Den energisnåla gården – min vision 1976
Jag fick ett brev häromdagen från min gamla chef på Land, Gösta Yngvesson. I brevet låg ett tidningsklipp från Land 9 januari 1976. Uppslaget handlar om ”Den energisnåla gården”, med nedryckaren: ”Växterna våra bästa solfångare”. Det var tre år efter oljekrisen 1973 och jag hade fått fast tjänst på Land som miljöreporter efter att ha gått ut journalisthögskolan. Uppslaget i januari 1976 var en av många artiklar som jag skrev i oljekrisens efterföljd.
Foto: Kjell Andersson
För ett par veckor sedan fick vi en statlig utredning på remiss till Svebio – utredningen Vägen mot fossiloberoende jordbruk (SOU 2021:67). 46 år efter att jag skrev och tecknade uppslaget om ett oljefritt jordbruk ska jag nu skriva remissyttrande på samma ämne.
Man kan säga att inte så mycket har hänt på dessa 46 år. Eller man kan säga att jag var rätt mycket före min tid som ung journalist 1976.
Tekniska lösningar för framtiden
Tidningsuppslaget 1976 handlar om en rad olika tekniska lösningar av vilka en del blivit verklighet och andra aldrig blev mer än hugskott. Men i det stora hela beskriver texten precis det som jag fortfarande tror är helt rätt:
- Jordbruket och skogsbruket bygger på växternas förmåga att utnyttja solens energi till att skapa energirika föreningar som kan användas både som livsmedel, material och energikälla.
- Genom att öka avkastningen, minska energiinsatserna och utnyttja den egenproducerade förnybara energin kan jordbruket bli nettoproducent av energi och leverera energi till resten av samhället, förutom all den energi för oss människor som finns i maten.
Mer fokus på jordbrukets energipotential
Det är följdriktigt att jag långt senare hamnade på Svebio för att jobba med de här frågorna. Idag handlar det mycket om skogsbruket och energin, men vi borde ägna mycket mer uppmärksamhet åt jordbrukets energipotential.
Uppslaget om den energisnåla gården redovisar en lång rad idéer och förslag om vad som skulle kunna göras på ett jordbruk. Ett exempel är biogas av gödsel.
Då fanns bara försöksanläggningar, men tekniken var väl känd. Min beskrivning överensstämmer bra med vad som sedan utvecklats. Idag finns det ett stort antal anläggningar på gårdar runtom i Sverige. Troligen underskattade jag stordriftsfördelarna, men jag var klar över att kostnaderna var det största hindret. Jag trodde att man i första hand skulle använda biogasen för värme och el, och att det inte skulle löna sig att göra fordonsbränsle av biogasen, vilket man nu gör i stor skala.
Flera exempel
Jag skriver också om värmeåtervinning från djurstallar och värmeväxling. Det blev aldrig en allmänt tillämpad teknik. Även fliseldning med egen flis från skogen. Det byggdes tusentals pannor under kommande år. Jag skrev om framtida pulvereldning, men kunde inte förutse pelletstekniken.
Odling av snabbväxande lövträd i energiskogsodlingar: poppel, sälg och asp. Tekniken utvecklades under de kommande åren av svenska forskare och 12 000 hektar planterades så småningom, men den rikliga tillgången på billigare biobränslen gjorde att utvecklingen stagnerade, åtminstone i Sverige.
Vind och sol
Jag skrev om solvärme för torkning av spannmål och hö. Den enkla teknik som man då arbetade med slog aldrig igenom på bredden.
Också småskalig lokal vindkraft och vattenkraft. Jag insåg att det inte skulle bli enkelt att producera egen el för lantbrukare. Solceller fanns inte utvecklade då, och dessutom gäller det att klara egen elförsörjning också vintertid. Vindkraften har utvecklats allt mer storskaligt sedan dess och små turbiner blev aldrig ett lönsamt alternativ. Solceller har däremot hamnat på jordbrukens tak på senare år.
Drivmedel till jordbruksmaskiner?
Det finns mängder av andra idéer i texten: plöjningsfri odling, ökad andel vegetabilier i kosten, mer odling av kvävefixenade baljväxter, skogsgödsling för ökad avkastning i skogen, halmeldning med mera. För många av idéerna pågick forskning och utveckling på lantbruksuniversitetet.
Uppslaget handlade inte om att till varje pris bli självförsörjande. På min teckning finns en kraftledning till gården som visar att gården är uppkopplad mot nätet. Det som förvånar mig mest när jag nu läser mitt uppslag är att jag inte skrev mer om drivmedel till traktorer och tröskor. Det kom senare.
Livet på land
Gösta Yngvesson, idag 84 år och bosatt i Uppsala, var då redaktionssekreterare på Land del 1, rekryterad från Kvällsposten och min närmaste chef. Han gav mig fria händer men var också bollplank.
Han lät mig rita mina egna illustrationer, trots att jag inte var en skolad tecknare. Över honom fanns redaktionschefen Hans Davidsson och chefredaktören Håkan Rydén. Tillsammans skapade de ett redaktionsklimat där det mesta var tillåtet och där vi kunde driva angelägna samhälls- och miljöfrågor.
Den nystartade tidningen Land blev på kort tid en uppmärksammad röst i samhällsdebatten. Vi räddade och stoppade. Vi slogs för Inlandsbanan och mot byggande på bördig åkermark i Skåne. Vi skrev om försurning av sjöar, om förorening från soptippar, om biodling och kompostering. Vi lyfte fram Småortssverige.
Ett av mina tidigaste jobb var ett uppslag om Återbrukssverige – fullt utvecklat kretsloppstänkande redan på tidigt 70-tal! Det första bioenergireportaget handlade om Flis-Emil Andersson i Landafors och hans fliseldning med stoker. Några år senare ordnade vi tävling om vem som kunde hitta längsta årsskottet av sälg och pil. Skotten användes sedan för att korsa fram snabbväxande salixkloner.
Inte bara miljöfrågor
Vi ägnade oss inte bara åt samhälls- och miljöfrågor. Vi ordnade också insamlingar av folkets dikter och matrecept, lyfte fram moderna gåramålare (gårdsmålare) och startade körstämma i Skinnskatteberg.
Upplagan ökade och vi blev en av landets största tidningar med som mest omkring 440 000 exemplar, som främst lästes på landsbygd och i småorter, men också av utbor och miljöintresserade i storstäderna.
När jag gjorde uppslaget om den energisnåla gården var jag 25 år gammal, en rosenkindad yngling som nog snarare såg ut att vara 17 (jag fick visa legg på Systembolaget ända tills jag var omkring 30).
Fånigt uppslag
När tidningen kom ut med uppslaget om den energisnåla gården blev chefredaktör Håkan Rydén påhoppad i LRF:s matsal av dåvarande LRF-ordföranden Sven Tågmark som var arg och tyckte att det vi sysslade med på tidningen var fånigt.
Vi skulle inte larva oss med sån’t. Med tiden har LRF:s förtroendevalda fått en annan syn på näringens roll i klimat- och energipolitiken. Men fortfarande tycker jag att de är dåliga på att ta ut svängarna i debatten och lyfta fram den positiva odlarvisionen och jordbrukets stora energipotential, både i Sverige och i EU.
Får se vad jag kan åstadkomma i remissvaret på SOU 2021:67. Det är kanske dags att damma av Land-visionen från 1976.