Tillbaka

En dag i Helsingfors med engelsmän och finländare

Jag har varit på konferens i Helsingfors med engelsmän och finländare. Det gav en del att tänka på när det gäller hur man skapar bra villkor för utveckling av bioenergin. Man kan använda Sverige och Finland som ”best practice” och Storbritannien som ”worst practice”. Alla tycker inte om att man skryter. Men visst måste man kunna dra slutsatser av att en del länder lyckas bra med sin politik medan andra har svårt att nå sina mål.

share-of-renewables

Andel förnybar energi i EU:s medlemsstater 2013 (ljusgröna staplar) jämfört med målet 2020 (mörkgröna staplar), samt för hela EU (blå staplar). Sverige, Estland och Bulgarien hade redan 2013 nått EU-målet för 2020. Källa: Eurostat, bearbetat av Svebio.

Själv bestämde jag mig för att skryta med hur bra vi svenskar är. Inte i största allmänhet, bara när det gäller bioenergi. Och finländarna skröt också, men inte lika tydligt. Engelsmän är också bra, men på andra saker, som cricket och Yorkshire pudding.

Men när det gäller att bygga ut förnybar energi, och särskilt bioenergin, har de varit ganska misslyckade.

Det finns undantag. Det stor elföretaget Drax håller på att konvertera Englands största kolkraftverk till pellets. Men tro inte att engelsmännen på konferensen i Helsingfors skröt om detta. Tvärtom, flera stycken nämnde detta som exempel på dålig bioenergi.

I min egen presentation visade jag ett diagram över utvecklingen för förnybar energi i EU. Det kom nya siffror från Eurostat förra veckan och det har kommit liknande budskap från EurObserver. Eurostat visade att både Sverige och Finland redan har nått förnybartmålet för 2020. Våra två länder ligger dessutom i topp när det gäller andelen – Sverige hade 2014 inte mindre än 52,6 procent förnybar energi. Finland hade 38,6 procent. Etta och tvåa i klassen (Lettland ligger på delad andra plats). Ytterligare sju länder har redan nått 2020-målet.

United Kingdom ligger nära botten tillsammans med Malta, Luxemburg och Nederländerna. Allt pekar på att engelsmännen inte kommer att nå 2020-målet. Det är ju bara fyra år kvar, och de har inte ens kommit halvvägs.

Jag pratade om skälen till att Sverige lyckats så bra. Jag lyfte fram värdet av långsiktiga och stabila styrmedel, främst koldioxidskatten. Och jag pratade framför allt om den svenska fjärrvärmen, som gör det möjligt för oss att använda våra bränslen och värmespill på ett högeffektivt sätt, och producera el samtidigt som värme. Jag uppmanade engelsmännen att investera i kraftvärmeverk där de kan bränna sitt eget avfall och returträ istället för att skicka det till Sverige.

I många sammanhang talar man om att lära sig av ”best practice”, inte minst i olika dokument inom EU. Tanken är att man konstaterar att någon lyckats bra, och så frågar man sig hur de gjorde och försöker ta vara på den erfarenheten och lära sig av den. När nu Sverige lyckats så bra med att tillämpa långsiktiga styrmedel och med deras hjälp öka andelen förnybar energi mer än de andra länderna, och reducera klimatgasutsläppen långt utöver de uppsatta målen, då borde man kunna använda metoden ”best practice”, dvs lära av Sverige.

Jag berättade om vissa spektakulära effekter av vår koldioxidskatt. Användningen av olja för uppvärmning av bostäder och lokaler har minskat från 30,9 TWh till 1990 (det år riksdagen fattade beslut om att införa koldioxidskatten) till 1,6 TWh 2014, och koldioxidutsläppen från uppvärmningen av bostäder och lokaler minskade med 85 procent under perioden. Jag berättade också om hur användningen av fossila bränslen i de svenska växthusen minskade med 83 procent mellan 2002 och 2014.

Många av mina engelska åhörare tyckte det var bra gjort av Sverige. Men de var inte övertygade om att det skulle fungera i Storbritannien. Skatter är inte populära och politikerna vågar inte genomföra styrmedel som skulle göra det dyrare att köpa gas för uppvärmning.

Och det verkar alldeles omöjligt att bygga fjärrvärme på de brittiska öarna.

Fast på den punkten blev det en hel del positiva diskussioner. Man diskuterade vilka möjligheter det finns att få loss särskilda stödpengar och hur man skulle kunna få igång projekt.

Kari Liukko, VD för Renewa, ett finskt bolag som bygger värme- och kraftvärmeverk, berättade om företagets framgångar i Frankrike. Man har bland annat fått en order på ett värmeverk i utkanten av Paris, i närheten av Stade de France. Den franska huvudstaden satsar nu stort på förnybar fjärrvärme. Frankrike har också nyligen infört en koldioxidskatt, som dessutom ska höjas stegvis under de kommande åren. Kanske kan Storbritannien också lära av Frankrike?

Det kom ett pressmeddelande från Ecofys, en grön konsultfirma och tankesmedja som har 200 energi- och miljöexperter i Nederländerna, Belgien, Tyskland och Storbritannien och som brukar göra mycket underlag åt EU-kommissionen. Ecofys ska tillsammans med the Generation Foundation göra en studie av koldioxidskatter (carbon pricing) och hur dessa kan fungera längs värdekedjorna i ekonomin och få konsumenter att bli mer klimatvänliga. The Generation Foundation står för finansieringen. Det är en grupp där bland annat USA:s förre vicepresident Al Gore finns med.

Jag skickade ett mail till projektledare och påpekade att man kan lära av Sveriges ”best practice”. Jag fick ett kort svar med innehållet ”vi kanske hör av oss”. Man ska ägna tre år åt att forska kring frågan. Det är förstås bra. Men varför inte göra ett besök i det land som redan idag har en koldioxidskatt på 120 euro/ton CO2, fyra gånger högre än i något annat land och 25 gånger högre än priset på utsläppsrätter. Varför inte använda Sverige som exempel? Vi har ju redan testat koldioxidskatt i full skala, och den svenska ekonomin har inte kollapsat och jobben har inte flyttat utomlands.

/Kjell

Vi använder oss av cookies. Läs mer