Donald Trump kastar en kolsvart skugga över Marrakech

Donald Trump har på sina valmöten kallat klimatlarmen för lurendrejeri (hoax) och sagt att det ”är ett påhitt av kineserna för att göra amerikansk tillverkningsindustri mindre konkurrenskraftig”. Han omger sig med lobbyister från fossilbränsleföretagen, och de är redo att ta över de departement och myndigheter i Washington som hanterar energi- och klimatfrågorna.

Fenomenet Trump kastar en mörk skugga över Marrakech. Under hösten hade den globala klimatprocessen kommit upp i högvarv. USA och Kina enades om en snabb gemensam ratificering av klimatavtalet och följdes av andra länder, som Brasilien och Japan. EU fick bråttom och genomförde ett snabbspår för ratificering på bara några veckor. Avtalet trädde formellt i kraft 4 november, 30 dagar efter att mer än 55 länder med mer än 55 procent av de globala utsläppen av växthusgaser hade skrivit på. Aldrig någonsin har ett globalt avtal gått igenom så snabbt. Det var till stor del president Barack Obamas förtjänst.

Men nu ställs allt på ända. Donald Trump vill inte bara strunta i Parisavtalet. Han vill också satsa stort på fossila bränslen, sätta fart på kolindustrin i West Virginia och Kentucky, två delstater där han belönades med rekordhöga röstetal. Han vill underlätta frackning efter fossil gas (bland annat dra tillbaka åtgärder mot metanläckage), underlätta prospektering efter ny olja och gas på federal mark, underlätta för djuphavsolja, skrota Obamas plan för avveckling av kolkraftverk (Clean Power Plan), underlätta för nya oljeledningar typ Keystone-projektet och ta bort stöd till förnybar energi (aktierna i sådana bolag föll på Wall Street på onsdagen). Kort sagt, gammaldags fossilbränslepolitik som ska ge amerikanerna billig energi utan miljö- och klimatrestriktioner. Det är en del av politiken ”to make America great again”. Man talar redan om att det kan pressa oljepriset ner mot 20 dollar/fat. Bensinen ska vara billig. Det är det allra viktigaste.

Kan Donald Trump smita ur Parisavtalet så lätt? Formellt kan han nog inte det. USA har ratificerat efter exekutivt beslut av president Obama, och är en del av avtalet för åtminstone fyra år framåt. USA deltar i partskonferensen i Marrakesh som avtalspart utan reservationer. Men i praktiken blir naturligtvis USA:s medverkan ihålig och meningslös om Donald Trump på hemmaplan bedriver en energipolitik som ökar utsläppen istället för att reducera dem, som USA lovat i sitt NDC-dokument, som lämnats in till klimatkonventionen. Parisavtalet innehåller inga bindande krav på länderna, utan frivilliga åtaganden. Men dessa åtaganden är löften som tillsammans ska leda till reduktion av utsläppen med syfte att hålla temperaturökningen under 2 grader, eller helst under 1,5 grad. Utan USA:s aktiva medverkan blir det mycket svårt att nå målet, eftersom USA är den näst största utsläppsnationen efter Kina.

Donald Trumps energipolitiska rådgivare Kevin Cramer säger dessutom att avtalet ska lämnas till Senaten för godkännande, precis som alla andra avtal och konventioner. Det är ett säkert recept för att döda avtalet för USA:s del. Senaten röstade på sin tid ner Kyotoprotokollet, jag vill minnas med 98 röster mot 2. Republikanerna har efter valet fortfarande egen majoritet i Senaten, en majoritet som inte vill gå med på några avtal som begränsar USA:s handlingsfrihet. Ett av Trumps slagord under valrörelsen har också varit ”America först”.

Att USA drar sig undan Parisavtalet kan få mycket stora negativa effekter, förutom att de amerikanska utsläppen ökar. Varför skulle till exempel Indien underkasta sig restriktioner för sina utsläpp, om inte USA går före? Indien har världens största och växande befolkning och en snabb ekonomisk tillväxt. Kolkraftverk är ett av svaren på de stigande energibehoven. Det finns en rad utvecklingsländer som kan resonera som Indien. Så länge USA och EU lovar att gå före och göra kraftiga minskningar av sina utsläpp kan det vara möjligt att få också utvecklingsländerna att sätta upp skarpa mål och försöka begränsa de egna växande utsläppen. Att USA tillsammans med Kina lovade att gå i bräschen var nyckeln till att det gick att förhandla fram Parisavtalet.

Den stora frågan blir nu: Hur stor skada kan ett USA-avhopp orsaka? Kommer de andra 194 länderna att arbeta vidare som förut, även utan USA:s aktiva medverkan? Hur kommer alla de globala bolag som engagerat sig i klimatfrågan nu att agera?

En sak är säker: Kina kommer att utnyttja det politiska vakuum som skapats och framstå som den ledande globala kraften för att lösa klimatfrågan. Nästan år sjösätts det landsomfattande systemet för utsläppshandel i Kina. Kineserna kan vara hjältar i Marrakech medan USA drar sig undan och medan EU kämpar med att stärka sin utsläppshandel och inte säger flaska om koldioxidskatter. Det finns klimatskeptiker och kolvänner också i EU, inte minst i Warszawa som nu får inspiration från Washington.

Ytterligare ett dystert klimatbesked i valet i tisdags kom från Washington (delstaten Washington). Väljarna där avvisade det första konkreta förslaget om koldioxidskatt i USA. (Läs mer i bloggen ”Bara bra nyheter!” 24/10) 58,1 procent av väljarna röstade mot ”proposition 732”, som skulle ha gett denna delstat i det nordvästra hörnet av USA en koldioxidskatt på 25 dollar per ton. Men det var inte så underligt, sedan den organiserade miljörörelsen inte orkat ställa upp för förslaget. Inte ens en av USA:s mest liberala delstater förmår att införa en blygsam koldioxidskatt.

/Kjell