började träna löpning.
Under de kommande åren kom jag att avverka tio maratonlopp, nio i Stockholm och ett i Berlin.
Långt till målet
När man springer maraton känns det som loppet aldrig ska ta slut. Men åtminstone vet man hur långt loppet är. Målet kommer efter 42 195 meter.
När det gäller EU:s revidering av förnybartdirektivet visste vi inte hur långt vi hade kvar till målgång. För några veckor sedan kändes det som att förhandlingarna kunde dra ut ända till i höst. Men det svenska ordförandeskapet gjorde en stark insats, och efter en maratonförhandling på 14 timmar natten mellan den 29:e och 30:e mars var man överens mellan förhandlarna från EU-parlamentet, EU-kommissionen och rådets svenska ordförandeskap.
Slutresultatet blev riktigt bra, även om det också finns en del nya och i huvudsak onödiga regleringar. Men dem kan vi leva med och hantera. Ett starkt skäl till att EU-parlamentets förhandlare fick ge sig i synen på skogsbränslen var att ett antal EU-länder tydligt markerade sitt stöd för skogsbränslena. Tolv medlemsländer, främst från Nord- och Östeuropa, undertecknade ett inofficiellt papper där man lyfte fram behovet av biobränslen. De tolv länderna hade blockerande minoritet, i praktiken en vetorätt. De fick också sakligt stöd från flera stora EU-länder.
Bioenergy Europe, där Svebio är aktiv medlem, med kontor i Bryssel, gjorde en mycket stor insats för att påverka de förhandlande politikerna och diplomaterna, EU-parlamentariker och kommissionstjänstemän. Bioenergy Europes medlemmar i olika EU-länder påverkade sina egna regeringar och parlamentariker. Själv skrev jag en konsekvensanalys som jag skickade runt till att stort antal mottagare. Där beskriver jag de negativa konsekvenserna för svensk energiförsörjning och klimatpolitik om man skulle införa restriktioner mot att använda skogsbränslen, på det sätt som EU-parlamentet föreslog.
EU-parlamentet förlorade
Ministerrådet vann och EU-parlamentet förlorade. Så kan man sammanfatta slutresultatet. Förslagen om att införa restriktioner mot skogsbränslen avvisades. Det som återstår är formuleringar om att man inte ska använda ”rundved av industrikvalitet” och att man inte får använda stubbar. Det senare är synd, eftersom stubbar från avverkningar innehåller mycket energi, och forskningen har visat att man kan skörda en hel del stubbar utan negativa miljökonsekvenser. Men av ekonomiska skäl används inte stubbar i någon större utsträckning, och frågan kan omprövas i framtiden.

Foto: Kjell Andersson
Också frågan om rundved borde omprövas. Det finns ingen logik i att kunna använda klenved för att göra papper, textilier och kemikalier, men ha förbud mot att göra biodrivmedel eller pellets av samma typ av ved. Hur råvaran används borde marknaden kunna hantera. Förlorare på det här beslutet är skogsägarna, som inte kan sälja till den som bjuder högst utan måste sälja till den som EU har bestämt ska ha företräde. Tvärtemot sund marknadsekonomi. Dessbättre är beslutet utformat på ett sätt som ger de enskilda medlemsländerna visst manöverutrymme i tillämpningen.
Just nu känns det lite tomt. Precis som efter ett långlopp. Man behöver ett nytt mål för sin träning, efter att först ha återhämtat sig. Kanske kan målet bli att inför EU-valet nästa år få igång en debatt om hur vi bättre ska kunna utnyttja åkermarken i EU för att göra drivmedel. EU:s beslut om tak för biodrivmedel från åkergrödor måste rivas upp. Likaså det nyligen fattade beslutet att alla bilar som kan drivas med biodrivmedel ska fasas ut i nyförsäljningen 2035. Så visst finn det fler maratonlopp att vinna. Precis som i maraton handlar det om uthållighet och envishet.
//Kjell Andersson