Efter Glasgow – sätt fokus på Kina och Indien

Båda länderna vägrar ta sin del av ansvaret för klimatkrisen främst genom att fortsätta satsa på kolkondenskraft. Bägge länder ger löften om nettonollutsläpp så långt fram i tiden att de inte behöva göra några ordentliga klimatinsatser på kort sikt.

Dags att ta klimatansvar

Det är hög tid att kräva klimatansvar av världens två folkrikaste nationer, båda med snabbt växande ekonomier och ökande utsläpp.

Utan deras aktiva insatser under de närmaste åren kommer världen inte att klara tvågradersmålet, än mindre 1,5-gradersmålet. Alla borde, precis som Storbritanniens ordförande på COP26 Alok Sharma, vara djupt frustrerade över Kinas och Indiens hållning.

Bägge länder skyller gärna på de rika, gamla industriländerna, som skapat klimatkrisen genom sin industrialisering baserad på fossila bränslen. Kina betraktar sig i klimatförhandlingarna fortfarande som ett utvecklingsland, trots att landet sedan länge är ledande industriell producent där en stor del av befolkningen lever i materiellt välstånd.

Indien är inne i en liknande ekonomisk tillväxt som Kina upplevde för ett par årtionden sedan.

Kina stor utsläppare

Kina står idag för 30,6 procent av de globala koldioxidutsläppen, lika mycket som alla OECD-länder och mer än dubbelt så mycket som tvåan USA, enligt färsk statistik från Global Carbon Project.

Över 70 procent av Kinas koldioxidutsläpp kommer från kol, främst från kolkondenskraftverk, anläggningar som ger mycket stora utsläpp per producerad energienhet. Kinas användning av kol mer än tredubblades från 2000 till 2011.

Efter några år av stagnation ökar kolanvändningen nu åter, samtidigt som användningen av olja och gas också stiger. Medan nästan alla andra länder och regioner minskade sina utsläpp under pandemin mellan 2019 och 2020 fortsatte utsläppen i Kina att öka.

Världen förändras – Kina hänger inte med

Kinas utsläpp per invånare är idag 7,4 ton per år och har passerat utsläppen i EU, som ligger på 5,8 ton per år. De svenska koldioxidutsläppen per capita ligger kring 4,1 ton.

Medan utsläppen per capita minskat i EU, USA och Japan, har de ökat i Kina. Utsläppen per capita i USA har minskat från 21 ton 2000 till 14 ton 2020, eller med en tredjedel. Det har skett främst genom byte från kol till naturgas i kraftverk och genom effektivitetskrav på nya bilar.

En liknande utveckling har skett i EU. I Kina finns ingen liknande trend. Tvärtom fortsätter man att bygga nya kolkraftverk i Kina. Löftet om att sluta finansiera kolkraftverk i andra länder har ingen motsvarighet på hemmaplan.

Indien för mer kolanvändning

Indien håller tyvärr på att följa i Kinas spår. Kolanvändningen mer än tredubblades mellan 2000 och 2019, året före pandemin, och Indien har idag större kolanvändning än USA och nästan tre gånger så hög kolanvändning som EU.

Den indiska kolkurvan har under detta århundrade pekat rätt uppåt, och här finns förklaringen till Indiens beteende under slutförhandlingen i Glasgow, där man pressade hela konferensen till att ersätta ”fasa ut kol” med formuleringen ”fasa ned kol”.

Vill behålla kolet

Varken Kina eller Indien skrev under den deklaration om att avveckla kolanvändningen som ett 40-tal länder ställde sig bakom klimatmötets inledning (Polen skrev på, men inte heller USA fanns med bland undertecknarna).

Det är inte förvånande med tanke på den kolpolitik som länderna driver. I bakgrunden finns också den största kolexportören, Australien, som intagit en mycket passiv roll i de globala klimatförhandlingarna sedan Scott Morrison blev premiärminister.

Så länge Kina och Indien bedriver den här kolpolitiken har de mycket låg trovärdighet i klimatförhandlingarna. Kina må ha infört ett system för handel med utsläppsrätter, men om det inte leder till minskade investeringar i kolkraftverk är det ett slag i luften. Från Indien har vi inte hört något alls om styrmedel som kan minska utsläppen.

Bättre alternativ

Det finns alternativ till kolkraftverken, både för Kina och för Indien.

Jättestaden Delhi har återigen drabbats av hälsovådlig smog. Den beror dels på avgaser från primitiva motorer, dels på kolpannor, dels öppen eldning av avfall, men främst på förbränning av halm och andra skörderester på landsbygden runt omkring Delhi.

Liknande luftföroreningar har sedan länge varit ett problem i Kina. Bönderna bränner vete- och rishalmen innan man ska bereda marken för nästa sådd. Röken driver in över städerna och blandas med bilavgaserna och röken från dåliga pannor och eldstäder.

Modern bioenergi – en lösning

Det självklara svaret på det här miljöproblemet heter modern bioenergi. De brännbara skörderesterna kan samlas in och användas i moderna kraftvärmeverk som kan producera förnybar el och värme eller kyla, beroende på behov och årstid. I de växande storstäderna bildas också allt större volymer avfall.

I dag läggs det på gigantiska soptippar, hela berg av sopor. Också här är lösningen modern förbränning med höggradig rening. Tekniken finns och kostnaden är överkomlig, särskilt om man också värderar miljönyttan. Biobränslena i form av skörderester och avfall kan ersätta kol och minska utsläppen av fossil koldioxid.

I Kina har detta redan prövats i ett stort antal anläggningar, med inspiration från Sverige och Danmark. Vi hade besök av kinesiska delegationer om detta när jag just börjar Svebio för femton år sedan.

Sol och vind viktiga komponenter

Både Kina och Indien kan naturligtvis också satsa på andra förnybara energislag, som sol och vind. Kostnaderna för de förnybara alternativen är i dag i paritet med kostnaden för kolkraft.

Indien och Kina har ansvar för att göra riktiga vägval genom val av rätt teknik. De måste sluta skylla på de gamla industriländerna. Båda länderna kommer att drabbas hårt av en accelererande klimatförändring. Bägge har låglänta kustregioner och känsliga torra områden. Det borde därför vara ett egenintresse för dem att ställa om till teknik med låga utsläpp av fossil koldioxid.

För omvärlden är det viktigt att våga kritisera de stora och mäktiga, inklusive Kina och Indien. Tillsammans står de två länderna idag för nära 40 procent av de globala koldioxidutsläppen, och den andelen ökar år för år. Utan deras aktiva medverkan kommer den globala klimatpolitiken att misslyckas.

Global Carbon Project (GCP) är en utmärkt källa för den som vill ha en översikt över de globala utsläppen och upptagen av koldioxid. GCP uppdaterar sina data varje höst i anslutning till klimatmötena. GCP sammanfattar sina fakta och tidsserier i powerpoint-bilder som det är fritt att använda exempelvis i undervisning.

// Kjell Andersson